När historien händer

09 mars 2014

100 år efter 1:a världskrigets utbrott ser vi igen bilder på soldater på förstasidorna, som om historien inte hade hänt. Som om miljoner döda inte hade dött.
Eftervärlden förundras över två saker från första världskrigets utbrott. Det föregicks av ett antal mellanstatliga allianser, som gjorde krigsutbrottet nästan oundvikligt, när väl det första skottet kom. En situation hade byggts upp, som gjorde krigsutbrottet logiskt. Till det kom en krigspropaganda som fick unga människor gå sjungande och flaggviftande mot en säker död.
Nu ser vi dem igen, unga män i uniformer, tungt beväpnade, delvis maskerade. Om de gör vad soldater är utbildade för, vet vi att många av dem ska dö. Samtidigt vet vi att detta är ett skådespel. Putin visar musklerna, för att få igenom en politisk vilja. Men bakom det som ser ut som maskerad eller lek med tennsoldater tornar en fruktansvärd verklighet upp sig. Atombombssvampar i Europas och Rysslands hjärta, om konfliktspelet går över styr. Vreden som byggts upp mot Rysslands folkrättsligt vidriga beteende i Ukraina kan få USA och västmakter med kärnvapen att säga att det finns en röd linje som inte får överskridas. Vad blir den logiska följden av det?
Värdeord, men med olika valör beroende på vem som uttalar dem, korsar mediescenerna, fascister, judar, homosexuella, homofober, stormaktsdrömmare, Någon uttalar förståelse för motstånd mot etniskt förtryck, andra om folkresning mot en diktator. Men vad betyder sådana ord?
Lars Ahlins träffsäkra iakttagelse för länge sedan tycks mer sann än någonsin: Människors benägenhet att ge gamla ord nya betydelser är större än förmågan att hitta nya ord.
Menade han att gamla ord med tunga laddningar återanvänds slarvigt i en ny historisk situation? Parter i en konflikt behöver mobilisera människor för att hävda sina egna intressen. Orden är så starkt laddade att de ändrar vårt sätt att tänka och handla, men samma ord har helt olika innebörd för olika grupper av människor? Jag tror det.
Hur skall vi agera, vi som inte har vapen, som inte råder över arméer? Vi som inte kan använda propaganda eller droger för att tvinga ut unga män att döda andra unga män? Kristna fredsrörelsen, läkare mot kärnvapen, läkare utan gränser, Rädda barnen, Lutherska världsförbundet, Röda korset, Unicef. Fredsorganisationerna är många, men vapenlösa, det är ju själva poängen.
Kanske kommer vi ur den akuta situationen med andan i halsen. Men alla vapenlösa, om de förlorar modet, vad är då hoppet för världen, för framtiden? När Jimmie Åkesson sitter och berättar om sin barndom för psykoterapeuten Perris känner vi obehag på sin höjd. Men ge de främlingsfientliga vapen och den makt som vapen ger. Då händer något helt annat.
Jag vet, det är för lätt att säga att vi ska stödja civilsamhällena, lyfta fattiga, ge alla lika chanser. När girigheten också beväpnar sig med dödliga vapen, då är det för sent, då blir fredsarbete tomma ord. Nu hävdar åter svenska politiker behovet av en kraftig upprustning av det svenska försvaret som en väg in i framtiden. När kommer insikten att militär upprustning är farlig, ett av de största hoten mot fred? I kaoset på Majdan, hur identifierar vi människor som vill gå in i framtiden utan att gå över ett stort antal döda? Är morska uttalanden av en svensk utrikesminister vårt lands bidrag?
Fredsarbete är långsiktigt. Det är kanske vår enda chans, att gräva runt trädet ännu ett år.

Erik Lundgren


Pussy riots och dick revenges

27 augusti 2012

Rättegången mot och straffen för de tre Pussy Riot-medlemmarna har väckt uppmärksamhet och reaktioner långt utanför Rysslands gränser. Protesterna har varit omfattande mot fängslandena och de hårda domarna; två års fängelse för ”huliganism”.

Hufvudstadsbladets Anna-Lena Laurén http://www.flamman.se/protest-riktades-i-forsta-hand-mot-kyrkan#share_node menar att varken anhängare eller kritiker förstått vilka de är. I Sverige har de framställts som ett vilt punkband men de är snarare intellektuella som utfört en högst medveten politisk protest främst riktad mot kyrkan. De är feminister med tydlig hemvist inom den ryska ortodoxa kyrkan. Deras krav är egentligen ganska modesta; sexuella minoriteters rättigheter och att kyrkan skall skiljas från staten. Det är troligen det senare som fått många att se det som en politisk dom. I protesten utförd i Frälsarkatedralen, framförde Pussy Riot en bön till jungfru Maria om att frälsas från Putin. Med det pekade de på de nära banden mellan den politiska makten och kyrkan. Ortodoxa kyrkan är en maktfaktor i dagens Ryssland på väg att bli rik. Både Putin och Medvedev tycker om att synas på gudstjänster, menar Laurén. Med Pussy Riot började en granskning i ryska medier av kyrkan som inte skett tidigare. Nadezjda Tolokonnokova  citerade Sokrates, Voltaire, apostlar och Jesus ur minnet i sitt försvarstal. Som troende utmanade hon många konservativa krafter. ”Jag har kommit för vittna om sanningen”, sade Jesus till Pilatus i sitt försvartal, oklart är om detta citerades i rätten i Moskva.

Även andra sanningssägare som utmanat makthavare har uppmärksammats den senaste tiden; i torsdags visade SvT Fredrik Gerttens dokumentär Big boys Gone Bananas! www.svt.se/2.174787/1.2831969/big_boys_gone_bananas  om hur bananjätten Dole skrämdes för att tysta och stoppa hans och Margarete Jangårds första dokumentärfilm Bananas!.  

Det handlar om maktens män hotade av andra berättelser än de själva vill höra om sig. Kännetecknande är hur de använder makten i rent repressiva syften. De slår tillbaka hårt, mycket hårt. Pussy iots möts av Dick revenges. Och därmed avslöjas de. Våld och hot om våld används ofta i försöken att stoppa sanningar.

Anders Wesslund