När historien händer

100 år efter 1:a världskrigets utbrott ser vi igen bilder på soldater på förstasidorna, som om historien inte hade hänt. Som om miljoner döda inte hade dött.
Eftervärlden förundras över två saker från första världskrigets utbrott. Det föregicks av ett antal mellanstatliga allianser, som gjorde krigsutbrottet nästan oundvikligt, när väl det första skottet kom. En situation hade byggts upp, som gjorde krigsutbrottet logiskt. Till det kom en krigspropaganda som fick unga människor gå sjungande och flaggviftande mot en säker död.
Nu ser vi dem igen, unga män i uniformer, tungt beväpnade, delvis maskerade. Om de gör vad soldater är utbildade för, vet vi att många av dem ska dö. Samtidigt vet vi att detta är ett skådespel. Putin visar musklerna, för att få igenom en politisk vilja. Men bakom det som ser ut som maskerad eller lek med tennsoldater tornar en fruktansvärd verklighet upp sig. Atombombssvampar i Europas och Rysslands hjärta, om konfliktspelet går över styr. Vreden som byggts upp mot Rysslands folkrättsligt vidriga beteende i Ukraina kan få USA och västmakter med kärnvapen att säga att det finns en röd linje som inte får överskridas. Vad blir den logiska följden av det?
Värdeord, men med olika valör beroende på vem som uttalar dem, korsar mediescenerna, fascister, judar, homosexuella, homofober, stormaktsdrömmare, Någon uttalar förståelse för motstånd mot etniskt förtryck, andra om folkresning mot en diktator. Men vad betyder sådana ord?
Lars Ahlins träffsäkra iakttagelse för länge sedan tycks mer sann än någonsin: Människors benägenhet att ge gamla ord nya betydelser är större än förmågan att hitta nya ord.
Menade han att gamla ord med tunga laddningar återanvänds slarvigt i en ny historisk situation? Parter i en konflikt behöver mobilisera människor för att hävda sina egna intressen. Orden är så starkt laddade att de ändrar vårt sätt att tänka och handla, men samma ord har helt olika innebörd för olika grupper av människor? Jag tror det.
Hur skall vi agera, vi som inte har vapen, som inte råder över arméer? Vi som inte kan använda propaganda eller droger för att tvinga ut unga män att döda andra unga män? Kristna fredsrörelsen, läkare mot kärnvapen, läkare utan gränser, Rädda barnen, Lutherska världsförbundet, Röda korset, Unicef. Fredsorganisationerna är många, men vapenlösa, det är ju själva poängen.
Kanske kommer vi ur den akuta situationen med andan i halsen. Men alla vapenlösa, om de förlorar modet, vad är då hoppet för världen, för framtiden? När Jimmie Åkesson sitter och berättar om sin barndom för psykoterapeuten Perris känner vi obehag på sin höjd. Men ge de främlingsfientliga vapen och den makt som vapen ger. Då händer något helt annat.
Jag vet, det är för lätt att säga att vi ska stödja civilsamhällena, lyfta fattiga, ge alla lika chanser. När girigheten också beväpnar sig med dödliga vapen, då är det för sent, då blir fredsarbete tomma ord. Nu hävdar åter svenska politiker behovet av en kraftig upprustning av det svenska försvaret som en väg in i framtiden. När kommer insikten att militär upprustning är farlig, ett av de största hoten mot fred? I kaoset på Majdan, hur identifierar vi människor som vill gå in i framtiden utan att gå över ett stort antal döda? Är morska uttalanden av en svensk utrikesminister vårt lands bidrag?
Fredsarbete är långsiktigt. Det är kanske vår enda chans, att gräva runt trädet ännu ett år.

Erik Lundgren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: