Människans natur

02 februari 2015

Är människan i grunden god? Eller mer ond? Vad kan vi säga om den mänskliga naturen? Medvetna om konflikten i östra Ukraina, om IS, Syrien och Mellanöstern om främlingsfientligheten i och stängda gränser runt Fästning Europa där flyktingar drunknar i Medelhavet finns frågan där. I ett hav som resebolaget samtidigt lockar oss till en avkopplande kryssning i.

När vetenskaperna tar sig an frågan, upptäcker man snart att svaret skilda forskare ger avspeglar egen världsbild och politisk hemvist.

Är frågan egentligen religionernas att svara på? Nog har de gett svar alltid. I alla tider. Den teologiska betoningen på människans godhet eller ”fallna natur” går även den härleda ur – eller bygger och har byggt på politisk hemvist och samhällsställning.

Humanism och kristen humanism tenderar att lyfta fram människans potential. Humanism generellt har nog överbetonat den goda aspekten. Är kristen humanism mer realistisk? God humanism förhåller sig i alla fall ödmjuk till vad människan kan åstadkomma; av ont och i hennes skapande förmåga och till att älska och forma goda sammanhang. Humanism tar även hjälp av vetenskaperna, av kritiskt förnuft och den gyllene regeln i någon form som moralisk kompass. Den förhåller sig tveksam till världsbilder som vill demonisera den andre, som gör den egna sidan lite för rättfärdig. Jag tror den övar sig i att se sin delaktighet. Lars Ahlin beskrev i Din livsfrukt något av ett credo: Människan är summan av sina bedrifter och brott, där brotten alltid överväger. Därför betonade han alltid vikten av nåden. Ingen människa kan någonsin uppväga, vara tillräckligt god därför att vi sitter ihop i varandra.
Hur kan vi uppnå en genetisk solidaritet? frågar romanens huvudperson.

Ahlin var socialist. Lutheran. Luthersk socialist. Det var nog därför han hade svårt att finna en hemvist vare sig i kyrkan eller i den socialdemokrati som tidigare gick hand i hand med en optimistisk framstegstro.

Det var då. Fram till 1980-talet. Idag lever vi och har länge levt av en näringsfattig tro. Den nyliberala människan finns bara på marknaden. I botten ett egoistiskt rovdjur. Länge hyllade nyliberaler Richard Dawkins och hans verk från 1970-talet om den själviska genen. På senare tid har Dawkins mest varit framträdande som närmast fundamentalistisk religionskritiker, men han var misstolkad om genen. Det skriver Göran Greider i sin senaste bok Den solidariska genen. Det är en fin bok där Greider närmar sig evolutionsteorin, neurobiologin från vänster mot bakgrund av senare decenniers rön inom hjärnforskningen. Det är lovvärt och ger lite hopp. Människan har även potential till samarbete, ömsesidighet, ja solidaritet. I mötet med varandra hittar människan hopp.

Det är tänkvärd bok som brottas med den inledande frågan om människans natur. Lite som Ahlin söker han svar på frågan: hur vinna en genetisk solidaritet? Frågan är inte endast en filosofisk reflektion. Inte minst i den svåra tid där mycket står och väger i världen just nu är det en högst reell fråga om hur vi ser på människan och de samhällen och världsbilder vi bygger.

Anders Wesslund