Ukraina och Europa efter 2014

21 januari 2016

Något har skavt i nyhetsrapporteringen från Ukraina de senaste åren. Samtidigt som jag respekterar utrikeskorrespondenters viktiga och svåra jobb, ligger det i den massmediala strukturen att den bild som växer fram, blir ett slags genomsnitt, filtrerad som rapporteringen blir genom massmediernas och politikens kamp om världsbilden. Du blir utlämnad till föreställningar som blir svåra att tränga igenom eller längre värja sig emot – som att Ryssland är den onda aktören, makten, i Europa och att svenskt NATO-medlemskap snart är nödvändigt. Att ens invända, pröva andra tankar, intellektuellt försöka reda ut och förstå större geopolitiska skeenden har blivit allt svårare i det svenska klimatet. Den genomsnittliga bilden är dock ideologisk, en västlig beskrivning och förförståelse av vad som är sant och rätt.

Under julhelgerna har jag läst den brittiske Richards Sakwas verk Frontlinje Ukraina, i svensk utgåva på Karneval 2015. Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent. Han bekänner sig till en tradition av borgerlig objektivitet och politiskt sympatiserade han ”med förväntningarna som uppkom vid slutet av det kalla kriget 1989-91 om att ett nytt och enat Europa äntligen skulle kunna byggas”. Då, när muren föll, var det många som även inom EU proklamerade visionen om en enad kontinent ”från Lissabon till Vladivostok”. På 90-talet fanns också ljuspunkter; EU:s stabiliserande funktion mellan medlemsstaterna (främst Tyskland och Frankrike), den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter med Europadomstolen blev starkare, Rysslands engagemang för samarbete med EU och undertecknande av partnerskaps- och samarbetsaavtal 1994 samt Europarådets utvidgning till att omfatta 47 länder, inklusive Ryssland från 1998.

Det var då. Efter 2014 står Europa återigen inför en ”kall fred” med ett krig på sin egen kontinent i östra Ukraina. Den storslagna idén om Europa är skadad, krigsdemonerna har kommit tillbaka och gamla idéer från kalla kriget har återkommit. I Sakwas analys är detta ingen tillfällighet. Framtiden bestäms av hur freden sluts, menar Sakwa och pekar bl a på Versaillesfredens förödande konsekvenser och väg upp mot Andra världskriget. Den freden, liksom freden efter Kalla kriget, fick ett assymmetriskt slut. När nya allianser för Europas stater bildats de senaste tjugo åren har Ryssland lämnats ute i kylan och demoniserats som ond stat. Genom boken driver Sakwa konsekvent och övertygande hur farlig denna utveckling har varit. Krisen i Ukraina är egentligen två; en intern och en geopolitisk där USA med NATO är främsta aktör, och kriserna är inte alls överraskande. De utspelar sig i Europas gränsland, där öst och väst kulturellt möts, i områden vars jord genom historien färgats blodig i en ofattbar omfattning.

Vad Sakwa beskriver är att USA och EU:s nuvarande ledare utgår från sig själva som segrare vid den assymmetriska freden. Med detta har följt att man inte respekterat Ryssland i sin egen rätt utan drivit stormaktspolitik för att få Ryssland att underordna sig en triumferande västlig ”democratism”. Till skillnad från övervägande majoriteten av västlig beskrivning av kriserna i Ukraina tecknar Sakwa bilden av USA med NATO som redskap som aggressiv part, och det utvidgade EU med nya östliga medlemmar drivna av ryssfobi och revanschism. Sakligt, utan ställningstagande för Rysslands agerande, analyserar och beskriver denne statsvetare geopolitikens logik och gör aktörernas agerande begripligt, inte minst Rysslands. Putin framstår i Sakwas framställning många gånger som förnuftig och måttlig medan västliga ledare under aggressiv amerikansk ledning, driver utvecklingen i katastrofal riktning.

Ukrainas förbannelse är att ligga där det ligger, inklämt mellan två stormaktsblock utan frihet att oberoende bestämma sitt öde. Den oreanga revolutionen 2004 och demonstrationerna på Majdan 2013/14 förde starkt nationalistiska krafter till makten i ett korrupt styrt land av oligarker. De inre spänningarna mellan ”monistisk” nationalism och krafter för en mer ”pluralistisk” nationalism har exploaterats av stormakternas geopolitiska intressen. Inbördeskriget kunde ha stoppats, menar Sakwa. Där den allmänna bilden i Väst har varit att Ryssland är aggressivt med imperialistiska anspråk, går Sakwa detaljerat igenom de inrikes- och geopolitiska händelseförloppen. Där framträder försiktigt uttryckt en mer komplex bild utan samma självklara godhet i Västs agerande. Snarare kan man ibland se en omvänd bild till den dominerande i västliga medier. NATOs utvidgning österut och strategi att ”dämma upp” har sammanfallit med EU:s ultimativa påtryckningspolitik (välj antingen oss eller dem med ekonomiska sanktioner som följd) och har ökat osäkerheten i Europa på nytt. Annekteringen av Krim ses främst i ljuset av den dynamik som inre nationalistiska och militanta krafters agerande i Ukraina inneburit.

Sakwa menar att vi befinner oss i en axiologisk tid, där man utgår från att man har sanningen. Alla som vill pröva denna bild avfärdas, misstänkliggörs och misskrediteras. Behovet av en dialogisk hållning, ett prövande och respekterande av varandra som parter, från enskilda debattörer till stora aktörer, främst i EU och USA är trängande. Sakwa begär inte att läsaren skall hålla med honom, men han argumenterar kraftfullt för intellektuell, ärlig, rättvis och respektfull hållning både till fakta och till relationer. Det är inte minst viktigt i stormakters geopolitiska ageranden i förhållande till varandra.

Bilden som målas i Frontlinje Ukraina av våra ledares agerande den senaste tjugo åren eller av Europas framtid är inte ljus. Möjligheten att närma sig Adenauers, de Gaulles och Gorbatjovs tankar om kontinenten är åter långt borta och har fört oss tillbaka till kalla krigets tankestrukturer.

Efter läsningen blir det blir alltmer begripligt att vår tids och regions NATO-övningar över Norrlands inland är en del av geopolitiken. När Carl Bildt och Jan Björklund självsäkert pläderat för NATO-medlemskap är de små pojkars farliga, ideologiserade (och idealiserade) världsbild som syns. Vi lever i en tid där USA och deras allierade, som egenmäktigt utropade segrare efter kalla kriget, ser världen unipolärt – med dem själva som enda relevanta aktör. Det är en farlig bild och trycket är hårt på socialdemokratin, liberala, intellektuella och demokratiska krafter i väst att hålla huvudet kallt.
Anders Wesslund

 

(Texten har även publicerats i VK 16-01-16)


Tidens slut och Zombieapokalypsen

03 november 2012

Lagom i tid till det amerikanska valet kom två påminnelser upp på min skärm, båda från USA, om tidens slut, eller åtminstone om hur saker vi tar för självklara kan tas ifrån oss. Den första var ett ödesdigert oväder vid namn Sandy som jag tror inte någon av oss har kunnat missa. Det andra var youtubeklippet Whedon on Romney där filmmakaren beskriver hur den oppositionella presidentkandidaten förebådar och förespråkar zombieapokalypsen; en tid där man roffar åt sig det man kan eftersom världen har blivit för farlig.

Samtidigt förbereder jag gudstjänst dels inför allhelgonahelgen och dels inför söndagen före domsöndagen. Två gudstjänster som behandlar tidens slut, men med ganska olika infallsvinkel. Under Alla helgons dag är fokus tröst, medan söndagen före domsöndagen (och naturligtvis domsöndagen, där jag själv inte är i tjänst) är mer inställd på dom. Människan som offer, tröstad, salig och helgad firas först, därefter uppmärksammas människan som förövare, kapabel till ondska, kallad till vaksamhet och bot får avsluta kyrkoåret.

Det finns ytterligare anledning att uppmärksamma de yttersta tingen, utan att säga för mycket. Mayiakalendern förebådar att tidens slut kommer redan i vinter och dessutom har det danska facebookeventet Revolutionen (där en stor del av mina bekanta har klickat i att de kommer) ett datum som ligger ungefär samtidigt. Slutet är alltså, om inte nära förestående, så åtminstone oerhört aktuellt.

Hur ska vi navigera i detta? Ja, det är ju lätt att slå ifrån sig det man inte tror på. Naturkatastrofer har hänt fler gånger och det finns inte anledning att tro att just denna, trots att den är mycket tragisk, förebådar tidens slut mer. Zombies är hittepåvarelser. Facebookevent har en tendens att passera obemärkt. Mayiakalendern… nåväl, det råder en viss osäkerhet och jag vill inte ha sagt att inget händer om jag nu skulle upphöra om en dryg månad. Man vill ju inte ha fel.

Samtidigt säger de oss något. Whedons analys; att människor och företag kommer gå lösa som zombies i Romneys USA (eller värld?) och att Mitt själv redan ser underklassen som lägre stående människor, är tillräckligt träffande för att inte omedelbart förkastas som falsk. Att revolutionen inte händer av att en bunt skandinaver klickar ”attending” betyder inte att det inte är saker i gungning. Och att vår tids undergång förutspås kanske kan ha en tolkningsmöjlighet oavsett ifall jorden rämnar eller inte.

Jag vet inte om vi ska avläsa tidens tecken så bokstavligt att vi tolkar naturkatastrofer likt Sandy eller politiska händelser (som en eventuell republikansk valseger?) som bekräftelser på att domedagen närmar sig. Men att man börjar prata om ett slut, fyller kanske en funktion i sig. I Uppenbarelseboken är bildspråket framför allt ett tilltal in i den dåvarande situationen, en utmaning till Romarrikets ordningar, en ilska mot ondskan och en trösterik vägran att acceptera att lidandet är evigt. Hur talar det in i vår situation, i våra världsordningar, till vår tids imperier och deras lydfolk?

Å ena sidan tröst. Å andra sidan dom. Vi drabbas och vi deltar. Men att världen går mot det bättre är kanske svårt att tänka sig i dagens situation, med ökande klassklyftor, klimatförändringar, globala spänningar. Man får gärna övertyga mig om motsatsen, men i stort är jag för det där med negativt tänkande. Jag tilltalas personligen av Whedons sätt att kalla Romneys utopier för zombieapokalyps. Det ställer frågan om hur illa det ska behöva bli innan vi slutar tro på ordningens nödvändighet, på att det nuvarande är det som alltid måste vara.

Om revolutionen och Mayiakalenderns förutspådda slutdatum nu skulle sammanfalla är jag åtminstone försiktigt hoppfull. En tid tar slut. Vad händer sedan?

 

Marta Gustavsson


Känslor som kan förflytta berg

12 mars 2012

”Men jag är din förskräckliga dotter,

ditt sorgliga misstag.

En dag ska du förstå smärtan,

smärtan du skapat i mitt ofödda hjärta.

Säg inte att du vill att jag ska vara lycklig

när du får mig att gråta så

så många gånger.”

 

När hon läser de sista raderna i dikten bryter plötsligt gråten igenom och tårarna strömmar. I den blå och vita uniformen ser hon ut som en vanlig skolflicka. Men alla vi som lyssnar, som nu kämpar för att hålla gråten i schack vet att denna flicka är så mycket mer. Vi kan kalla henne Maria. Hon är 15 år och sitter i fängelse.

 

Tack vare två amerikanska volontärer är Maria en av de 20-talet internerade flickor som under snart två år deltagit i det skrivarprojekt som resulterat i en diktsamling. Förutom alla de intagna flickorna och fängelseledningen är vi några få inbjudna gäster som får vara med när diktsamlingen presenteras. Och jag får känna mig så oerhört priviligierad. För kanske första gången i livet får flera av dessa flickor uppleva stolthet, självkänsla och betydelse. Känslor som faktiskt kan flytta berg. När jag pratar med några av dem efteråt förstår jag hur stort det är. Vilken skillnad det plötsligt kan göra.

 

El Salvador är ett land med stor fattigdom och med många gånger övermäktig gängkriminalitet. Och receptet har hittills varit är att möta våld med mer våld. Dagligen patrullerar militär stadens gator. Den nyligen avsatte polischefen i landet har ersatts med en hög militär. När vallokalerna här i El Salvador stängde för några timmar sedan visade det sig luta åt en övertygande seger för Arena, ett av landets högerpopulistiska partier som predikar hårdare militära tag.

 

Elana Zilberg är lektor vid University of California i San Diego och beskriver i en nyutkommen bok[1] det hon kallar ett gemensamt nyliberalt projekt; i kampen om nationalstaten föder och återföder USA det lilla landet El Salvador med en transnationell ungdomskriminalitet som får sin näring ur den hyperkapitalistiska synen på samhället som en nattväktarstat. Var och en sin egen lyckas smed. De kriminella ungdomsgängen i El Salvador har kopierat den struktur och logik som bär sin motsvarighet i Los Angeles, men utan några egentliga fysiska kontaktytor. Förutom de som skapas när gripna gängmedlemmar i Los Angeles förvisas ur sitt land till de rötter i Centralamerika de egentligen inte alls känner.

 

Maria är inte bara ett offer för omständighet, som så många av sina olyckssystrar och bröder har hon gjort ett val.  Men det råder knappast någon tvekan om att den statliga universalboten stavas nolltolerans, isolering och utvisning.  Men det ter sig som ett illa stavat recept i ljuset av två volontärer och en diktsamling. Den mänskliga naturen verkar ibland otroligt enkel. Barn behöver vuxna som vill lyssna och förstå. Särskilt om de växer upp i ett samhälle där rättvisan måste förtjänas.

 

Dagens valutgång är ännu, sent denna söndagskväll, oviss. Men oavsett parlamentarisk majoritet kommer Maria kanske förstå att hon är så mycket mer än ett sorgligt misstag. Tack vare två volontärer och en diktsamling.

 
Thomas Ekelund


[1] Elena Zilberg, Space of detention; the making of a transnational gang crisis between Los Angeles and El Salvador. Duke University Press 2011