Symboler och tomrum

06 december 2015

Symbolen beskrivs i mitt lexikon som sinnebild, något mer konkret som föreställer och står för något bortom, något mer abstrakt. Det är alltså en inre bild, en bild i sinnet, som kräver en viss utvecklad psykisk mognad hos den enskilde individen. Utan mognaden förblir tingen och världen konkret. Samtidigt är symboler kollektiva, de återkommer som bärare av kollektiv erfarenhet. De samlar människor kring något gemensamt såsom en idrottsförenings klubbmärke, religiösa tecken eller historiska mytologiska figurer som tomtar. Laddningen är ofta stark och kan även exploateras, såsom i kommersiella varumärken.

I advents- och juletid blandas symboler friskt. Tomtar, renar och julgröt på julkort minner om ett svunnet agrarsamhälles folktro. Adventsljusstaken har tyskt ursprung, tydligt knutet till veckorna fram till den kristna julhelgen. Samtidigt töms dessa symboler alltmer på sina innebörder i senmodern tid. När symboler förlorar laddning förstoras och förmeras de. När de inte längre bär mening gränsar sökandet efter stämning och trivsel till groteskhet. Något förvrids, förvrängs – och exploateras. Jag tror det är ett av skälen till att det för varje år sätts upp alltfler ljusgirlanger runt dörrar, i träd och flaggstänger, runt balkonger och knutar, och att antalet ljusstakar och adventsstjärnor, i fönstren mångdubblas och ”become supersized”.

Man anar att bortom alla övertydliga och uppblåsta symboler längtar människor efter något annat. Något mer eller något förlorat. Den finske filosofen Georg Henrik von Wright skrev på 1980-talet om ett uppkommet värdetomrum i Västerlandet efter att den judiskt-kristna traditionen, som vid sidan av arvet från Grekland och antiken utgjort grundpelarna, alltmer vittrar bort. Han var pessimistisk om framtiden. Han anade mer religiöst fundamentalistiska, irrationella och sekulärt totalitära krafters återkomst men möttes av öppen kritik när han tvivlade på att mänskligheten skulle klara planetens fortbestånd.

Kyrkans adventstid är både rannsakan och hoppfull förväntan. Först kommer uppfordrande eskatologiska texter om att leva värdigt, i beredskap. Johannes döparens budskap därefter är kärvt; hycklare, inga religiösa åtbörder kan ersätta omvändelsen; har du två skjortor, ge bort den ena! I Marias lovsång kommer hoppet till uttryck; härskare ska störtas från sina troner, rika och fräcka har inget att hämta, de skickas bort tomhänta. Det är vad ad vent, ankomsten, handlar om. Sen föds Gud själv som flykting och frågar efter vem som öppnar sitt hjärta för denna flyktingfamilj. Knutet till dessa texter blir psalmerna Bered en väg för Herran och Hosianna Davids son laddade med profetisk, progressiv kraft. Hålls de isär riskerar de fungera som söt julkonfekt som klibbar igen både blodkärl och själ.

Humanister och sekulära senmoderna människor kan intellektuellt dryfta om Guds existens. Själv kan jag fastna där, men frågan är egentligen ovidkommande.( Sara Lidman lär ha fnyst åt frågan om hon trodde på Gud. Frågan verkar ha uppfattats som lika enfaldig som om att fråga om vi lever eller om man tror det finns syre i luften.) Oavsett tro eller föreställning om verkligheten återkommer en enda utmanande fråga tiderna igenom; i den kristna tron stavas den omvändelsen; den handlar helt enkelt om den enda centrala etiska frågan – hur behandlar du din medmänniska och din egen plats här på jorden? Tron visar sig i den egna och den gemensamma moralen, i handlingen.

I advent återkommer denna fråga. Nu när religionernas roll tycks återkomma är tror jag det är klokt att pejla in hur företrädarna och utövarna förhåller sig till den grundläggande etiska frågan. Och hur den besvaras av dem som gör anspråk i sin egen religions namn. Likaså kan frågan vara korrigerande till den konsumtionshets denna ultraliberala marknadsekonomi erbjuder som avgud när den exploaterar symbolerna. Ytterligare ett korrelat som frågan ger gäller de nationalistiska krafter som exploaterar symboler och kyrkans tradition för sin egen skull.

När kyrkor fylls i vårt land i advents- och juletid, ljus tänds och stämningsfulla sånger sjungs, kan symbolerna åter laddas med kraft om man uppfattar den etiska frågan i botten. Vi klarar av både att ta emot flyktingar och att skapa ett rättvist samhälle, säger den demokratiske presidentvalskandidaten Bernie Sanders i USA. Det är också adventsbudskapet i sin kärvhet, uppfordran och förväntan. Det är samma Hosianna som fann sitt uttryck i alla varma, solidariska och öppna handlingar för de flyktingar som sökt sig till Sverige under hösten.
Det gensvaret ger hopp.

 

Anders Wesslund


Trötta tankar före advent

19 november 2012

Tankarna är trötta, splittrade. Vardagens tempo driver på. Fragmentariska nyheter flimrar förbi, skrämmande, fasansfulla. Vill inte fly in i sportens svart-vita värld, är där ändå både som publik och lagledare till pojkens juniorlag i innebandy. En hel söndag i buss Skellefteå – Umeå tur och retur. Det meningsfulla växer ur att se pojkar och flickor hitta ett sammanhang att få plats i, få vara med i.

Hörde idag nyheten om Världsbankens forskningsrapport om en 4-gradig temperaturökning inom detta sekel. Två grader sade miljömötet 2009 i Köpenhamn att klotet klarade. Fyra grader får katastrofala följder. Domsöndag eller vanlig hederlig sekulär dom över oss själva?

Schizofrenin drabbar lyssnaren. I nästa nyhet ska jag oroas för konkursen för SAS. Räddningen – ännu fler flygresor på en avreglerad marknad? Ännu mer utsläpp. Är jag stenålder som skulle vilja ha en reglerad flygmarknad, statliga bolag och en begränsning av den totala globala flygtrafiken?

Israels militär går till kraftfull offensiv mot Gaza igen. Hamas skjuter raketer, helvetet har öppnat käftarna igen. I Ordfront 5/12 www.ordfront.se skriver Bob Hansson under rubriken ”Ingen vinner ett krig” klokt om försöket att förstå den israeliska smärtan: ”Jag undrar hur israeler kan tro att palestiniern ska sluta militarisera sin ilska, så länge de själva militariserar sin rädsla?”.

Men jag undrar om det alls går att kritisera Israel utan att direkt hänvisa till vad palestienerna gör? Det är ockupationen som är grunden till kritiken. Det är en given folkrättslig utgångspunkt. Lyssnar vi lyhört till ropen från dem som ser sina grannars hus bombas sönder, familjer utplånas och skräcken i varandras ögon när bomberna faller, så ropar de vapenvila. Det gäller också i Tel Aviv, i Jerusalem. Sluta. Nu.

Har hittat en ny medievän: Fria Tidningen www.fria.nu. Där står om regeringens överskottsmål: 35 miljarder per år, men Centerns ekonomisk-politiske talesperson Per Åsling talar om utförsäljning av statlig egendom och privata satsningar istället för att kunna finansiera miljösatsningar som ett fungerande järnvägsnät. Eller jobb i offentlig sektor där vi går på knäna. Varken miljö- eller centerparti längre.

Ann-Charlott Altstadt skriver i Flamman 42/12 och på Aftonbladets kultursida 18/11 http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article15791214.ab om Daniel Suhonens och Felix Antmans, artikel När kapitalet fick partibok, publicerad i (s)-tidskriften Tiden. Där förklaras hur näringslivet sponsrar högersossar vi pr-byråer och ändrar partiets politik inifrån till att värna ”valfrihet” och vinster i vården. Privata vårdföretag har dubbelt så hög vinstnivå, 15% på riskfria inkomster – våra skattepengar – jämfört med övrigt näringsliv. Många miljarder rullar ner i dessa bolags fickor, flera med välkända och etablerade (s)-namn i toppen. Näringsliv, (s)-toppar och journalister i förening i samhällets makteliter urholkar demokratin. Samtidigt förlorar småfolket hoppet och många söker sig till SD. Är det möjligt att inte se sambanden?

Jag slutar denna litania med hoppet inför advent, inför riket som kommer, ej med makt och härar, där förberedelsen handlar om ”berg sjunken, djup stån opp”, men anspelning på profetens ord om hur ekonomiska klyftor ska utjämnas, stigar jämnas för rättfärdigheten, för att den Messias som väntas skall kunna komma. Med Marta Helenas ord på Facebook http://www.facebook.com/#!/marta.gustavsson delar jag en längtan om en kyrka som vill leva i denna efterföljelse.

Anders Wesslund