Senmodern tro

19 oktober 2014

Lars fina text på bloggen 29/9 om förmodern och modern verklighetstolkning vill jag fortsätta reflektera kring. Genom att tänka kring tro idag i kristen och europeisk kontext innebär att leva och tänka efter Upplysningen. Genom Upplysningen har människan blivit myndig och därmed befriad ur (religiösa) traditioners förtryck. Samtidigt pekar Lars på hur den östliga, ryska kulturen hjälper oss att se att genom detta genombrott i historien gick något grundläggande mänskligt också förlorat.

Vi kan se att religionen behöver den sekulära kraften, att den befriar. Vi ser samtidigt hur verkligheten blir kall om enbart distans och rationalitet får råda. Modernitet; post-, och senmodernitet är stum kring lidandet, delandet, solidariteten. Frikopplad från större ideologier och frånkopplad från en tidigare religiös föreställningsvärld har krass nyliberalism, d v s en snäv och andefattig dyrkan av kapitalistiska idéer, lett till ett farligt läge i Europa igen. Upplysningens liberala idégods har urholkats och socialismens profetiska laddningar förlorats. Motreaktioner finns både i religiös fundamentalism och nationalistiska och fascistiska idéer som gärna lånar religionen till att demonisera och utestänga ”den andre”. Båda handlar om återgång till tider som inte längre finns. Ingen av dem är befriande krafter utan vill återföra människor till lydnad och underordning. När de ihjälsegrande och sekularistiska (obs! ej sekulära) EU och religiösa USA ska möta detta, har de ingen moralisk styrka längre varken inom sina egna länder, i förhållande till gamla öst (Ryssland) eller till den muslimska världen. Både religiösa fundamentalister och nykonservativa med fascistiskt idéstoff kritiserar dem på det sociala området – och erbjuder sina alternativ.

En religion som inte vill fly behöver både kritisera de grunda kapitalistiska marknadsliberala idéerna och ge tillbaka lidandets dimension i tron. Här behöver religiösa humanister ur alla trostraditioner finnas med tillsammans i dialogen om vägen framåt. För oss kristna är det inåt en kritik mot fortsatt omogna trosföreställningar/borgerlig religion och utåt en kritik mot den förhärskande tillväxt- och konsumtionskapitalism vi lever i. Det handlar om att erkänna att Gud är död för att kunna tro och hävda att Gud fortfarande är.

Anders Wesslund


Att se sin egen rasism

08 juni 2014

UR sänder en serie program av journalisten Natacha Lopez om rasismens mekanismer. Psykologiprofessorn talar om evolutionärt nedlagda beteenden. Att kategorisera är ett. För att hantera all information hjärnan tar emot blir nödvändigt och ekonomiskt; fördomen är de tidigare kategoriserade erfarenheterna inför ett fenomen, t ex ens idé om danskar, unga män eller björkar. Ett annat beteende är reaktionen inför det främmande; människor emellan är hudfärg och kulturella yttringar sådana reaktioner. Är det farligt eller kan nyfikenheten ta över?

Rasism är kontextuell och är att göra politik av fördomen istället för att pröva den. Professorn uppmanar oss att backa ett steg, och var ödmjuka inför våra tankar, medvetna om att våra föreställningar med nödvändighet bottnar i fördomen. Två former av rasism beskrivs i brittisk rasismforskning. Den ena utgår från att föra vidare felaktiga föreställningar av det okända och att generalisera. Antiislamismen i väst förstärktes mer av amerikanska myndigheters responsmönster ”kriget mot terrorismen” än av själva attackerna 11/9. Efter det gjordes alla muslimer till potentiella terrorister istället för urskiljandet av Al Qaida-grupperingar. Den andra bottnar i socioekonomiska villkor. Religionshistorikern uppmärksammar lyssnarna på att det i Sverige främst är män ur arbetarklass och lägre tjänstemän som är kritiska mot rumänska tiggare, vanligtvis romer. Dessa mäns egen utsatthet i det svenska samhället exploateras av främlingsfientliga och nationalistiska krafter och vänds mot människor i ännu större nöd. Här handlar rasismen om behovet av att utse syndabockar.

Främlingsfientligheten har fått ett otäckt grepp i vår tid. Kalla vindar blåste genom EU-parlamentsvalen och vi konfronteras dagligen med vår egen rasism i vardagens möten. På resa hem genom ett försommarfagert Sverige förra helgen, kände jag själv hur känslorna stred och kolliderade inom mig. Naturens skönhet var svår att ta in. Både på stationen i Bankeryd,min barndoms hemort, och senare på västra stambanan, blev resenärer utan tillräckligt med pengar eller fel betalkort hårt behandlade av stressade tågkonduktörer. Troligen var de romer och asylsökanden. Jag skämdes över detta bemötande av dessa Sverige-representanter och över mitt eget halvhjärtade försök när jag försökte få konduktörens uppmärksamhet för att kunna skjuta till resterande belopp. Min skam över min tafatthet följde mig vidare på resan medan kvinnan fick kliva av.

I Stockholm mötte jag mina blivande sovvagnskamrater, män i min ålder, ingen med mindre än 50 000 kr i månadslön. De tillhörde ett sällskap på väg mot dykaräventyr utanför Narvik. Sympatiska killar, vi alla privilegierade, tillhörande ett annat Sverige. I Västerås stod vi still och en av dem kommenterade att Stockholm växer med ett Västerås, d v s ca 120 000 personer på ett decennium. Eller var det mindre?

Hemma igen möter jag asylfamiljerna på jobbet. Nu trettonåriga tjejen och ensamstående mamman som förra året var glad över sina nya fotbollsbenskydd, nu på väg in i apatiskt tillstånd. Jämnåriga flickan och hennes familj, en annan familj, ett annat öde, sover inte på nätterna av skräck inför återsändandet. Tioårige grabben i tredje familjen och hans mamma pratar inte hemma om det hemska – avvisandet. Romer från en tidigare sovjetrepublik och förföljelse. i Sverige har de dessutom blivit kvitt pappa, plågoanden, förgriparen. Nu ska de sändas tillbaka tillsammans. I vår har Migrationsverket en drive, det är många familjer som poliserna, oanmälda besöker tidigt om morgnarna för att transporter till flygplatsen. Eller så skickas fäderna i förväg till förvaret i Gävle. Det är trasiga familjer som under några år getts hopp om en framtid i små gästvänliga Norrlandssamhällen. Nu skickas de ut ur landet tillbaka till det de flytt ifrån. Utblottade.

I mötena på BUP-mottagningen är dessa minsta verkligen som systrar och bröder. Där i rummet finns inte skillnaderna, där är vi bara människor. Där framträder ett annat nedlagt evolutionärt mönster; förmågan till empati, att med-känna. I Sverige och Europa, i samhällen som tudelas och där människor är rädda, där exploateras däremot fördomar och syndabockar utses. Där stängs gränser till. Älska varandra är det återkommande budskapet i Nya testamentet. Det är krävande, det är ansträngande, inte något harmlöst för särskilt religiösa själar eller en specifik egenskap hos goda människor. Det är lika mycket att medvetandegöra sig om sina fördomar, att anstränga sig och känna ödmjukhet inför sina tankar, som professorn sade, som att agera politiskt. Att arbeta mot strukturer som ökar gapen och för samhällen där klyftor minskas, där man anstränger sig, avstår från egna privilegier för att inte ge jordmån åt rasismen att slå rot än mer.

Ideologierna räcker inte. Inte liberalismen, inte socialismen – men de är nödvändiga för att garantera mänskliga rättigheter. Men kärleken, uppfordran att älska går direkt in i hjärtat – in i det mellanmänskliga mötet där gränser och främlingskap upphävs. Att se den romska tiggaren i ögonen och där se sig själv. Kanske är det en lika medmänsklig som revolutionär handling; i det inre och det yttre.

Anders Wesslund