Opinionsundersökningar

15 juni 2016

Det har hänt några gånger att jag blivit uppringd av ett opinionsinstitut för att svara ja eller nej i en aktuell politisk fråga, eller för att ange vilket parti jag skulle rösta på om det vore val idag. Numera vägrar jag svara då opinionsundersökningar inger mig djup olust av flera skäl.

Att rösta i ett val föregås ju av en valrörelse med debatter, valmanifest och andra demokratins påverkansinstrument. Att överrumplas i sin vardag om partival exkluderar inte det en av demokratins viktigaste metoder, den fria och öppna debatten? Opinionsföretagens eller beställarnas sätt att formulera frågorna kring en aktuell politisk kontrovers innebär inte det en metod att manipulera utfallet i den riktning initiativtagaren själv önskar? Jag är inte säker på om inte frågeställningarna i sig är en påtryckning i en viss riktning, som gynnar en parts intressen.

När väl resultaten föreligger blir de föremål för oändliga analyser på ledarsidor och kolumner. Det som stör mig mest är när en viss undersökning jämförts med andra undersökningar och skillnaderna är så små att de ligger inom felmarginalen. Det tolkas i kommentarerna som att opinionsläget är stabilt. Det är OK förutsatt att undersökningarna är identiska, men när även mycket små förändringar inom felmarginalen tolkas som en tydlig trend i opinionen, då är jag avhängd. Det kan ju både vara sant eller ett önsketänkande.

Jag oroas av den tyngd opinionsundersökningar har i den öppna politiska debatten och föredrar motioner som presenteras och debatteras av valda ombud innan omröstning. Visserligen en tråkig metod, men kan förstås av alla, till skillnad från en metod som har vetenskaplig nimbus som kan vara en trojansk häst som lockar de politiska partierna att ängsligt snegla på opinionssiffror i stället för att grunda sin politiska linje på sina värderingar efter en demokratisk process.

 

Erik Lundgren


Hoten mot Europas demokratiideal

14 mars 2016

 

Ännu en högerextrem artikel har lagts in på min Facebook-linje av en vän som vill att jag ska få den ”sanna” bilden av Islam, den med SD-touch. Den här gången handlar det om muslimerna som det nya herrefolket som ska ta över Europa genom bl.a. flyktinginvandring. Ni som läser detta har säkert hört vissa delar förut i SD- anstruken politisk propaganda. Det är Jan Malmsten som kommit med den nämnda utsagan och drar märkliga slutsatser ur detta. Han är en av de kristna skribenterna på den här kanten. Denna lilla korta artikel på Facebook samspelar på ett intressant sätt med Peter Wolodarskis ledare i DN 6/3-16) om Trump med titeln – ”Längtan efter stark man som pekar med hela handen”.

Någonting säger mig att den grupp svenskar som skriver artiklar mot muslimer, islam och invandring som ett hot mot Europas nationer (läs nationalister) tycks spela samma spel, men i en annan liga. Här kan kristna, asatroende, sekulära och en och annan tveksam ateist enas i en nationalistisk dans på sociala media och tona ner det särskiljande för att enas i den gemensamma rädslan för de förändringar av status quo som följer med främlingar som tas emot i vårt land. Att olika nationalistiska grupper utan alla de gästfrihetsmotiv Bibeln bjuder på, kan ha svårt att motivera gästfrihet, är förståeligt, men att kristna grupper är beredda att sälja ut så centrala värden ur vår gemensamma värdegrund, det är för mig rätt magstarkt.

En annan aning säger mig att alla de i Sverige och andra europeiska länder som ropar efter starka nationalistiska ledare som vågar sätta upp  staket, murar, gränskontroller och sätta beväpnad militär och polis vid varje port  – de har en god kandidat i Donald Trump. Fast han är ju i USA – vad rör det oss?

För att väga dessa frågor in i en högtflygande historisk analys, vill jag göra några definitioner så att vi har lättare att förstå varandra.

Herrefolk: det är för mig en kategori av människor inom en kultursfär som identifierar sig med denna kulturs guldålder då man var en världsmakt att räkna med, eller som i nutid är en sådan världsmakt. Man låter denna identifiering styra ens åsikter och handlingar, uttryck och beteenden inom det egna landet och på besök i andra kulturer. Vi känner alla igen herrefolksmentalitet när vi möte det bland svenskar och andra västerländska nationaliteter som danskar, tyskar, britter fransmän, italienare, spanjorer, amerikaner, han-kineser, japaner, turkar, ryssar m.fl. Framförallt nationalister inom dessa länder drömmer dessa drömmar och bygger sina värderingar utifrån dem, och de använder sig av demokratin.

Västerlandet: Den kulturkrets som har sitt ursprung i i det kristna Västrom och som successivt skiljde ut sig från Östroms bysantinska kristna kultur i delningen mellan katolsk och grekisk ortodox tradition. Det område som dels delades i de västeuropeiska nationalstaterna och dels från 15-1600-talet splittrades i en katolsk sydlig halva och en protestantisk nordlig halva med ett spektra av protestantiska rörelser. När dessa nationalstater blev mer eller mindre framgångsrika i att kolonisera jordens alla världsdelar och med mer eller mindre grymma metoder trycka ner all opposition och införa västerländsk kristendom, ekonomi och handel, vetenskap och tideräkning under 4-500 år utvecklades en tydlig herrefolksmentalitet och rasism. De enda områden som inte berördes av ”vår” västerländska kolonialism var Ryssland, Sibirien, Mongoliet och inre Kina. De smittades istället av den europeiska samhällsbyggande filosofin kommunism.

Islam: det är för mig en religion, men också en arabisk samhällsbyggande filosofi som fusionerat. Den har rötter i den genom Muhammed gudomligt inspirerade Koranen. Med ”genom Muhammed” menar jag att det gudomliga tilltalet använder sig av Muhammeds insamlade erfarenheter av judisk och kristen tro så som den berättades i de olika städer där dessa religioner i Muhammeds ögon skapade rikedom och vällevnad. Det var något han längtade efter och bad Gud att hans folk också skulle få uppleva. Med ”gudomligt inspirerad” menar jag att det är ett faktum av betydelse att koranen uppfattas så av varje troende muslim, oavsett hur man som icke-muslim tror eller anser sig veta. Utan den förståelsen går det inte att begripa den inneboende styrka som kunde ena så många folk utanför det arabiska folket under en auktoritet.  Muslim betyder rättrogen alltså att man böjer sig under Guds lag. Det ska jämföras med att en kristen förutsätts böja sig under sitt eget lands lagar oavsett hur de kommit till. Bryter man mot någon orättfärdig lag har man ändå skyldighet att ta domstolens straff.

Islams välde menar jag bör delas upp i två historiska skeende med olika dominanta sentiment i folkdjupen. 1) 622 – ca 1000: Profetens -, de fyra rättledda kalifernas-, Ummayadernas – och Abbassidernas kalifat med allt större splittring i olika konkurrerande kalifat mot slutet. En tid då kristna och judar var i majoritet bland befolkningen och Persiens samlade lärdom från Sumer, Babylon  översattes av judiska och kristna lärda ämbetsmän och spreds från nuvarande Pakistan Afghanistan till Nordafrika och Spanien i en militärt kontrollerad högkultur. 2) Ca 1000 – ca 1800: En första tid av sakta framväxande turkiskt  dominans i det maktvacuum som strider mellan olika kalifat och mot kristna korsfarare skapade. Inte alla kalifer följde i sin krigföring ”de fyra rättledda kalifernas” tolkning av andemeningen i Muhammeds budskap. Först i den andra delen av perioden från 1400 lyckades de turkiska Osmanerna ta ett grepp över hela den muslimska världen och försökte återskapa en sund Umma, alltså en människovärdig rättskipning där judar dömdes efter judisk lag av judiska lärde, kristna efter kristen lag av kristna lärde och muslimer efter sharia genom Umma. Allt med centrum i Istanbul, det gamla Konstantinopel. Det gick väl så där – beroende på lokala muslimska makthavare som inte alltid hade Umma för ögonen. De började mot slutet konspirera mot varandra. 3) Tiden från 1800 till nu är de inre upprorens och krigens tid i det muslimska imperiet, som formellt upplöstes och lämnades utan andligt ledarskap under 1:a världskriget då Turkiet upplöste kalifatet och bildade en sekulär republik under Atatürk. Sedan dess har muslimska klaner och nationalister stridit mot europeisk kolonialism och de statsbildningar med Europavänliga regimer som denna kolonialism skapade.

Med denna bakgrundsteckning från historiskt fågelperspektiv vill jag antyda att det nya kalifatet IS som utropats av den blodtörstige Abu Bakr (med samma namns som den allra mest människovänliga, fredsorienterade 1:e kalifen – Muhammeds svärfar), är en del av den andliga nedgångsperiod alla imperier drabbas av efter sin period av högkultur. Med andliga menar jag då att den egna kulturens och religionens yttersta grundvärden som behövs för allt samhällsbyggande. Upprorens tid kan liknas vid det grekiska Antikens nedgång under Diadokerna, som delade upp Alexander den stores imperium mellan sig och sedan bekrigade varandra tills Persiens och Roms stigande imperier åt upp resten.

Islam är inget överhängande hot mot Västvärldens herravälde. Snarare tvärt om. Däremot kan de inre stridigheterna inom islam och terrorn mot Västerländsk dominans förstöra mycket i våra länder. Syftet med jihad terrorn är enligt min mening att få igång våra kära främlingsfientliga nationalister så att de destabiliserar de demokratiska staterna så mycket att demokrati och mänskliga rättigheter avprogrammeras och muslimska flyktingar attackeras av de europeiska ländernas befolkningar. Europa har själva varit med om detta i 400 år. Men vårt folk har börjat tröttna och vill ha lugn och ordning. IS missbedömer stort Europas befolkning. Våra mest extrema nationalister är en liten minoritet trots att de hörs mycket. Men deras aktivitet måste tas på största allvar. Inte slarvas bort i en panisk rädsla för muslimer, som bygger på okunskap och dåligt självförtroende.

Med Trump vid rodret i USA skulle det faktiskt kunna bli annat ljud i skällan. Särskilt om EU:s nationella ledare drar Europa tillbaka in i det nationalistiska konfliktstadiet. Även i Europa skulle då antalet människor som längtar efter en ledare som pekar med hela handen bli så stark att man via demokratin vänder sig till USA för stark ledning. De är den enda supermakt som är tillräckligt militärt rustade för att garantera Pax Americana och ta samma roll som Rom gjorde över Grekland och alla dess erövrade kollonier då de skapade en hårt militariserad antik högkultur som avslutning på den Grekiska civilisationen.

Jag skulle hellre önska att EU lyckades minimera högernationalismen och skapa allianser med de muslimska grupper i flyktingflödet som är bärare av ”de fyra rättledda kalifernas” samhällsbyggande tradition. Att även dessa kalifer fick strida med vapen mot inre och yttre fiender och blev dödade i snabb takt av dem som ville ha mer politisk än andlig makt, förtar inte styrkan i idéerna om fredlig samverkan med alla goda krafter och rättvis bestraffning av lagbrott.  Islams medeltida straff synes råa och vulgära i vår tid men var troligen klart rättvisare i sammanhanget än vad kristna rättsordningar i Europa kunde åstadkomma vid samma tid.  Medeltiden kommer inte tillbaka om inte några av våra krigskåta regimer startar krig. Vi kommer att fortsätta bygga vår rättstradition med demokratiska medel och om inte våra främlingsrädda medborgare får för stor makt, bygga vidare på de mänskliga rättigheternas utmärkta grundval för sekulärt samhällsbygge, där alla religioner och åskådningar får livsrum.

 

Sten Högberg


En bra fråga utan svar

07 januari 2015

Författaren och filosofen Lena Andersson hade nyligen en omfattande och tankeväckande kolumn i DN efter omläsning av Poppers Det öppna samhället och dess fiender. I det antika Athen kunde man urskilja två uppfattningar om samhället. Platons efterföljare såg staten som en organisk kropp, vars beteende följde lagar, som nästan hade samma karaktär som naturlagar och som möjliggjorde att man kunde ge olika medlemmar av samhället bestämda roller – eftersom samhället är på ett visst sätt har filosoferna och militärerna givna roller. Sofisterna däremot ifrågasatte detta, och hade divergerande uppfattningar om olika gruppers roll i samhället. I vår tid har inslag av marxismen tillskrivits en platonistisk uppfattning, som att det ligger i kapitalismens natur att skapa kriser och vara självförintande. Eftersom kapitalismen är på ett visst sätt, så förstår man varför klasskillnader uppstår. Lena Andersson tar upp flera aktuella exempel på platonister och sofister med viss sympati för de senare.
En av mina vänner ställde frågan till sina vänner, är du platonist eller sofist och fick många svar. Jag blev henne svaret skyldig. Det är lätt att förstå att Sverigedemokraternas tal om nationer stämmer bäst med platonismens essentialism. Därför kändes det konstigt att kalla sig platonist. Dåligt sällskap alltså.
Jag vill ha ett öppet samhälle med många olika röster. Demokrati kräver att det finns en opposition mot makten. Och det är en tillgång för kulturen att icke svenskfödda gör sig tydligt hörda. Demokratin mår väl av många sofister. Demokrati skall vara på ett visst sätt. Ligger det i demokratins väsen att sofisterna finns? Alltså platonism med sofism. Därav mitt uteblivna svar.

Erik Lundgren


Vad är Sverige?

23 januari 2013

 Jag tillbringade julen i El Salvador. Varmt, vackra bergslandskap, nära till Stilla havet. Vänlighet, även de beväpnade vakterna i varuhusen log, när vi kom traskande med barnbarnen.

                      Längs dammiga bergsvägar kom vi till en avlägsen, fattig by. Hönsen kacklade, majs låg på torkning direkt på marken. Kristian, en teologistudent hade fått order av biskopen att åka till församlingen, där hans mamma en gång gjort insatser för fattiga och utsatta under inbördeskriget.

                      Kyrkan var några träbänkar under ett plåttak stött på en vedtrave. Den blev överfull av finklädda människor och massor av barn. Kristian spelade till julens psalmer på ett keyboard, och visade oss förtjust notboken ‘Julens sånger’. Han talar perfekt svenska, efter att ha kommit som ensamt flyktingbarn till Husum och Övik.

                      Han var välkommen och hemma i byn.

                      -Sådana som Kristian måste vara viktiga för att hålla samman landet, sa jag till min dotter.

                      -Inte alls, sa hon. El Salvador är ett land, men ingen bryr sig om landet. Några få rika familjer äger allt men betalar ingen skatt. All mat importeras från USA. Allt för många har onda familjeminnen från inbördeskriget. Det gemensamma finns inte, bara familjen, vänner eller sådana som man måste ställa in sig hos. Men presidenten är progressiv, och det finns hopp om ändring, men landet El Salvador väntar ännu på ett bli ett land.

                      Under veckorna i El Salvador läste jag en avhandling av Jan Eckerdal, Kyrkans kropp.  Han tar upp begreppet ‘föreställd gemenskap’. De människor vi fysiskt träffar i familjen, bostadsområdet,  eller församlingen har vi en naturlig samhörighet med. Det är annorlunda med större enheter som nationen. Vi måste tänka oss att vi hör till den. Vi betalar skatt, vi för politiska strider om statens roll, men träffar till slut ett demokratiskt beslut. Vi avstår från privat konsumtion för skolbarn, ensamstående eller sjuka i andra landsändar, därför att vi föreställer oss en gemenskap, ett vidare ansvar än för dem som vi har omedelbar, nära kontakt med. 

                      Det finns andra föreställda gemenskaper än nationen. Vi är pensionärer, miljöaktivister, församlingar eller tillhör politiska grupper. Sådana gemenskaper bryter nationsgränserna, de kan vara både mindre och större än nationen. Föreställda gemenskaper är inte något ensartat, vi kan höra till flera, samtidigt vara svenskar, tillhöra en frikyrka och vara med i miljörörelsen.

                      Det viktiga är att det är något som individen upplever. Den tar ställning efter demokratiska beslut eller frivilligt. Jag tror att de föreställda gemenskaper som överlever generationsskiften är sådana som bottnar i djupt upplevda individuella känslor.

                      Vad är kärnan i begreppet föreställda gemenskaper? En känsla av samhörighet med människor vi aldrig har sett, kanske aldrig kommer att se, men som bottnar i att vi förstår att vi är lika, att vi är som dom. Vi delar något som går utöver den lilla krets, som finns i vår fysiska närmiljö. Tänker man så blir diskussionen om skolavslutningarna absurd. Ett gemensamt kulturarv vårdas av dem som hör till det. Det kan inte styras av någon som vill förbjuda det gemensamma, därför att det inte passar in i en ideologi, som inte alla delar.

                      Än mer absurd blir Sverigedemokraternas inställning till svenskheten. De nya som kommer till vårt land vill ofta inget hellre än att få ett personnummer, ett arbete, slippa krig, och ingå i den föreställda gemenskapen av att vara svensk. Den innebär inte att man är som alla andra, utan man har en individuell föreställning. Att delta i en föreställd gemenskap är något man vill. Man kan också samtidigt vilja vara i annan gemenskap, den egna kulturen, med de utesluter inte varandra.

                        Det vackraste Kristian vet är Höga Kusten. Han tog dit sin sambo för några år sedan, som ingenting förstod – bara en massa berg, det har vi också i El Salvador. Kristian hade mött något mer, en gemenskap som han inte kan glömma, den vill ha nu odla i den lilla bergsbyn och andra byar i ett land som kanske är på väg att bli ett.

Erik Lundgren