Searching for Sugarman

19 september 2013

Lyssnar på Rodriguez på Spotify, artisten som filmen Searching for Sugarman handlar om. The Establishment Blues påminner mig om en tidig Ingemar Olsson från hans proggiga tid i tidigt 70-tal. Mest musikaliskt men även i budskapet. Rodriguez, vars historia är lika otrolig, fantastisk, sorglig som hoppfull, var i början av 70-talet en snubbe i Detroit som producenterna menade var större än Bob Dylan. Men han slog aldrig i USA, som var alltför impregnerat i sin rasistiska kultur och inte förmådde upptäcka honom – namnet var ”latino” så skivorna sålde inte. Men vi har inget att skryta över, det påminner om Sverige idag- har man utländskt påbrå är det bättre att byta namn till Håkan eller Erika Lundkvist än att ha ett CV från hemlandet om det inte är anglosaxiskt när man söker jobb.

Den rasistiska diskursen är inte långt borta i något europeiskt land idag utan har återkommit i takt med att västländerna drivit nyliberalismen allt hårdare. Lärdomarna från 2:a världskriget försvinner med den generation som dör bort. Fascistiska partier och grupper i Italien och Grekland misshandlar utomeuropéer och vänsteranhängare. I andra länder som Tyskland, Österrike, Storbritannien och Sverige är det mer nationalsocialismen som drar människor till sig, inte bara extremer på gatorna. I forna Östeuropa är förföljelserna lika hemska om inte värre.

Mildare varianter av samma diskurs benämns och organiseras i främlingsfientliga partier. Den gemytliga bilden av Danmark försvann över en natt när Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard fick politisk framgång, i Sverige uppstod Nya Demokrati och idag har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Sannfinnländarna skapar främlingsfientligt klimat österut och i Norge kommer Höyre troligen att släppa in Fermskrittspartiet i regeringsställning utan att varken det norska folket, andra partier (Stoltenberg lyckönskade istället för att skarpt kritisera Erna Solberg på valdagen – för att skillnaderna i själva politiken inte var så stora?) eller politiska kommentatorer verkar reagera. Är folk aningslösa? Historielösa? Anders Bering Breivik är en terrorist med högerextrem agenda, inte en psykiskt sjuk person, som odlat sina idéer i denna europeiska mylla. Han mördade politiska motståndare, 55 av dem organiserade (s)-ungdomar mellan 14 och 19 år. Han utplånade blivande norska politiker.

Den nya högern attackerar både liberala värden – mänskliga rättigheter, tolerans mm – för att de girigt ekonomiska värdena genom marknadsliberalismen urholkat kollektiva värden om samhällelig gemenskap och solidaritet. Man attackerar samtidigt vänsterns idéer om radikal jämlikhet och alla människors lika värde oavsett prestation, nationell, etnisk, sexuell eller kulturell tillhörighet. I en högerdiskurs blir blodsband och kyrkan symboliska storheter eller värden som hyllas – se Sverigedemokraternas agerande kring kyrkovalet i Svenska kyrkan.

I Norge sörjde man (här ledde Stoltenberg nationen på ett mycket starkt och klokt sätt!) för två år sedan den värsta katastrof landet varit med om sen kriget – ett politiskt attentat med denna främlingsfientliga diskurs som mylla, och som var fjärde röstande norrman bidragit till i tidigare val. I år sjönk Fremskrittspartiet från ca 25 till 16% av rösterna – men det kommer in i regeringen. Det tycks finnas ett tabu i Norge, man vill inte se denna koppling mellan klimatet som bidrog till Breiviks attentat och sin egen del. Ungefär som kring mordet på Palme i Sverige och det hat som odlades mot honom.

Inom EU agerar de styrande makteliterna som om sambandet ökade klyftor – främlingsfientlighet/rasism inte finns. Nationer körs i botten men det är inte pengar som fattas. I Grekland köper stenrika privata aktörer upp hamnar (kinesiska företag) och vägar (rika privata investmentbolag) samtidig som man tvingar offentliga institutioner att privatiseras, löner för t ex lärare att sänkas kraftigt och människor ut i reell fattigdom. Kring kyrkor och andra ideella organisationer ringlar åter köer till soppkök både i Grekland och i Sverige. Högerpolitiken skapar nytt våld mellan människor, som börjar kämpa mot varandra, utan att dessa politiker ställs till svars.

Åter till Rodriguez. Malik Bendjellouls Oscarsbelönade dokumentärfil är ett mästerstycke. Historien om dess framväxt är i sig själv en nog så fascinerande historia, han berättade om den i sitt Sommar i P1 i år http://sverigesradio.se/sida/sok.aspx?q=Bendjelloul&sort=Relevance&programid=2071 . I filmen visar det sig att Rodriguez under tidigt 70-tal kom att få en betydelse för den vita medelklass i världens mest uttalat rasistiska land – Sydafrika – i deras begynnande engagemang mot apartheid, som lika mycket stängde dem inne som det förtryckte färgade och svarta. Hör Bendjellouls berättelse. Se filmen! (svtplay.se) Den handlar om en värld som var lika jävlig då som nu, men jag tror det finns en skillnad mot hur det var då. Hoppet levde. Vi har fått en förrädisk valfrihet istället som gäller konsumtion – och i den är vi utlämnade till oss själva, som individualister. Då trodde man att det fanns möjlighet att förändra världen till det bättre – tillsammans. ”I wonder , will this hatred ever end. Don´t you?”…., undrar Rodriguez som en hoppets röst.

Rodriguez såg världen ur de fattiga och svagas, som också var hans eget, perspektiv. Han blev aldrig någon stjärna, han förblev fattig. De pengar som Rodriguez slutligen tjänade skänkte han mest vidare. Bara det är en radikal symbolhandling riktad mot vår tid.
Bendjelloul har gett världen en gåva med sin film om Sugarman. Att söka efter honom är också att söka efter en värld och värden som behöver återupprättas.

Anders Wesslund


När Sverige kolliderar med världen

07 maj 2012

Från vårt lilla skyddade neutrala land kunde en gång Olof Palme ta ställning. Han uttryckte det som de flesta av oss kände inför orätter begångna mot den svage. Nu har Sverige plötsligt blivit en del av världen. En värld där svart och vitt hos andra är vitt och svart. Vi har fortfarande kvar våra instinkter och insikter; det är fel att slå den svagare, det är fel att resurser inte fördelas rättvist, att inte rättssystem fungerar som i Sverige, att svenska journalister på demokratiskt uppdrag fängslas.

Till vårt land kommer människor, som färgats för livet, eller kanske för generationer, av orättvisor, konflikter och krig. Göran Rosenbergs senaste bok visar hur länge sår är oläkta. En av mina vänner hade en fosterfar, som gav henne värme och trygghet. Men han hade också varit aktiv nazist. Under sin lyckliga barn- och ungdom märkte hon inget av det. När fosterfaderns dotterson med judiska rötter skrev en bok om sin nazistiske morfar rörde det om. Min vän fick understuckna kommentarer, hon borde ta avstånd, inte älska honom.

När vi inte känner till trauman och bakgrunder hos invandrare eller deras ättlingar blir det kollisioner med den svenska åsiktsgemenskapen. Paulina Neuding, en svensk journalist, beskrev i Jerusalem Post nyligen den aktuella situationen i Malmö (http://www.jpost.com/Opinion/Op-EdContributors/Article.aspx?id=265209). Rabbinen Kesselman måste gång på gång springa för att fly från en antisemitisk mob. Hon påpekade att Muhammed är det vanligaste namnet bland 15-åriga pojkar i Malmö. Hon skrev att deras familjer kom från länder där judar är illa sedda, i kontrast till Storbritannien och Frankrike. Hon noterar den svenska debatten om att invandrarpojkar har ett socioekonomiskt underläge, som förklaring till den utbredda antisemitismen. Hon menar att den har andra rötter, nämligen i deras muslimska miljö.

I den svenska debatten uppfattades det som ett antimuslimiskt ställningstagande, och det antyddes till och med att det är en inställning som liknar Breiviks.

Kommunalrådet Ingmar Reepalu har gjort otydliga uttalanden om den judiska kommuniteten i Malmö och judars inställning till Gazakriget. Det uppfattades som ett skuldbeläggande av enskilda personer med judisk bakgrund i en konflikt långt borta. Uttalandet kunde tolkas som ett rättfärdigande av antisemitiska strömningar hos muslimska invandrare. Man får tåla en del om man inte går emot Gazakriget.

Vi har nyligen i Ekot hört Reepalu upprört förklara att han är missförstådd.

Jag tror att vi måste förstå att alla inte är som vi. De som kommit hit tycker annorlunda. De vet något som hänt långt borta eller till och med för länge sedan. Det påverkar dem och det som händer här. De gåtor och berättelser som finns i deras familjer sitter djupare än det som är politiskt korrekt i Sverige.

Den nyligen avlidne historikern Tony Judt berättar i en intervjubok varför amerikanska judar företrädesvis stöder staten Israel. De har ofta intellektuella eller konstnärliga yrken och klarar sig bra. Lite udda, men accepterade. Men de lever i ett massivt kristet samhälle, något som de känner igen från sina familjehistorier från progromernas Östeuropa. Staten Israel, omgivet av fientliga folk, men militärt starkt, blir en slags yttersta garant för deras säkerhet.

Kan man säga i Sverige att det är rimligt och naturligt att svenska judar känner starka band till staten Israel, även om många också uttrycker kritiska åsikter mot nuvarande regim? Kan man säga i Sverige att det inte är underligt att pojkar som heter Muhammed i Malmö hatar alla som bär kippa och kallar sig judar? Kan det vara så att problemet med rasistiska hatutbrott har sina rötter i faktiska konflikter, nu eller generationer bakåt? Och att vi inte vet hur vi skall hantera detta, inte har den minsta aning. Det  vi har tillgång är våra egna minnen av rösträttsreformer, saltsjöbadsanda, avtal mellan fack och arbetsgivare, omröstningar i riksdagen om ATP eller folkomröstningar om kärnkraft.

Världen är större än Sverige, men vi bor i den. Det som sitter djupt hos våra nya svenskar måste vi förstå, utan att acceptera alla handlingar det leder till.

När uppstår en Breivik inom oss själva?

 

Erik Lundgren