Hoten mot Europas demokratiideal

14 mars 2016

 

Ännu en högerextrem artikel har lagts in på min Facebook-linje av en vän som vill att jag ska få den ”sanna” bilden av Islam, den med SD-touch. Den här gången handlar det om muslimerna som det nya herrefolket som ska ta över Europa genom bl.a. flyktinginvandring. Ni som läser detta har säkert hört vissa delar förut i SD- anstruken politisk propaganda. Det är Jan Malmsten som kommit med den nämnda utsagan och drar märkliga slutsatser ur detta. Han är en av de kristna skribenterna på den här kanten. Denna lilla korta artikel på Facebook samspelar på ett intressant sätt med Peter Wolodarskis ledare i DN 6/3-16) om Trump med titeln – ”Längtan efter stark man som pekar med hela handen”.

Någonting säger mig att den grupp svenskar som skriver artiklar mot muslimer, islam och invandring som ett hot mot Europas nationer (läs nationalister) tycks spela samma spel, men i en annan liga. Här kan kristna, asatroende, sekulära och en och annan tveksam ateist enas i en nationalistisk dans på sociala media och tona ner det särskiljande för att enas i den gemensamma rädslan för de förändringar av status quo som följer med främlingar som tas emot i vårt land. Att olika nationalistiska grupper utan alla de gästfrihetsmotiv Bibeln bjuder på, kan ha svårt att motivera gästfrihet, är förståeligt, men att kristna grupper är beredda att sälja ut så centrala värden ur vår gemensamma värdegrund, det är för mig rätt magstarkt.

En annan aning säger mig att alla de i Sverige och andra europeiska länder som ropar efter starka nationalistiska ledare som vågar sätta upp  staket, murar, gränskontroller och sätta beväpnad militär och polis vid varje port  – de har en god kandidat i Donald Trump. Fast han är ju i USA – vad rör det oss?

För att väga dessa frågor in i en högtflygande historisk analys, vill jag göra några definitioner så att vi har lättare att förstå varandra.

Herrefolk: det är för mig en kategori av människor inom en kultursfär som identifierar sig med denna kulturs guldålder då man var en världsmakt att räkna med, eller som i nutid är en sådan världsmakt. Man låter denna identifiering styra ens åsikter och handlingar, uttryck och beteenden inom det egna landet och på besök i andra kulturer. Vi känner alla igen herrefolksmentalitet när vi möte det bland svenskar och andra västerländska nationaliteter som danskar, tyskar, britter fransmän, italienare, spanjorer, amerikaner, han-kineser, japaner, turkar, ryssar m.fl. Framförallt nationalister inom dessa länder drömmer dessa drömmar och bygger sina värderingar utifrån dem, och de använder sig av demokratin.

Västerlandet: Den kulturkrets som har sitt ursprung i i det kristna Västrom och som successivt skiljde ut sig från Östroms bysantinska kristna kultur i delningen mellan katolsk och grekisk ortodox tradition. Det område som dels delades i de västeuropeiska nationalstaterna och dels från 15-1600-talet splittrades i en katolsk sydlig halva och en protestantisk nordlig halva med ett spektra av protestantiska rörelser. När dessa nationalstater blev mer eller mindre framgångsrika i att kolonisera jordens alla världsdelar och med mer eller mindre grymma metoder trycka ner all opposition och införa västerländsk kristendom, ekonomi och handel, vetenskap och tideräkning under 4-500 år utvecklades en tydlig herrefolksmentalitet och rasism. De enda områden som inte berördes av ”vår” västerländska kolonialism var Ryssland, Sibirien, Mongoliet och inre Kina. De smittades istället av den europeiska samhällsbyggande filosofin kommunism.

Islam: det är för mig en religion, men också en arabisk samhällsbyggande filosofi som fusionerat. Den har rötter i den genom Muhammed gudomligt inspirerade Koranen. Med ”genom Muhammed” menar jag att det gudomliga tilltalet använder sig av Muhammeds insamlade erfarenheter av judisk och kristen tro så som den berättades i de olika städer där dessa religioner i Muhammeds ögon skapade rikedom och vällevnad. Det var något han längtade efter och bad Gud att hans folk också skulle få uppleva. Med ”gudomligt inspirerad” menar jag att det är ett faktum av betydelse att koranen uppfattas så av varje troende muslim, oavsett hur man som icke-muslim tror eller anser sig veta. Utan den förståelsen går det inte att begripa den inneboende styrka som kunde ena så många folk utanför det arabiska folket under en auktoritet.  Muslim betyder rättrogen alltså att man böjer sig under Guds lag. Det ska jämföras med att en kristen förutsätts böja sig under sitt eget lands lagar oavsett hur de kommit till. Bryter man mot någon orättfärdig lag har man ändå skyldighet att ta domstolens straff.

Islams välde menar jag bör delas upp i två historiska skeende med olika dominanta sentiment i folkdjupen. 1) 622 – ca 1000: Profetens -, de fyra rättledda kalifernas-, Ummayadernas – och Abbassidernas kalifat med allt större splittring i olika konkurrerande kalifat mot slutet. En tid då kristna och judar var i majoritet bland befolkningen och Persiens samlade lärdom från Sumer, Babylon  översattes av judiska och kristna lärda ämbetsmän och spreds från nuvarande Pakistan Afghanistan till Nordafrika och Spanien i en militärt kontrollerad högkultur. 2) Ca 1000 – ca 1800: En första tid av sakta framväxande turkiskt  dominans i det maktvacuum som strider mellan olika kalifat och mot kristna korsfarare skapade. Inte alla kalifer följde i sin krigföring ”de fyra rättledda kalifernas” tolkning av andemeningen i Muhammeds budskap. Först i den andra delen av perioden från 1400 lyckades de turkiska Osmanerna ta ett grepp över hela den muslimska världen och försökte återskapa en sund Umma, alltså en människovärdig rättskipning där judar dömdes efter judisk lag av judiska lärde, kristna efter kristen lag av kristna lärde och muslimer efter sharia genom Umma. Allt med centrum i Istanbul, det gamla Konstantinopel. Det gick väl så där – beroende på lokala muslimska makthavare som inte alltid hade Umma för ögonen. De började mot slutet konspirera mot varandra. 3) Tiden från 1800 till nu är de inre upprorens och krigens tid i det muslimska imperiet, som formellt upplöstes och lämnades utan andligt ledarskap under 1:a världskriget då Turkiet upplöste kalifatet och bildade en sekulär republik under Atatürk. Sedan dess har muslimska klaner och nationalister stridit mot europeisk kolonialism och de statsbildningar med Europavänliga regimer som denna kolonialism skapade.

Med denna bakgrundsteckning från historiskt fågelperspektiv vill jag antyda att det nya kalifatet IS som utropats av den blodtörstige Abu Bakr (med samma namns som den allra mest människovänliga, fredsorienterade 1:e kalifen – Muhammeds svärfar), är en del av den andliga nedgångsperiod alla imperier drabbas av efter sin period av högkultur. Med andliga menar jag då att den egna kulturens och religionens yttersta grundvärden som behövs för allt samhällsbyggande. Upprorens tid kan liknas vid det grekiska Antikens nedgång under Diadokerna, som delade upp Alexander den stores imperium mellan sig och sedan bekrigade varandra tills Persiens och Roms stigande imperier åt upp resten.

Islam är inget överhängande hot mot Västvärldens herravälde. Snarare tvärt om. Däremot kan de inre stridigheterna inom islam och terrorn mot Västerländsk dominans förstöra mycket i våra länder. Syftet med jihad terrorn är enligt min mening att få igång våra kära främlingsfientliga nationalister så att de destabiliserar de demokratiska staterna så mycket att demokrati och mänskliga rättigheter avprogrammeras och muslimska flyktingar attackeras av de europeiska ländernas befolkningar. Europa har själva varit med om detta i 400 år. Men vårt folk har börjat tröttna och vill ha lugn och ordning. IS missbedömer stort Europas befolkning. Våra mest extrema nationalister är en liten minoritet trots att de hörs mycket. Men deras aktivitet måste tas på största allvar. Inte slarvas bort i en panisk rädsla för muslimer, som bygger på okunskap och dåligt självförtroende.

Med Trump vid rodret i USA skulle det faktiskt kunna bli annat ljud i skällan. Särskilt om EU:s nationella ledare drar Europa tillbaka in i det nationalistiska konfliktstadiet. Även i Europa skulle då antalet människor som längtar efter en ledare som pekar med hela handen bli så stark att man via demokratin vänder sig till USA för stark ledning. De är den enda supermakt som är tillräckligt militärt rustade för att garantera Pax Americana och ta samma roll som Rom gjorde över Grekland och alla dess erövrade kollonier då de skapade en hårt militariserad antik högkultur som avslutning på den Grekiska civilisationen.

Jag skulle hellre önska att EU lyckades minimera högernationalismen och skapa allianser med de muslimska grupper i flyktingflödet som är bärare av ”de fyra rättledda kalifernas” samhällsbyggande tradition. Att även dessa kalifer fick strida med vapen mot inre och yttre fiender och blev dödade i snabb takt av dem som ville ha mer politisk än andlig makt, förtar inte styrkan i idéerna om fredlig samverkan med alla goda krafter och rättvis bestraffning av lagbrott.  Islams medeltida straff synes råa och vulgära i vår tid men var troligen klart rättvisare i sammanhanget än vad kristna rättsordningar i Europa kunde åstadkomma vid samma tid.  Medeltiden kommer inte tillbaka om inte några av våra krigskåta regimer startar krig. Vi kommer att fortsätta bygga vår rättstradition med demokratiska medel och om inte våra främlingsrädda medborgare får för stor makt, bygga vidare på de mänskliga rättigheternas utmärkta grundval för sekulärt samhällsbygge, där alla religioner och åskådningar får livsrum.

 

Sten Högberg


Europa hotar sig självt

06 mars 2016

En modern tänkare jag återkommer till är Slavoj Žižek. Denne säregne filosof är en aktiv deltagare i samhällsdebatten på en rad områden. Nu senast uppmärksammade jag ett av otaliga akademiska samtal, denna gång från Berlin i november 2015, (finns här)  där han reflekterade över flyktingsituationen, och högerns frammarsch i Europa. Några av hans tankegångar fastnade lite mer hos mig, jag försöker mig på att återge dem och tänka vidare här.

Žižek menar att det är ett hot mot Europa när Ukip, Pegida, Le Pen växer och om de verkligen skulle få politisk makt. Där de får med sig opinionen i att det skulle vara invandringen och flyktingsituationen som utgör hotet, pekar Žižek istället på att med dem vid makten, då skulle  Europa verkligen vara hotat. Med ”Europa” menar han vår samlade tradition av tankar och värden om människors jämlikhet, fria människors gemensamma ansvar att forma våra öden, demokratiska rättigheter för minoriteter, för kvinnor, flyktingar och tanken om solidaritet; kort sagt mänskliga fri- och rättigheter. I någon mån är högeropinionen ett uttryck för att just dessa värden har hotats och för att det inte finns en vänster som fångar upp dem.

Idag odlas tankar om tolerans, tankar Žižek vänder sig emot. Det är en liberal tankefigur som bottnar i att konflikter beror på att vi inte förstår varandra tillräckligt mellan olika kulturer. Tolerans skulle då växa fram bara om vi förstod varandra bättre. Nej, säger Žižek, det handlar inte om det utan om att acceptera den andre, främlingen. Här hämtar Žižek sina tankar ur den kristna berättelsen och etiken som ett signum för ”Europa”. Både berättelsen om Job och om Kristus visar fram mot det som är den helige andens gemenskap; en emancipatorisk gemenskap av jämlika människor bortom någon större berättelse om mening, och som han känner igen i det som är ”Europa”. I europeisk historia och här och nu upprättas den gemenskapen i faktisk politisk handling i människors motstånd mot det som är fiende till denna anda; kapitalism och fascismens högeridéer.

För att förstärka denna tanke djupläser Žižek betydelsen av vad bibelberättelsen säger om medmänniskan – nästan. Begreppet har djupare innebörd än grannen, den som är ungefär som jag själv. Nästan är den främmande, som inte agerar som du, inte har samma värderingar som du, den du inte nödvändigtvis förstår dig på eller håller med. Man skulle kunna säga; den som stör dig, inte låter dig vara lugn. Denna nästa ska du älska, ta emot.

För Žižek är detta grunden för flyktingens absoluta rätt. Staten ska garantera alla denna samma rätt; asylrätten är absolut. När människor flyr är det självklart att det även kommer tjuvar, kriminella, våldtäktsmän – de ingår också i förståelsen av vem nästan är. Du behöver heller inga goda egenskaper, vara arbetsför eller kunna språket för att kvalificera dig, tänker jag i förlängning av denna tanke. Det är tankegods från extremhöger och konservativt håll (se gärna Jonas Wikströms ledare, Flamman 9/2016, hur denna förskjutning just nu pågår inom Moderaterna), som även ingår i den liberala demokratins praktik och omfattas av flera av Allianspartiernas företrädare och EU:s större borgerliga partier. Europeisk socialdemokrati har också svårt att värja sig sedan man inom EU-projektet alltmer anslutit sig till dess grundidéer. ”Europa” har en stark försvarare i Žižek, inte den europeiska unionen som den är konstruerad.
En annan av Žižeks tankegångar handlar om att det inte går att förstå varandra som människor. Just tanken att vi skulle kunna förstå ligger till grund för hur vi identifierar oss med en del, medan andra, vars kultur, hudfärg m m minskar förmågan till att förstå och att identifiera sig med. Även det urholkar grunden för asylen; vem får vår sympati? Nej, menar Žižek, vi kan inte förstå främlingen, som vi ändå tror oss förstå: ”Jag är freudian, jag förstår ju mig inte ens på mig själv!”. Det är ett omöjligt projekt människor emellan, om jag förstår Žižek rätt. Nej, grunden för asylrätten eller välkomnandet får aldrig ligga där. Här skyddar Žižek rätten genom att inte göra den avhängig vår förmåga till identifikation eller empati; den är absolut moralisk rätt i sig själv. För egen del som psykolog och psykoterapeut med kännedom om hur utveckling sker i och genom relation – anknytning och intersubjektivitet är här evolutionärt basal – har jag svårt att helt dela Žižeks ålderdomliga freudianska hållning. Men som grund för moralen och juridiken håller jag med.

Vad Žižek mest påminner om är att se bortom, förstå strukturerna som gör att flyktingströmmar uppkommer. Vi har vår kamp mot orättvisor inom våra europeiska samhällen, samma orättvisor finns i de länder som flyktingar kommer ifrån där de maktbärande skikten tjänat på att upprätthålla sociala orättvisor. Bli radikal, överskrid dig själv – om vi nöjer oss med godhet och sympati för flyktingen utan att sträva efter ny ekonomisk ordning kommer bara det vi förfasar oss över att upprepas!, manar Žižek. För honom handlar det kampen om kamp mot kapitalet och dess makthavare.

Žižeks hopp ligger i hans pessimism. Det är i den vardagligt gråa kampen för att göra världen något lite bättre varje dag hoppet finns. Den kristna etiken är grunden för marxisten Žižek. Liberalismen räcker inte när kapitalet frigjort sig från den. Högerns framväxt är en frukt av hur tanken på ”Europa” håller på att förloras. Det är där flyktingen utmanar oss.

 

Anders Wesslund

 

Slavoj Žižek, född 21 mars 1949 i Ljubljana, är en slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker. Žižek är professor vid European Graduate School och även verksam vid University of London och Ljubljanas universitet.[1] Žižek grundar sina studier i filosofi och den kritiska skolan såsom hegelianism, marxism och postmodernism, i psykoanalysen genom Jacques Lacan och teologin med fokus på kristen etik. (Wikipedia)


Samtidens outhärdlighet

25 oktober 2015

Samtiden är närmast outhärdlig.
Bakomvarande veckas nyheter har burit på en extra tyngd. Jag tänker på bilder och texter som nått oss om människors utsatta situation på Balkan på väg norrut, på Lesbos där människor ramlar ihop i leran och regnet. Flyktingar. Mammor i jeans och jacka, barn med gympadojor med kardborrband och små färgglada ryggsäckar. Ensamkommande killar, förtvivlade röster vid stängslen: ”Släpp in oss!” Till det har nyheterna kommit om anlagda bränder i blivande flyktingförläggningar och de närmaste dagarna om morden på Kronans skola i Trollhättan med rasistiska motiv.

Sverige och Europa är åter plats för främlingsfientlighet och rasism. Det har varit så en längre tid nu; först i Frankrike och östra Tyskland, på Balkan på 80-90-talen. Rasbråk i Brixton och brittiska städer. Smygande har det kommit också till Skandinavien, för att plötsligt vara en del av våra nordiska samhällen. Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är etablerade partier.

Det är samhällen som alltmer brustit, där framgång och välstånd vuxit för stora grupper samtidigt som andra hamnat utanför. Det är samhällen som inte längre haft annat än ytliga frihetsideal, konsumtion och materiella värden som politiska projekt. Makt har förflyttats; mer osynlig in i anonyma konferensrum hos storföretag och internationella ekonomiska institut, mer privat till medelklassens hem där val görs från barns skolor till privata inköp och inredning. Samtidigt kan lyx och fattigdom leva sida vid sida i Europas storstäder, som t ex i Islington i London (http://www.svd.se/stadsdelen-med-de-gigantiska-klyftorna).

Efterkrigstidens årtionden där klyftor jämnades ut har följts att tre decennier av ökande klyftor, mindre av gemensamt samhällsbyggande, privatisering av välfärd och allt större utanförskap. När så krigen, med geopolitiska rötter i Mellanöstern, skapar stora flyktingskaror samtidigt som de europeiska samhällena krackelerar, då har slussarna öppnats för främlingsfientliga krafter. Jämförelser med 20-30-talen har gjorts.

Liksom då har samhällena alltmer polariserats. Idag finns goda krafter med frigörande av ideella krafter för flyktingar å ena sidan och näthat, mordbränder och sabotage mot flyktinglokaler å den andra. Den tjugoårige Anton, mördaren i Trollhättan, agerade ut sitt hat i ett sammanhang. Hans dåd går att begripa hur fasansfullt det än är.

Det är analysen av samtiden och dessa sammanhang som är utmaningen för våra länder idag. Ska utmaningarna klaras, flyende människor få en framtid och främlingsfientlighet minskas finns lärdomar från det som ledde fram till 2:a världskriget. Och hur regeringar byggde samhällena därefter. Våra samhällen behöver slå in på jämlikhetens väg igen.

 

Anders Wesslund


Att se sin egen rasism

08 juni 2014

UR sänder en serie program av journalisten Natacha Lopez om rasismens mekanismer. Psykologiprofessorn talar om evolutionärt nedlagda beteenden. Att kategorisera är ett. För att hantera all information hjärnan tar emot blir nödvändigt och ekonomiskt; fördomen är de tidigare kategoriserade erfarenheterna inför ett fenomen, t ex ens idé om danskar, unga män eller björkar. Ett annat beteende är reaktionen inför det främmande; människor emellan är hudfärg och kulturella yttringar sådana reaktioner. Är det farligt eller kan nyfikenheten ta över?

Rasism är kontextuell och är att göra politik av fördomen istället för att pröva den. Professorn uppmanar oss att backa ett steg, och var ödmjuka inför våra tankar, medvetna om att våra föreställningar med nödvändighet bottnar i fördomen. Två former av rasism beskrivs i brittisk rasismforskning. Den ena utgår från att föra vidare felaktiga föreställningar av det okända och att generalisera. Antiislamismen i väst förstärktes mer av amerikanska myndigheters responsmönster ”kriget mot terrorismen” än av själva attackerna 11/9. Efter det gjordes alla muslimer till potentiella terrorister istället för urskiljandet av Al Qaida-grupperingar. Den andra bottnar i socioekonomiska villkor. Religionshistorikern uppmärksammar lyssnarna på att det i Sverige främst är män ur arbetarklass och lägre tjänstemän som är kritiska mot rumänska tiggare, vanligtvis romer. Dessa mäns egen utsatthet i det svenska samhället exploateras av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och vänds mot människor i ännu större nöd. Här handlar rasismen om behovet av att utse syndabockar.

Främlingsfientligheten har fått ett otäckt grepp i vår tid. Kalla vindar blåste genom EU-parlamentsvalen och vi konfronteras dagligen med vår egen rasism i vardagens möten. På resa hem genom ett försommarfagert Sverige förra helgen, kände jag själv hur känslorna stred och kolliderade inom mig. Naturens skönhet var svår att ta in. Både på stationen i Bankeryd,min barndoms hemort, och senare på västra stambanan, blev resenärer utan tillräckligt med pengar eller fel betalkort hårt behandlade av stressade tågkonduktörer. Troligen var de romer och asylsökanden. Jag skämdes över detta bemötande av dessa Sverige-representanter och över mitt eget halvhjärtade försök när jag försökte få konduktörens uppmärksamhet för att kunna skjuta till resterande belopp. Min skam över min tafatthet följde mig vidare på resan medan kvinnan fick kliva av.

I Stockholm mötte jag mina blivande sovvagnskamrater, män i min ålder, ingen med mindre än 50 000 kr i månadslön. De tillhörde ett sällskap på väg mot dykaräventyr utanför Narvik. Sympatiska killar, vi alla privilegierade, tillhörande ett annat Sverige. I Västerås stod vi still och en av dem kommenterade att Stockholm växer med ett Västerås, d v s ca 120 000 personer på ett decennium. Eller var det mindre?

Hemma igen möter jag asylfamiljerna på jobbet. Nu trettonåriga tjejen och ensamstående mamman som förra året var glad över sina nya fotbollsbenskydd, nu på väg in i apatiskt tillstånd. Jämnåriga flickan och hennes familj, en annan familj, ett annat öde, sover inte på nätterna av skräck inför återsändandet. Tioårige grabben i tredje familjen och hans mamma pratar inte hemma om det hemska – avvisandet. Romer från en tidigare sovjetrepublik och förföljelse. i Sverige har de dessutom blivit kvitt pappa, plågoanden, förgriparen. Nu ska de sändas tillbaka tillsammans. I vår har Migrationsverket en drive, det är många familjer som poliserna, oanmälda besöker tidigt om morgnarna för att transporter till flygplatsen. Eller så skickas fäderna i förväg till förvaret i Gävle. Det är trasiga familjer som under några år getts hopp om en framtid i små gästvänliga Norrlandssamhällen. Nu skickas de ut ur landet tillbaka till det de flytt ifrån. Utblottade.

I mötena på BUP-mottagningen är dessa minsta verkligen som systrar och bröder. Där i rummet finns inte skillnaderna, där är vi bara människor. Där framträder ett annat nedlagt evolutionärt mönster; förmågan till empati, att med-känna. I Sverige och Europa, i samhällen som tudelas och där människor är rädda, där exploateras däremot fördomar och syndabockar utses. Där stängs gränser till. Älska varandra är det återkommande budskapet i Nya testamentet. Det är krävande, det är ansträngande, inte något harmlöst för särskilt religiösa själar eller en specifik egenskap hos goda människor. Det är lika mycket att medvetandegöra sig om sina fördomar, att anstränga sig och känna ödmjukhet inför sina tankar, som professorn sade, som att agera politiskt. Att arbeta mot strukturer som ökar gapen och för samhällen där klyftor minskas, där man anstränger sig, avstår från egna privilegier för att inte ge jordmån åt rasismen att slå rot än mer.

Ideologierna räcker inte. Inte liberalismen, inte socialismen – men de är nödvändiga för att garantera mänskliga rättigheter. Men kärleken, uppfordran att älska går direkt in i hjärtat – in i det mellanmänskliga mötet där gränser och främlingskap upphävs. Att se den romska tiggaren i ögonen och där se sig själv. Kanske är det en lika medmänsklig som revolutionär handling; i det inre och det yttre.

Anders Wesslund


Universalism och partikularitet

18 september 2011

Sedan en tid tillbaka är Le procès de l’Europe (Europa inför domarskranket) av den franske filosofen Jean-François Mattéi min följeslagare. Den som fick mig på spåret var Rut Lötmarker, i en understreckare i SvD. http://www.svd.se/kultur/understrecket/forsvarstal-for-europas-framatanda_6412690.svd. Boken finns än så länge inte översatt. Mina kunskaper i franska har sina begränsningar. Ändå.

Författaren ser den specifikt europeiska kulturen som framvuxen ur Platons tänkande men också ur kristendomens och inte minst Paulus. Han pekar på framväxandet av ett abstrakt och universalistiskt tänkande. Ytterst de platonska idéerna, där det konkreta vi har kring oss ses som ofullkomliga motsvarigheter till dessa idéer. I idéerna finns då tankeelement som gör det möjligt att skapa en distans till det näraliggande och tänka i abstrakta termer. Det ger oss en möjlighet att göra oss mer oberoende av de konkreta sammanhang vi vuxit upp i. Han talar om en universalistisk kultur, som han uppfattar som en högre form av kultur.

I detta växer det abstrakta begreppet människa fram. Och att människor är representanter för den universella människan. Det gäller dem som befinner sig i den egna gruppen, men det gäller också dem som tillhör andra grupper. Han menar att detta universalistiska tänkande av en grundläggande likhet mellan människor skapar förutsättningar för att möta människor ur andra kulturer. Att lära känna dem och genom denna kunskap också lära känna sig själv och sitt eget sammanhang.

Han menar också att kristendomen och inte minst Paulus proklamation: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” är en stark och väsentlig faktor i utvecklandet av denna universalism i synen på människan.

Startpunkten för boken är att Europa i stor utsträckning idag står inför domarskranket. Vår historia av att kolonisera omvärlden, att dominera och lägga under oss ger starka skäl till en kritisk hållning. Författaren menar att i denna universalism samtidigt ligger själva förutsättningarna för att möta andra och att i denna ligger också förutsättningarna för att se sig själv genom andras ögon, alltså till en självkritik. Det betyder att han menar att den kritik som Europa är utsatt för i grund och botten samtidigt är en frukt av Europas egen universalism. När man följer hans tänkande och historieskrivning blir det tydligt hur mycket i vår historia och tradition som har sina rötter i detta universalistiska tänkande.

Denna universalism har ett stort och väsentligt värde, den är frigörande, lyfter ur begränsningar. Men det jag tycker saknas i hans perspektiv är att denna nivå inte kan leva för sig själv. Det finns ett annat perspektiv. Kanske kan vi kalla det partikulärt. Och det är detta att vi kommer från ett alldeles konkret sammanhang. Har konkreta föräldrar, vuxit upp i en familj, haft och har dessa och dessa vänner, vuxit upp under en viss tid. Hela tiden har ett mycket konkret sammanhang. Har vi detta, men inte tillgång till det mer universalistiska perspektivet, så fastnar vi lätt i miljöns begränsningar. Men har vi enbart den universalistiska nivån, då saknas något annat. Då blir vi rotlösa, hamnar i konstruktioner enbart, yttre bilder och föreställningar. Men saknar något av själva kärnan.

Så min föreställning är att denna universalistiska kultur är ett mycket väsentligt och värdefullt bidrag till kulturen. Men att den andra polen, den partikulära, den som är vår alldeles egna och specifika historia, våra föräldrar, vänner… allt detta är lika väsentligt. Och att det är först med denna partikulära rottråd som den universalistiska kan fungera på allvar.

En  tanke kommer för mig. När det gäller levande varelser, föremål… så är de konkreta vi har framför oss alltid ofullkomliga kopior eller bilder av idéerna. Men går vi ner på en mikronivå verkar det som om idéerna och den konkreta verkligheten kommer varandra mycket närmre. Alla elementarpartiklar av ett visst slag – alla elektroner t.ex. – är ju fullständigt identiska.  Och detta har mycket konkreta fysikaliska konsekvenser i form av t.ex. Pauliprincipen som säger att två elektroner inte kan befinna sig i samma tillstånd, något som är helt avgörande för att det ska finnas materia med utsträckning, som t.ex. vi och våra kroppar. Alla dessa elektroner är identiska. Man kan till och med säga, som Richard Feynman, nobelpristagare i fysik 1965, att det i Universum bara finns en enda elektron som går både framåt och bakåt i tiden. Det känns som om det ideala och den konkreta verkligheten är varandra mycket nära här. 

En annan synpunkt, inte oväsentlig, är att Europa och USA ekonomiskt (eller finansiellt) håller på att förlora sin tätställning nu. Alltså är det europeiska hotat och naturligt är att försöka göra en äreräddning. Å andra sidan är det i hög grad det universalistiska europeiska tänkandet, inte minst naturvetenskap och teknik som är grunden för denna stora omvälvning. Inte minst då att den naturvetenskapliga och tekniska kunskapen är just universalistisk, kan förmedlas till alla, är allmängiltig. Den kan inte vara någons egendom.

 

Lars Söderholm