Ukraina och Europa efter 2014

21 januari 2016

Något har skavt i nyhetsrapporteringen från Ukraina de senaste åren. Samtidigt som jag respekterar utrikeskorrespondenters viktiga och svåra jobb, ligger det i den massmediala strukturen att den bild som växer fram, blir ett slags genomsnitt, filtrerad som rapporteringen blir genom massmediernas och politikens kamp om världsbilden. Du blir utlämnad till föreställningar som blir svåra att tränga igenom eller längre värja sig emot – som att Ryssland är den onda aktören, makten, i Europa och att svenskt NATO-medlemskap snart är nödvändigt. Att ens invända, pröva andra tankar, intellektuellt försöka reda ut och förstå större geopolitiska skeenden har blivit allt svårare i det svenska klimatet. Den genomsnittliga bilden är dock ideologisk, en västlig beskrivning och förförståelse av vad som är sant och rätt.

Under julhelgerna har jag läst den brittiske Richards Sakwas verk Frontlinje Ukraina, i svensk utgåva på Karneval 2015. Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent. Han bekänner sig till en tradition av borgerlig objektivitet och politiskt sympatiserade han ”med förväntningarna som uppkom vid slutet av det kalla kriget 1989-91 om att ett nytt och enat Europa äntligen skulle kunna byggas”. Då, när muren föll, var det många som även inom EU proklamerade visionen om en enad kontinent ”från Lissabon till Vladivostok”. På 90-talet fanns också ljuspunkter; EU:s stabiliserande funktion mellan medlemsstaterna (främst Tyskland och Frankrike), den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter med Europadomstolen blev starkare, Rysslands engagemang för samarbete med EU och undertecknande av partnerskaps- och samarbetsaavtal 1994 samt Europarådets utvidgning till att omfatta 47 länder, inklusive Ryssland från 1998.

Det var då. Efter 2014 står Europa återigen inför en ”kall fred” med ett krig på sin egen kontinent i östra Ukraina. Den storslagna idén om Europa är skadad, krigsdemonerna har kommit tillbaka och gamla idéer från kalla kriget har återkommit. I Sakwas analys är detta ingen tillfällighet. Framtiden bestäms av hur freden sluts, menar Sakwa och pekar bl a på Versaillesfredens förödande konsekvenser och väg upp mot Andra världskriget. Den freden, liksom freden efter Kalla kriget, fick ett assymmetriskt slut. När nya allianser för Europas stater bildats de senaste tjugo åren har Ryssland lämnats ute i kylan och demoniserats som ond stat. Genom boken driver Sakwa konsekvent och övertygande hur farlig denna utveckling har varit. Krisen i Ukraina är egentligen två; en intern och en geopolitisk där USA med NATO är främsta aktör, och kriserna är inte alls överraskande. De utspelar sig i Europas gränsland, där öst och väst kulturellt möts, i områden vars jord genom historien färgats blodig i en ofattbar omfattning.

Vad Sakwa beskriver är att USA och EU:s nuvarande ledare utgår från sig själva som segrare vid den assymmetriska freden. Med detta har följt att man inte respekterat Ryssland i sin egen rätt utan drivit stormaktspolitik för att få Ryssland att underordna sig en triumferande västlig ”democratism”. Till skillnad från övervägande majoriteten av västlig beskrivning av kriserna i Ukraina tecknar Sakwa bilden av USA med NATO som redskap som aggressiv part, och det utvidgade EU med nya östliga medlemmar drivna av ryssfobi och revanschism. Sakligt, utan ställningstagande för Rysslands agerande, analyserar och beskriver denne statsvetare geopolitikens logik och gör aktörernas agerande begripligt, inte minst Rysslands. Putin framstår i Sakwas framställning många gånger som förnuftig och måttlig medan västliga ledare under aggressiv amerikansk ledning, driver utvecklingen i katastrofal riktning.

Ukrainas förbannelse är att ligga där det ligger, inklämt mellan två stormaktsblock utan frihet att oberoende bestämma sitt öde. Den oreanga revolutionen 2004 och demonstrationerna på Majdan 2013/14 förde starkt nationalistiska krafter till makten i ett korrupt styrt land av oligarker. De inre spänningarna mellan ”monistisk” nationalism och krafter för en mer ”pluralistisk” nationalism har exploaterats av stormakternas geopolitiska intressen. Inbördeskriget kunde ha stoppats, menar Sakwa. Där den allmänna bilden i Väst har varit att Ryssland är aggressivt med imperialistiska anspråk, går Sakwa detaljerat igenom de inrikes- och geopolitiska händelseförloppen. Där framträder försiktigt uttryckt en mer komplex bild utan samma självklara godhet i Västs agerande. Snarare kan man ibland se en omvänd bild till den dominerande i västliga medier. NATOs utvidgning österut och strategi att ”dämma upp” har sammanfallit med EU:s ultimativa påtryckningspolitik (välj antingen oss eller dem med ekonomiska sanktioner som följd) och har ökat osäkerheten i Europa på nytt. Annekteringen av Krim ses främst i ljuset av den dynamik som inre nationalistiska och militanta krafters agerande i Ukraina inneburit.

Sakwa menar att vi befinner oss i en axiologisk tid, där man utgår från att man har sanningen. Alla som vill pröva denna bild avfärdas, misstänkliggörs och misskrediteras. Behovet av en dialogisk hållning, ett prövande och respekterande av varandra som parter, från enskilda debattörer till stora aktörer, främst i EU och USA är trängande. Sakwa begär inte att läsaren skall hålla med honom, men han argumenterar kraftfullt för intellektuell, ärlig, rättvis och respektfull hållning både till fakta och till relationer. Det är inte minst viktigt i stormakters geopolitiska ageranden i förhållande till varandra.

Bilden som målas i Frontlinje Ukraina av våra ledares agerande den senaste tjugo åren eller av Europas framtid är inte ljus. Möjligheten att närma sig Adenauers, de Gaulles och Gorbatjovs tankar om kontinenten är åter långt borta och har fört oss tillbaka till kalla krigets tankestrukturer.

Efter läsningen blir det blir alltmer begripligt att vår tids och regions NATO-övningar över Norrlands inland är en del av geopolitiken. När Carl Bildt och Jan Björklund självsäkert pläderat för NATO-medlemskap är de små pojkars farliga, ideologiserade (och idealiserade) världsbild som syns. Vi lever i en tid där USA och deras allierade, som egenmäktigt utropade segrare efter kalla kriget, ser världen unipolärt – med dem själva som enda relevanta aktör. Det är en farlig bild och trycket är hårt på socialdemokratin, liberala, intellektuella och demokratiska krafter i väst att hålla huvudet kallt.
Anders Wesslund

 

(Texten har även publicerats i VK 16-01-16)


När historien händer

09 mars 2014

100 år efter 1:a världskrigets utbrott ser vi igen bilder på soldater på förstasidorna, som om historien inte hade hänt. Som om miljoner döda inte hade dött.
Eftervärlden förundras över två saker från första världskrigets utbrott. Det föregicks av ett antal mellanstatliga allianser, som gjorde krigsutbrottet nästan oundvikligt, när väl det första skottet kom. En situation hade byggts upp, som gjorde krigsutbrottet logiskt. Till det kom en krigspropaganda som fick unga människor gå sjungande och flaggviftande mot en säker död.
Nu ser vi dem igen, unga män i uniformer, tungt beväpnade, delvis maskerade. Om de gör vad soldater är utbildade för, vet vi att många av dem ska dö. Samtidigt vet vi att detta är ett skådespel. Putin visar musklerna, för att få igenom en politisk vilja. Men bakom det som ser ut som maskerad eller lek med tennsoldater tornar en fruktansvärd verklighet upp sig. Atombombssvampar i Europas och Rysslands hjärta, om konfliktspelet går över styr. Vreden som byggts upp mot Rysslands folkrättsligt vidriga beteende i Ukraina kan få USA och västmakter med kärnvapen att säga att det finns en röd linje som inte får överskridas. Vad blir den logiska följden av det?
Värdeord, men med olika valör beroende på vem som uttalar dem, korsar mediescenerna, fascister, judar, homosexuella, homofober, stormaktsdrömmare, Någon uttalar förståelse för motstånd mot etniskt förtryck, andra om folkresning mot en diktator. Men vad betyder sådana ord?
Lars Ahlins träffsäkra iakttagelse för länge sedan tycks mer sann än någonsin: Människors benägenhet att ge gamla ord nya betydelser är större än förmågan att hitta nya ord.
Menade han att gamla ord med tunga laddningar återanvänds slarvigt i en ny historisk situation? Parter i en konflikt behöver mobilisera människor för att hävda sina egna intressen. Orden är så starkt laddade att de ändrar vårt sätt att tänka och handla, men samma ord har helt olika innebörd för olika grupper av människor? Jag tror det.
Hur skall vi agera, vi som inte har vapen, som inte råder över arméer? Vi som inte kan använda propaganda eller droger för att tvinga ut unga män att döda andra unga män? Kristna fredsrörelsen, läkare mot kärnvapen, läkare utan gränser, Rädda barnen, Lutherska världsförbundet, Röda korset, Unicef. Fredsorganisationerna är många, men vapenlösa, det är ju själva poängen.
Kanske kommer vi ur den akuta situationen med andan i halsen. Men alla vapenlösa, om de förlorar modet, vad är då hoppet för världen, för framtiden? När Jimmie Åkesson sitter och berättar om sin barndom för psykoterapeuten Perris känner vi obehag på sin höjd. Men ge de främlingsfientliga vapen och den makt som vapen ger. Då händer något helt annat.
Jag vet, det är för lätt att säga att vi ska stödja civilsamhällena, lyfta fattiga, ge alla lika chanser. När girigheten också beväpnar sig med dödliga vapen, då är det för sent, då blir fredsarbete tomma ord. Nu hävdar åter svenska politiker behovet av en kraftig upprustning av det svenska försvaret som en väg in i framtiden. När kommer insikten att militär upprustning är farlig, ett av de största hoten mot fred? I kaoset på Majdan, hur identifierar vi människor som vill gå in i framtiden utan att gå över ett stort antal döda? Är morska uttalanden av en svensk utrikesminister vårt lands bidrag?
Fredsarbete är långsiktigt. Det är kanske vår enda chans, att gräva runt trädet ännu ett år.

Erik Lundgren