Fröding en midsommardag

22 juni 2013

Midsommardag och jag läser dikter av Fröding. Ute regnar det, en dag för kontemplation och vila. Från sina undandragna platser, på hospital, kuranstalter eller vindsrummet i byn betraktade och beskrev han så levande mäniskors liv, personligheter och åthävor. Då som nu, känner man igen lyckan och längtan i det lilla, stridigheter, småaktigheter, jämförelser och rangordningar. Där finns naturromantik och en längtan till naturen barndoms bygder som kanske trots allt inte var så idylliska men tycks oskuldsfulla ur barnets perspektiv. Det återkommer hos Fröding bl a i dikten Strövtåg i hembygden, som blivit allmänt känd igen genom rockbandet Mando Diao som tolkat den på en skiva från ifjol. Ofta framskymtar en humanistisk, och kristen, grundhållning. I dikten Tro och vetande skaldar han:

Hur förena tro med vetande?/ Frågan lär ju vara viktig,/ kräva starkt arbetande,/mycket ivrigt letande. Dumbom, något oförsiktig,/svarar: ”jo, när tron är riktig,/är den vetande”.

En annan dikt som vädjar till hjärtat och att söka det sanna inom sig är Idealism och realism:

Nu är jag led vid tidens schism/emellan jord och stjärnor./ Vår idealism och realism, /de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus/får namn av konst och fägring./ En syn, som svävar skön och ljus/ i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor,/ och rosor i ett sprucket krus/är ändå alltid rosor.
Fröding tilltalar mig. Han litar på människans förmåga att söka det sanna, både inom sig och i livet vi är en del av. Och där finns emellanåt en smittande känsla av det sinnliga och goda i att leva – samtidigt som han själv plågades psykiskt. Det är inte svårt att se midsommaraftonens glädje i Det var dans bort i vägen.

Anders Wesslund


Tomten och Jesusbarnet – om absurditeter och paradoxer

05 december 2011

I morse läste jag en artikel på New York Post om en grundskolelärare som i lektion med barn i andra klass om Nordpolen lärde ut att tomten inte finns. Några föräldrar hade då upprörts av detta. Om deras barns storebror hade berättat samma – menade de, så hade han blivit straffad. Nu var det alltså skolan som avslöjade föräldrarnas lurendrejeri. Det verkar inte ha varit att barnet fick reda på sanningen som var problemet – jag antar att de inte hoppas att barnet har samma världsbild i vuxenlivet – men att riten för detta inte gick rätt till. Det korrekta hade varit att ett syskon avslöjar det och därmed tar på sig straffet för att avslöja något sådant, som en syndabock för den kultur i vilken lögnen på samma gång måste och inte får avslöjas.

Nåväl. Jag skriver uppsats för tillfället och mina tankar gick snabbt till en tanke om paradoxer, motsägelser och absurditeter som hittas hos 1900-talsteologen Paul Tillich som också den är relevant när det lackar mot jul. Tillich, inspirerad av Søren Kierkegaard, påpekar den paradoxala karaktären i att Gud blir människa, att evigheten bryter in i tiden, att något fullständigt konkret på samma gång kan vara fullständigt absolut. Inkarnationen är en paradox. Samtidigt motsätter sig Tillich att det skulle vara en motsägelse, att tron skulle innebära att acceptera en absurditet, ett logiskt nonsens. Istället är det så, menar han, att det som är riktigt stort, grunden till vår mening och till vårt vara och livets djupdimensioner måste uttryckas motsägelsefullt under existensen. Det betyder inte att de är motsägelsefulla, tvärtom är de högst verkliga men så skilda från våra villkor att vårt språk nödvändigtvis låter motsägelsefullt när det försöker uttrycka det. Paradoxen är alltså den verklighet som motsägelserna pekar mot.

Jag funderar lite på om tomten är en absurditet, ett logiskt nonsens. Nja, kanske är det så om man nu skulle finkamma Nordpolen (förutsatt att det är där tomten nödvändigtvis bor), inte hitta tomteverkstaden och därmed behöva välja mellan att ge fröken och storebror rätt eller att ge sig in på att skriva metafysiska utläggningar för att lösa problemet. En paradox kan det däremot aldrig vara frågan om. Tomten gör mig veterligen inte anspråk på att vara absolut, evig eller Gud. Det finns kanske ett tomte-drag i barnatrons gudsbild också men kanske finns det en gudomlig verklighet som undflyr karaktären av jultomte. Vårt, med Tillichs ord, ytterst angelägna, vårt varas och vår menings grund, kanske är något vi måste fortsätta tala om oavsett vad fröken och storebror säger, inte som ett logiskt nonsens men som något absolut verkligt hur motsägelsefullt det än verkar.

Fridens /Marta Gustavsson