En öppen hand och en knuten hand

01 juni 2014

”Är Sverigedemokrater människor?” Så skulle det här inlägget också kunnat heta. Eller ”Är rasister människor?” Det ska handla om hur vi som kristna humanister ska kunna bidra till att hejda den brunslammiga flod, som EU-valet visade hotar att översvämma Europa.
Själv var jag med och vände ryggen mot Jimmie på Norrmalmstorg dagen före valet, efter att i tidningar och sociala media ha följt och glatts åt att de starka, uppfinningsrika och roliga protester som följt Sverigedemokraternas turné genom landet: vända ryggar, röda hjärtan, paltparty, picknick, ”I ett hus vid skogens slut”, skyltarna i T-banan med ”Tänk på avståndet mellan fakta och fördom”, och Folkmusiker mot rasisms gig på Slussen. Det kändes som en stark folkrörelse – och därför kom SD:s valresultat på 10% som en verklig kalldusch. Och frågan är hur vi nu för kampen vidare.
Under hela valkampanjen fördes ju debatten om vilka former kampen ska ta sig på tidningarnas ledarsidor och i sociala media. Vissa ledarskribenter förde fram ”kålsuparteorier” om att motdemonstranterna var ”likadana fast tvärtom” och varnade för att det skulle vara kontraproduktivt med motmanifestationer, som bara skulle underlätta för SD att sätta på sig offerkoftan. I facebookgrupper mot rasism var debatten livlig om huruvida tysta ryggvändardemonstrationer är ett effektivare medel än vuvuzelor. Är poängen att hindra SD från att framföra sitt budskap, eftersom det per definition är hets mot folkgrupp, eller är poängen att signalera ”vi hör vad du säger men vi gillar det inte”. I någon mån kunde man urskilja en generationsklyfta, där de unga stod för den mer högljudda linjen, men det handlade också om ideologisk grund.
Diskussionerna har också handlat om huruvida det är någon idé att försöka föra dialog med rasister. Är de vilseförda underdogs som dras med i något de inte riktigt förstår, eller är de hårdföra ideologer som vet precis vad de säger och gör, som det inte är någon vits att dalta med?
När jag stod där på Norrmalmstorg tillsammans med en övervägande ungdomlig skara som skanderade ”Inga rasister på våra gator”, och ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen! När ska vi göra’t? Nu!” kände jag mig alltmer kluven. Själv hade jag föredragit en tyst demonstration, men det nätverk som utlyst demonstrationen hade uttalat att alla uttryck var välkomna.
Jag bar prästskjorta som en markering att kyrkan inte ställer upp på SD:s försök att framställa sig som kyrkans vänner. Efter demonstrationen kom en man med SD-knapp och frågade om jag tyckte att han borde gå ur kyrkan. Jag svarade att jag tyckte han skulle gå med i en bibelstudiegrupp och samtala om hur Bibeln säger att vi ska förhålla oss till ”invandraren, änkan och den faderlöse”, men det hade han ingen lust med. Så jag föreslog att han skulle försöka hitta en kyrka vars bibeltolkning stämde bättre med hans egen människosyn.
Men – hur ska vi som kristna humanister förhålla oss till människor som står för en icke-humanistisk människosyn, vilket jag menar SD står för (för att inte tala om de öppet nazistiska och klassiskt rasistiska partier som också gjort sig synliga på våra gator det senaste året)? Hur kan vi på en gång föra dialog med dem och bekämpa det de företräder?
Jag tror ju på dialog, och en grundregel i dialogen är ”låt var och en definiera sig själv”. SD hävdar att de inte är rasistiska. Jag hävdar att deras politik genomsyras av rasism. Så hur ska jag då kunna föra dialog med dem? ”Jag är inte rasist! – Jo det är du!” är inte en bra utgångspunkt för ett samtal.
Och det är här jag känner att medan ”Vad ska vi göra? Stoppa rasismen!” är en ok paroll, så är ”Inga rasister på våra gator” problematisk. Därför att den a) reducerar människor till en åsikt, b) säger att människor som hyser denna åsikt inte ska få gå på gatorna. Jag vet att paroller med nödvändighet är förenklade. Utifrån a) det faktum att rasismen inte är vilken åsikt som helst, utan en avskyvärd åsikt som leder till folkmord, och b) att slagordet syftar på rasister som ger uttryck åt sina åsikter genom marscher och torgmöten, så kan jag acceptera det.
Men jag känner att jag inte vill använda det. Alla metoder som på något sätt återspeglar det vi vill bekämpa är dåliga, tänker jag. Och mot dem som vill reducera andras mänsklighet kan vi inte svara med samma mynt. Jag kan inte reducera den som hyser rasistiska tankar till bara en rasist. Men jag kan inte heller försöka förklara genom att kategorisera honom som lågutbildad, arbetslös, svagbegåvad – för alla sammantagna undersökningar av människor som dras till rasistska budskap visar att så enkelt är det inte. (Den enda gemensamma nämnaren lär vara att män är överrepresenterade, varför jag dristade mig att skriva ”honom”.)
Kristen humanism ger aldrig upp om människan. Som kristna humanister måste vi helt enkelt försöka möta människan, utan förutfattade meningar, utan etiketter, och försöka förstå varför just denna människa röstar på SD eller ännu värre partier. När vi möter dem i kyrkliga sammanhang (för visst – de finns ju i våra församlingar och att uppmana dem att lämna kyrkan känns inte riktigt bra!) möter vi dem som kristna bröder och systrar – låt vara bröder och systrar som måste få klart för sig att rasism och kristen tro inte går ihop. Den gamla devisen om att ”hata synden men älska syndaren”, som sannerligen har missbrukats och är tveksam i många sammanhang, kanske kan vara användbar? Den säger ju att jag vill inte definiera dig utifrån din åsikt som jag ogillar, men jag vill förstå varför du hyser denna åsikt, vad du ser i vårt samhälle som skrämmer dig och som du tror dessa partier kan rädda dig från. Och jag kan berätta om vad jag ser som skrämmer mig, och hur jag tror vi kan komma tillrätta med det utifrån kristna och humanistiska värderingar, och varför jag menar att all form av rasism är emot kristen tro. Och i detta samtal är jag medveten om att jag också är en ”syndare” som gärna sätter etiketter på människor och faller för de enkla förklaringarna och lösningarna.
Jag tror det är livsviktigt att vi för de här samtalen. Men jag tror att det samtidigt är viktigt att fortsätta opinionsbildning och debatt genom aktioner av olika slag under den kommande valrörelsen, och genom motdemonstrationer närhelst rasism och nazism förs fram i offentligheten. Vi måste säga ett tydligt nej till rasismen innan det är för sent. För historien visar att det kan bli försent.
Så kanske kan man plocka fram en gammal refräng från Fria Pro-teatern: ”En öppen hand och en knuten hand, det är det det handlar om”. En öppen hand i mötet med människan som hyser de rasistiska åsikterna, och en knuten hand mot ideologierna och företrädarna som utformar och sprider dem.
Till slut vill jag säga att jag inte menar att det bara är kristna som kan eller ska föra de här samtalen. Den muslimske ståuppkomikern Soran Ismail, som regelbundet lunchar med Sverigedemokrater är den främsta förebilden i sammanhanget. Och att om man vill skaffa sig fakta för såväl dialog som debatt om rasismen är http://expo.se en mycket värdefull källa.

Helene Egnell


Dialogen som samtalsform

05 mars 2012

Det har startats ett upprop för en ”öppen och konstruktiv debatt i Svenska kyrkan”. Att ta ställning till det är som att besvara frågan: ”Har du slutat slå din fru?”. Ansluter jag mig godkänner jag den underliggande premissen, att det inte finns en öppen debatt i Svenska kyrkan, vilket jag menar att det gör – men gör jag det inte kan det tolkas som att jag inte tycker att det ska finnas en öppen och konstruktiv debatt.

Men, när jag väljer att inte skriva på uppropet, så är det för att jag inte tror på debatten som samtalsform. De debatter som förts i bl a Kyrkans Tidning det senaste året har gjort mig alltmer skeptisk till att en debatt överhuvudtaget kan vara konstruktiv, i alla fall om man vill föra ett samtal om tros- och livsåskådningsfrågor.

 

Dag Hareide, rektor för Nansenskolen – Norsk Humanistisk Akademi, och gäst vid förra årets sommarmöte, skriver i Kristen humanism 2011 om fyra olika samtalsformer: debatt, diskussion, förhandling och dialog. Han påpekar att ordet debatt kommer av latinets debatere, som betyder ”slå ned”. Att debattera handlar om att ”fastslå” saker, att vinna. I debatten ställer man frågor, inte för att man är intresserad av svaret, utan för att fastslå sin poäng. Debatten vädjar till känslorna.

 

Diskussion kommer från discutire, som betyder ”skilja ut”. Diskussion handlar om att vinna kunskap genom att analysera, vara noga med definitioner och fakta, och har sin hemvist i t ex akademin. Målet är inte nödvändigtvis enighet, utan att intellektuellt klargöra olika ståndpunkter. Förhandlingen är något man gör ”före handlingen”, den är pragmatisk och funktionell och syftar till att nå enighet kring beslut som ska fattas.

 

Dialogen, till slut, kommer av grekisk dia logos, ”genom ord”, och handlar om att förstå den andre. Målet är inte att vinna, inte att bli enig utan att mötas. Dialogen öppnar för det personliga och det andliga. Man kan gå ifrån en dialog och finna att man är mer oenig än man trott, men ändå med en känsla av fördjupad gemenskap.

 

Hareides karaktäristik av dessa olika samtalsformer gör det klart för mig att debatterna kring kristen identitet, religionsdialog och omskärelse under det gångna året inte kunde bli konstruktiva, helt enkelt för att sådana ämnen inte lämpar sig för debatt. Det är ämnen som berör oss djupt, som väcker starka känslor – och om målet då är att fastslå sanningar och vinna, så blir slagen hårda.

Hur främjar vi då dialogen som samtalsform, hur skapar vi ett gott dialogklimat? Kanske måste det börja på individplanet. När någon angriper det som är ens djupaste engagemang och värderingar så blir man arg och vill slå tillbaka. Då gäller det att ta några djupa andetag, och besinna att vi har fått två öron och en mun, att försöka lyssna och förstå vad som gör den andre så upprörd. Att ”omvända” debattören till att vilja föra dialog är kanske inte alltid möjligt, men genom att vägra gå in på debattens premisser, så undviker man att trappa upp ett ordkrig som ändå bara blir destruktivt. Men vi behöver också skapa miljöer och metoder som underlättar dialogen som samtalsform. Goda exempel och idéer mottages tacksamt!

 

 

Helene Egnell