Övergången från förmodern till modern verklighetstolkning och gudsbild

29 september 2014

Övergången mellan förmodern och modern tid ägde rum på 1600-talet. Den föregicks av renässansen. Naturvetenskapen hade på allvar börjat erövra mark. Galileo gjorde sina grundläggande mekaniska experiment. Han bröt bland annat med Aristoteles föreställning att det behövs en kraft för att hålla ett föremål i rörelse. Istället är det så att ett föremål fortsätter sin rörelse med konstant fart efter en rät linje om inga krafter verkar. En avsevärd förskjutning i tänkandet. Vilan förlorade därmed sin speciella status. Lagar för fallrörelse upptäcktes gradvis.

Kepler studerade planetbanorna noggrant, använde sig av Tycho Brahes mycket noggranna observationer. Kepler formulerade sina tre lagar för planeternas rörelser. Det blev klart att jorden inte är i centrum av universum, utan snarare solen. Jorden var bara en planet bland ett antal andra som kretsade kring solen. Planeterna rör sig i ellipsbanor med solen i ena brännpunkten. Tänker man sig en linje från solen till en planet, så sveper den på en given tid ut lika stor area var planeten än befinner sig i banan. Dessutom finns ett samband mellan planetens omloppstid och storleken på banan. Keplers lagar är alltså tre mycket precisa formuleringar.

Ett ytterligare mycket stort steg tog Newton som formulerade sin grundläggande lag att en kropps acceleration ges av den kraft som verkar på den, delad med kroppens massa. Han formulerade också sin lag om gravitationen: den avtar med kvadraten på avståndet. Det anmärkningsvärda är att när dessa två lagar kombineras blir det möjligt att härleda Keplers lagar för planetrörelsen. De är alltså en logisk konsekvens av Newtons rörelselag och hans gravitationslag.

Genom dessa upptäckter förändras gradvis och mycket genomgripande synen på Universum och människans plats i Universum. En lagbundenhet i naturen som kunde formuleras i matematiska termer blev tydlig.

Upplysningen är i hög grad präglad av naturvetenskapens stora framsteg. Den är också uttryck för en strävan mot människans myndigblivande, ett bejakande av hennes förmåga att göra sina egna iakttagelser och dra sina egna slutsatser. – Att hela denna utveckling i hög grad påverkat och påverkar det religiösa tänkandet är uppenbart. Schleiermacher är en filosof och teolog som lever i gränsen mellan Upplysning och Romantik. Han betonar den personliga erfarenheten i religionen.

Vid sommarmötet tecknade Mohammad Fazlhashemi, tidigare professor i idéhistoria i Umeå, nu professor islamisk teologi och filosofi i Uppsala. Han talade över Demokratisk religiositet som förutsättning för fred. Fazlhashemi menar att mycket av det teologiska tänkande inom islam har en förmodern prägel. Det grundläggande perspektivet är teocentriskt och där formuleras de plikter människan har i förhållande till Gud. Det moderna tänkande är istället antropocentriskt och här handlar det istället för människans plikter om hennes rättigheter. När det formuleras så tydligt ser man både ett väsentligt framsteg från förmodernt till modernt och samtidigt att något väsentligt riskerar att gå förlorat.

Fazlhashemi talade om muslimska tänkare och teologer som arbetar med att förbinda islam med den moderna verkligheten. De utvecklar ett teologiskt tänkande som förbinder dessa två. Han nämnde en muslimsk skriftlärd som under decennier bor i Berlin och studerar Schleiermacher, för att se hur kristendomen har mött moderniteten och upplysningen.

Det här betyder också att hitta nya sätt att läsa Koranen. Precis som vi inom den kristna traditionen brottas med att hitta nya och mogna och ansvariga sätt att läsa Bibeln. Det historiskt-kritiska perspektivet börjar vinna inträde i Islam.

Reza Azlan har skrivit boken Upprorsmakaren, där en kontroversiell bild av Jesus tecknas. Den är intressant recenserad av Maria Küchen, se http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/maria-kuchen-jag-koper-inte-den-bild-av-jesus-som-reza-aslan-malar-upp-i-uppro/ liksom av Ola Sigurdson i http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2409879-reza-aslan-upprorsmakaren-berattelsen-om-hur-jesus-fran-nasaret-blev-jesus-kristus

Azlan intervjuades av P.J. Anders Linder i Axess TV. Han ger där sin syn på islam i världen. Han menar att något han liknar vid Luthers omvälvning inom kristendomen äger rum i islam. Koranen har på senare tid blivit översatt till mängder av olika språk. Det nya är att många grupper inte längre känner sig bundna av traditionens tolkningar av texterna utan fria att tolka efter eget huvud. Det vore intressant att få detta Azlan berättade kommenterat och bedömt av specialister på området.

Bland dessa tolkningar finns också våldsbejakande sådana. Fazlhashemi menar att bakom vissa av dessa ligger en föreställning om att gå tillbaka till den tid som rådde under den allra första tiden av islam, profetens tid. Han menade att dessa tolkningar präglas av ganska mycket okunskap – vår europeiska historia har också bakom sig blodiga krig i religionens namn.

Intressant här är också att läsa Elena Namlis bok ”Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism”. Där möter vi författaren Dostojevskij, filosofen Sjestov och litteraturteoretikern (och filosofen) Bachtin som alla brottas med Upplysningens integration i Ryssland. De menar att något grundläggande mänskligt går förlorat genom Upplysningen, att lidandets verklighet döljs bakom en distanserande och rationaliserande hållning. Här blir tydligt hur svårt modernitetens och upplysningens integration i en kultur som inte från början omfattade den var.

Övergången från ett förmodernt teologiskt tänkande till ett modernt har inte varit utan smärta och svårigheter i Europa. Den är inte lätt någonstans.

En grundfråga är om vad kan lära oss av vår egen europeiska historia. Säkert är det meningsfullt att teckna den, lägga den bredvid det som sker idag, lägga bilden bredvid det vi ser inom den islamska världen.

Lars Söderholm


Thomasevangeliet

08 mars 2012

Man har hittat en bunt berättelser som handlar om en vän. Varför inte läsa och begrunda?

Jesus sade: Om de som leder er säger till er: ”Se, riket är i himlen”, då är ju himmelens fåglar där före er. Och om de säger till er: ”Det är i havet”, då är ju fiskarna där före er. Nej, riket är i ert inre och runt omkring er. När ni lär känna er själva, skall ni bli kända, och ni skall förstå att ni är den levande Faderns barn. Men om ni inte känner er själva, lever ni i fattigdom och det är ni som är den fattigdomen.

Detta är ett uttalande som tillskrivs Jesus i Thomasevangeliet.

Under februari hade Religionsvetenskapliga sällskapet en serie föreläsningar i ABF i Stockholm. Den övergripande titeln var ”Legend och historia i religiösa källtexter”. Ur programmet citerar jag ”De tre föreläsarna … kan ge en spännande och klargörande bild av de klassiska texternas tillkomsthistoria …. samtidigt en bild av de andliga traditionernas centralgestalter.” Först ut var Morton Narrowe om Moses, nummer två Göran Agrell om Jesus. Mohammad Fazlhashemi avslutade om Mohammed. Här begränsar jag mig till några punkter i det rika material Göran Agrell delade med sig av.

Den bild som Elaine Pagels i boken ”Beyond Belief” ger av den tidiga kyrkan och texternas utveckling, formeringen av de fyra evangelierna har tydligen i det väsentliga visat sig hållbar. Hon hävdar ju där att Johannesevangeliet delvis är skrivet i polemik med Thomasevangeliet. Thomas evangelium som den tidiga kyrkan gav order om skulle förstöras återfanns ju i Nag Hammadi i Egypten år1945. Thomasevangeliet innehåller 114 Jesusord, men ingen berättelse om Jesus. Jag har skrivit om detta tidigare i bloggen.

Tydligen anser forskarna idag Thomas vara en mer pålitlig källa för Jesusord än Johannes. Thomas text anses också delvis vara äldre än de övriga evangelierna.

Detta är alltså den bild forskningen idag har av de grundläggande texterna som bär upp kristendomen. Det är anmärkningsvärt att kyrkan visar så lite intresse för Thomasevangeliet. Dock, på svenska finns ett gediget arbete, Thomasevangeliet, av Bo Frid och Jesper Svartvik.

Jag tänker. Hur reagerar jag om jag har en nära vän som har lämnat mig för länge sedan och någon upptäcker en bunt brev han skrivit eller en berättelse där någon samlat vad han sagt. Säkert har personen missförstått en del och kommit ihåg fel. Då kommer frågan: vill jag se detta nya material om min vän eller ej? Det som kan hålla mig tillbaka är att jag är rädd om min bild av honom och den relation vi genom den fortfarande har. Men om det är honom jag bryr mig om mer än relationens vanemönster, då har jag rimligen alla skäl att kasta mig över dessa brev, dessa berättelser. Och se vad de lägger till, vad de förändrar. Inte heller i de breven är väl allt guld, förstås. Men ändå.

Nyligen fick jag ett mejl från en vän som är organist och arbetar med att utbilda unga organister. En av hans elever hade skrivit en uppsats om min far. Han frågade om han fick skicka den till mig. Det var intressant att läsa. Han hade lagt ett annat perspektiv på min far än jag var van vid. På ett sätt tyckte jag det var ensidigt, han fick ihop bilden av pappa lite för bra. Men på samma gång kompletterade det min bild av min far. Och i uppsatsen han skrivit hade han fastnat för några iakttagelser och uttalanden som blev betydelsefulla för mig.

Min bild av min far blev rikare, jag är tacksam för att fått läsa den där uppsatsen.

Det får mig att undra vad det är som gör att kyrkan är så ointresserad av Thomasevangeliet. Visst, det innehåller en del konstiga uttalanden. Men hur är det med de texter vi redan har, de kanoniserade? Vilken lättnad nyligen att höra en präst efter gudstjänsten om en evangelietext säga: det där är en riktigt dålig text, den berättelsen har säkert den tidiga kyrkan lagt till för att legitimera vissa förhållningssätt. Hade han rätt? Det vet jag inte, men han väcker en fråga, en fråga som behöver ställas.

Texter behöver läsas med omdöme och ansvar. Det är inte bara att ”läsa av” vad där står och därur deducera slutsatser om hur man ska göra och inte göra, så enkelt är det inte. Allt läsande är svårt och all tolkning har ett mått av osäkerhet i sig. Men vi behöver läsa, vi behöver tänka, vi behöver prata om det vi läser.

Ett annat uttalande som tillskrivs Jesus i Thomasevangeliet får avsluta:

Jesus sade: En gammal människa, tyngd av år, skall inte tveka att fråga ett litet barn som bara är sju dagar var livet finns, och den människan skall leva. Ty många som är de första skall bli de sista, och de sista skall bli de första, ett med den Ende.

 (Översättningarna är gjorda av Thor-Leif Strindberg och finns tillgängliga på http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/thomas.htm)

 

Lars Söderholm