Att kritisera Koranen är inte religionskritik

Björn Ulvaeus tar i Expressen 13/12 upp frågan varför man inte får kritisera Koranen när kritik av ismer är så viktigt för att skapa tvivel på falska tankekonstruktioner och därmed ödmjukhet inför det mänskliga samspelet. Min första känsla är att Ulvaeus inte gillar att han får mothugg när han presenterar sina egna ”sanningar”. Min andra tanke är mer sympatisk när den fokuserar på hans positionering någonstans emellan de som vet att Gud finns och de som vet att Gud inte finns. Den sker när han berättar om biskopen av Canterburys bekännelse ”att han tvivlar ibland.” Ulvaeus erkänner att han känner medkänsla med Justin Welby. Det är denna känsla av tvivel som jag tolkat som nyckeln till hans debattinlägg. Med det som sympatisk tolkningsnyckel vill jag ge följande kritiska kommentarer.

1. Biskopens bekännelse om tvivel är ingen revolutionerande sak. Det är istället uttryck för autentisk kristen tro. Det är bara sällsynt att ledare för stora kyrkor vågar uttrycka det i det moderna tidevarv som dominerar vårt tänkande. Det finns ingen hållbar tro som inte bär på tvivel – känslan av tvivel är en viktig del i fördjupning av tro. Tro som Vetande finns inte om man har anledning att tvivla på det – däremot är tvivel i form av ett kritiskt förhållningssätt en viktig ingrediens i arbetet fram mot vetande inom de vetenskapliga disciplinerna. I det moderna är det vetandet som står högst i kurs medan tro och tvivel eller osäkerhet förhånas eller degraderas. Det förleder många människor i vår tid att övertolka tro till absolut vetande – ett farligt gift i religiösa sammanhang. Religionskritik är att sätta tummen på sådan övertolkning. Men eftersom vår moderna tidsanda förhärligar makt som bygger på absolut vetande så är fundamentalism och bokstavstro en stark lockelse oavsett religion eller filosofiska och politiska ismer.

2. Då jag vet att Ulvaeus är mer intresserad av att tvivla på kristendom och islam än av ateism och kapitalism eller en rad andra ismer som jag sällan läser Ulvaeustexter om, återgår jag till kritiken av de religiösa urkunderna. Jag vill påstå att kritik av Koranen eller Bibeln eller andra religiösa urkunder inte är religionskritik. Det är mest en kritik av den egna tolkningen av nämnda urkund. Om man ska göra det offentligt krävs att man utgår från att den egna tolkningen är sann, vilket man lätt stärks i om många står bakom och hurrar. Det är samtidigt en kritik av de religiösa grupper som tolkar sin urkund på samma sätt som kritikern. Problemet med Ulvaeus text är formuleringen ”kritisera Koranen”. Det är stor skillnad på religionen och den urkund den bygger på, lika stor om inte större skillnad än den vetenskap som bygger på Einsteins teorier och på den text där han skrivit ner sin teori. Det är stor skillnad att kritisera att författaren skrev det han (oftast en han) skrev och att kritisera tankebyggnaden som efterföljarna gjorde. Det är tankebyggnaderna – för de är otaliga – som ska kritiseras och ifrågasättas – framförallt när de leder till terrorism, våld och förtryck.
När Ulvaeus försäkrar att det är Koranen och inte de troende han kritiserar så väjer han för det centrala i all religionskritik, att det handlar om den troende människans tankebygge och tolkning och inte om urkunden i sig. Den existerar och ska hanteras genom historisk kritisk tolkning.
3. Terrorism är ett militärt taktiskt psykologiskt vapen för destabilisering som upprorsarméer eller nationella arméer använder sig av när man planerar att på sikt skaffa sig kontroll över ett territorium. Det är ingen religiös företeelse. Det har funnits i alla tider och varit ett av Västvärldens främsta vapen när man koloniserade världen från 1500-talet och framåt. I vår moderna tid har det mest effektivt använts av kommunister, nazister, fascister och nationalister som velat utöka ”Lebensraum” för den egna stam-identiteten. En del av dessa, t.ex. Nordirland och Serbien i nära tid och rum samt Ryssland, Turkiet och flera politiska och nationalistiska stambildningar i Mellanöstern, har använt sin religion och omtolkat den till snäv nationalism som befrämjar våldsanvändning.

4. Den bästa religionskritiken är ställningstagandet mot våldsförhärligande fundamentalistiska och bokstavstroende uttolkningar av religion genom att stödja och bygga ut och ge makt åt de tolkningar av religiösa urkunder som befordrar fred, försoning och samförstånd över gränserna mellan nationer, kulturer och religioner.

 

Sten Högberg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: