Vi och världen efter Mandela

-ANC, använder dom inte våld?

Efter en dryg timmes argumentation i ungdomsförbundets styrelse, där jag och min kompis hade argumenterat för medlemskap i ISAK, IsoleraSydafrikaKommittén, kom denna enda kommentar från en av ledamöterna. Ja, ytterligare någon fråga hade ställts men i övrigt var det tre ur samfundsstyrelsen vi diskuterade med. Ungdomsförbundet fick inte fatta beslutet själva utan dessa väktare. Kan det ha varit 1984?

Två år senare deltog jag på Folkriksdagen mot apartheid i Folkets hus i Stockholm. Mest påtagligt var kraften i så gott som hela folkrörelsesverige att samfällt ge stöd åt den samlade anti-apartheidkampen i södra Afrika. Vi var en del i den världsvida rörelsen som bidrog med att ge internationellt tryck mot regimen i Sydafrika. Nej, helt samfällt var det inte. Med på folkriksdagen var också en delegation från MUF, Moderata Ungdomsförbundet under ledning av Beatrice Ask. De röstade konsekvent mot förslagen om stöd till ANC.

Ytterligare ett par tre år senare var SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråds rådsstyrelse en röst ifrån att få SKU att lämna ISAK. Sju ungdomsförbund röstade för att stanna kvar, sex för att lämna till förmån för ett försåtligt förslag från ett evangelikalt förbund. Jag var då ordförande i KRISS. Deras förbundsordförande var anhängare av Livets ord. Jag minns hur jag vid ett annat tillfälle sade till honom:
– Den Gud du bekänner känner inte jag.

ISAK bildades 1979 genom aktivt initiativ från flera av de kristna ungdomsförbunden och deras gemensamma engagemang via SKU. Lennart Renöfält; SMU:s internationelle sekreterare (tror jag han var), var flera år tongivande och viktig ordförande för ISAK. Tio år senare, 1989, just när apartheidregimen var som mest trängd, året före Nelson Mandelas frigivning, hade det varit en symbolhandling i totalt katastrofal riktning om de svenska kristna ungdomsförbunden valt att träda ur ISAK även om sex av oss varit kvar som enskilda medlemmar. Det hade gett eko internationellt.

Idag är detta historia. Det vi lärt oss från Sydafrika efter apartheids fall och övergången till ett demokratisk, fritt och icke-rasistiskt styre är att historien inte får glömmas, inte heller förvrängas. Sannings- och försoningskommissionen, the Truth and Reconciliation Commission, TRC, som leddes av ärkebiskop Desmond Tutu, sökte försoningens väg för sitt land. I det domstolsliknande organ som sattes upp var det möjligt för bödlarna och förtryckarnas utövare under apartheid att söka amnesti. Vad som krävdes var att de inför offrens anhöriga gav vittnesmål om sanningen om vad som hade hänt. Utan sanning, ingen försoning och heller inte heller möjlighet till att ge förlåtelse för dem som klarade att ge det. För att försoning skulle var möjlig och en fredlig framtid mellan folkgrupperna i Sydafrika behövde det som skett benämnas och bli sant – hur hemska vittnesbörden än var. Här kunde man se tydliga avtryck av kristna tankar kring försoning.

Nelson Mandela och ANC, som sedan bildandet 1912 hade ickevåldet som ledstjärna (influerade av Gandhi), valde efter Sharpevillemassakern 21 mars 1960, att ta till väpnad kamp. Mandela var med och bildade ANC:s väpnade gren – det var därför han satt fängslad i 27 år. Tillsammans med den sydafrikanska regeringen kom flera västländer att beskriva ANC och Nelson Mandela som terrorister – så sent som 2008 tog USA bort terroriststämpeln från Mandela. Man hade för stora egna ekonomiska intressen för att stödja befrielsekampen, istället gav man stöd till regimen.

När Nelson Mandelas minne idag hedras i en hel värld, är det mannen som visade vägen för försoning och hopp. Alla som idag hyllar och vördar honom för detta väljer därmed också att säga ja till de goda krafterna. Det ska vi alla välkomna. Men Mandela såg inte sig själv som en hjälte, ett helgon eller en människa större än någon annan. Han såg sig som en i sitt folk, som ledde dem och delade kampen med dem för sin frihet. Att vara sann mot honom är att då tillstå hela hans livsgärning, att det var och är en befrielsekämpe som gått ur tiden. Utan kampen hade heller inte hans försoningsgärning varit möjlig.
Att vara sann mot Mandela och det sydafrikanska folkets lidande, är att vara sann mot hela denne mans och hans rörelses historia. Annars är man heller inte sann mot sig själv, de ideal och de människor man företräder idag. Ansvaret att föra försoningens budskap vidare går genom oss alla, och våra politiska ledare – som en fortsatt sannings- och försoningskommission.

Hur skriver vi vår historia?

Anders Wesslund

Annonser

4 Responses to Vi och världen efter Mandela

  1. erikl12 skriver:

    Bra att Du tog upp dessa två sidor av Mandelas verk. I DN har Kajsa Ekis Ekman skrivit en underlig artikel (DN 12/12), där hon kallar det hyckleri att se honom som försonare, och antyder att han också kan kallas terrorist.
    Jag försökte kommentera det på FB med följande:
    En skruvad kommentar om Mandela av Kajsa Ekis Ekman. Hon menar att man skapar en hycklande bild av honom om man kallar honom pacifist eller försonare. Och betonar att efter Sharpevillmassakern så övertygade han ANC om nödvändigheten av väpnat motstånd. Dock – ingen har förnekat det, eller tagit avstånd ens av moraliska skäl. Den som torterar, mördar, massakrerar kan inte bekämpas med icke våld. Det nya Mandela gjorde var att när striden vunnits gav han inte tillbaka, han gjorde inte som kommunistledarna i Sovjet eller Kina, eller som Fidel Castro, straffade de motståndare som fanns kvar, eller deras barn eller barnbarn. Utan sökte försoning. Svårt att förstå vad som är hycklande i det. Att kalla honom terrorist i den första fasen, under motståndskampen är ingen bra beskrivning, att kalla honom något annat än försonare efter maktövertagandet är något helt annat än hyckleri.

    • Anders Wesslund skriver:

      Delar det du skriver i svaret till Ekis Ekman. Det jag ville beröra var dels Mandelas gåva till eftervärlden; att söka försoning, dels hur vi förhåller oss till hela hans livsgärning. De som bekämpade eller tog avstånd från ANC och Mandela men idag inte erkänner det när de hedrar honom, låter domen gå genom sig själva. Förnekas Mandelas kamp, då kvarstår hyckleriet, d v s att förvränga sanningen: Eller så erkänner man sina handlingar. Här tror jag den djupaste kristna innebörden finns för mänskligheten. Att se det förhärdade, och kärlekslösa i sig själv inför mötet med det som är sant eller rättfärdigt öppnar för önskan om att bli förlåten och att ändra sig – för att det som brustit människor, folk, stater emellan skall kunna försonas och förändras. Eller så framhärdar man i sin förnekelse, förblir hård på sin väg fram. I den nyliberala era med triumfatorisk okänslighet inför förtryckta, utsatta och exploaterade människor världen över har Sydafrikas exempel med Sannings- och försoningskommissionen visat på hur detta vårt västerländska nutidscredo, som nu blivit globalt, ifrågasätts. Därför tror jag många ledare som representerade oss vid begravningsceremonin själva kände sig illa till mods och det väckte starka känslor inom oss över att de inte vara representativa för de värden Mandela genom både befrielsekamp och försoningsarbete stod för. Ingen försoning utan sanning, ingen frihet utan kamp mot förtrycket. Västs makthavande samhällsskikt svek i den kampen och gör det än idag genom ”business as usual” – världen över. Hoppet är att deras och allas våra hjärtan berörs i riktning mot försoning – att ur den sydafrikanska kampen mot apartheid och Mandelas exempel, finns ett embryo till en mer rättfärdig ordning mellan stater och länder. Tills dess klingar vår egna regeringsföreträdares ord falska – för dem som uppfattar denna klang, är den en hälsning från våra samvetens röst om sanning och längtan efter rättfärdighet.

  2. Erik Marklund skriver:

    Tack Anders! / Erik från staan!

  3. Benny Fhager skriver:

    Försoning behövs En ny intressant bok av Sofia Camnerin och Arne Fritzon. Igår diskussionsdag i Equmeniakyrkan om försoning i Göteborg. Arbetade på dagen på sjukhuset (också ett försoningsuppdrag många gånger). Kanske lika bra att jag inte var där. Stefan Swärd försvarade en vred gud (objektiv försoningslära).
    Var tid har sina frågor. Själv har jag inom kyrkorna talat för lika värde oavsett sexuell läggning och ibland fått på pälsen av liknande krafter du mötte när du var ordförande i KRISS. KDU kristen demokratisk ungdom har blivit kusligt bakåtsträvande och nyliberala. Man skickade en delegation i valspurten för att arbeta för republikanerna i senaste presidentvalet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: