En kyrkvärds funderingar

07 oktober 2015

Inför 17 söndagen efter trefaldighet letar jag upp den gammaltestamentliga texten. Vi hittar den i 2 Mos 32:1-4, 30-35.
1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” 2Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” 3Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. 4Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.”
30Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” 31Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. 32Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” 33Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. 34Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” 35Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.
Tillsammans bildar dessa verser en sammanhängande och begriplig berättelse. Men man har valt att inte ta med verserna 5-29 i det kapitel där texten är hämtad. Det väcker min nyfikenhet. Vad är det som har strukits?
När jag ser närmre framstår verserna 5-10 som en ganska naturlig fortsättning av verserna 1-4, första delen av texten ovan. Jag återger dem inte här. Jo delar av vers 10 måste jag citera, här tecknas ett för mig oväntat drag i bilden av Herren. Herren säger där
10Lämna mig nu i fred…
Men sedan kommer ett dramatiskt avsnitt: Mose börjar argumentera med Gud, han förhandlar till och med
11Mose försökte blidka Herren, sin Gud: ”Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand! 12Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid.” 14Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
Här intar Mose en roll i förhållande till Gud som liknar den Abraham intog, när Gud ville förstöra Sodom. Han strider för sitt folk, han argumenterar och förhandlar och han har framgång: han lyckas få Gud att ändra sig.
Så kommer Mose ner till sitt folk. Han är mycket upprörd. Han går så långt att han slår sönder tavlorna han fått uppe på berget och tvingar i israeliterna de pulveriserade tavlorna.
19Då Mose kom närmare lägret och fick se tjurkalven och dansandet, blev han så förbittrad att han kastade ifrån sig tavlorna och slog dem i stycken vid bergets fot. 20Kalven som de hade gjort brände han och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.
I verserna 21-24 som följer försöker Aron förklara för Mose vad som hänt och vad han har gjort i Moses frånvaro. Jag citerar dem inte här. De hänger ganska naturlig samman med de verser som ingår i dagens gammaltestamentliga text.
Men så följer ett mycket skrämmande avsnitt:
25När Mose märkte att Aron hade släppt greppet om folket och utlämnat det åt motståndarnas förakt 26ställde han sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som är på Herrens sida skall komma hit till mig!” Då samlade sig alla leviterna kring honom. 27Han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner och grannar.” 28Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket. 29Och Mose sade: ”I dag har ni blivit vigda åt Herren, ty ni har vänt er mot era egna söner och bröder. Därför vill Herren ge er sin välsignelse i dag.”
Dessa verser känns oerhört främmande för oss och våra värderingar. Där uppmanar Mose dem som håller sig till Herrens sida att döda sina bröder, vänner och grannar. Och efter detta fruktansvärda dåd blir de vigda åt Herren, de blir välsignade av Honom för det de har gjort. Detta är ett sätt att agera som vi förhoppningsvis har lämnat bakom oss.
Göran Eidevall har i sin artikel Krig och fred i Den hebreiska bibeln i förbundets årsbok 2015 på ett mycket genomtänkt sätt behandlat frågor kring krig och våld i det vi kallar Gamla testamentet. Hans grundhållning är att det är avgörande att vi läser dessa texter – och alla bibeltexter – på ett ansvarigt sätt.
En fråga jag tagit till mig är att man från judiskt håll kan mena att vi läser Gamla testamentet – alltså den Hebreiska bibeln – på ett sådant sätt att vi tolkar det helt och hållet som en förelöpare till det Nya testamentet. Att vi med kristna ögon väljer ut ur den Hebreiska bibeln det som bekräftar vårt synsätt. Risken i detta är att vi därmed missar något viktigt. I de textavsnitt som här har valts bort tycker jag att det finns något av väsentligt värde i Moses förhandlingar med Gud. Här skymtar en gudsrelation med en annan karaktär än vad vi är vana vid i vår tradition. Jag tror det kan vara bra att ta till sig detta.
Min slutsats är att det finns ganska mycket att lära också av de verser som klippts bort. Inte minst detta att läsa alla bibeltexter på ett ansvarigt sätt.


Den provocerande gästfriheten

12 september 2015

Den pågående folkvandringen av flyktingar tycks skapa trauman i den europeiska och svenska folksjälen men också intensiva uppbrott ur sofforna. Massmediebilderna sköljer obetvingligt över oss som ett resultat av politiska överväganden långt från oss själva. Främlingsfientliga politiker i maktposition har stora möjligheter att med lagen på sin sida skapa kaos som via media går ut till den befolkning man vill påverka för att få stöd för skarpa åtgärder och lagändringar. Man får bilden av att det är en explosion av flyende och inte en kontinuerligt växande ström som t.o.m. är förväntad i stora drag.

Det som sätts på prov är det centrala begreppet gästfrihet. Det är ett urgammalt kärnord som har följt alla civilisationer i dess uppgångar, men mer eller mindre suddats ut i deras nedgångar och fall.
Varför är gästfriheten så central för ett samhälle?
Därför att varje människa är beroende av den under olika perioder i livet.

I varje orostid då krig demonterar ett samhälles trygghetssystem kan människorna få uppleva att gästfrihet blir olagligt, därför att den maktägande gruppen låter misstanken om fientlig infiltration styra tanken. Men historien visar att det alltid finns människor som är beredda att stå upp för gästfriheten trots myndighetsförbud.

Gamla testamentets berättelse om förödelsen av Sodom och Gomorra som felaktigt tolkas som Guds straff för homosexualitet – därav det gamla begreppet ”sodomi”, som var straffbart i Sverige till mitten av förra seklet – handlar egentligen om brottet mot gästfriheten. Den inleds med berättelsen om Abrahams gästfrihet mot tre okända män som erkänns som Abrahams rättfärdighet. Berättelsen fortsätter med Abrahams förhandling med dem när han inser att de ska undersöka Sodoms rättfärdighet där hans brorson Lot lever med sin familj. Vad är då rättfärdighet? – Guds krav på människan att vara färdig till rätt – att behandla en medmänniska känd eller okänd utifrån rättsprincipen att älska sin nästa – den som imorgon kan vara mig till hjälp – alltså vara gästfri. Abraham lyckas förhandla sig till ett löfte att om någon procent av stadens invånare var gästfria som skulle staden få leva. De fann bara en familj som var gästfri och som var beredd att hysa dem över natten i sitt hus och ge dem mat. Resten av staden var i uppror över att några främlingar kommit in i staden utan tillstånd – därmed var det fritt fram för pöbeln att göra vad man kunde för att förnedra dem och döda dem – de var fredlösa. Därav kommer den i alla tider kända förnedringstaktiken under människojakt att våldta fredlösa oavsett vilket kön det var. Lot var, när det gäller det, inte av högre moralisk kvalitet än övriga invånare i Sodom utan han erbjöd pöbeln sina döttrar som ersättning. Det är inte den moralen som gjorde att han räddades utan hans gästfrihet. Han gjorde det som lagen krävde – och det är en oskriven lag.

Även Jesus betonar gästfriheten som lakmuspapper då han sänder sina lärjungar på praktik två och två som barfotatiggare. Det är de som släpper in dem och ger dem mat som är rättfärdiga och som är mogna att ta emot deras budskap. De som avvisar dem är ännu inte mogna att lyssna till det de har att säga. Även Jesus liknelse om den barmhärtige samariern har bäring på gästfriheten som bärare av rättfärdighet. Den judiska folkgemenskapens förhållningssätt till samarierna på Jesu tid var som svenskarnas förhållande till romerna har varit under hela förra seklet. Jesus låter samariern vara gästfri medan den skadades landsmän inte var gästfria.

Gästfrihet är inte en kristen företeelse – den finns i alla samhällsbyggande kulturer, religioner och traditioner. Avvisande av gästfrihet som en central etisk handling har att göra med rädsla för det okända – xenofobi. Rädsla för att förlora de privilegier och den livsstil man uppnått efter hårt slit. All framgångsrik företagsamhet och all kulturell tillväxt bygger på risktagande och att oförväget investera i något man tror på även om man släpper in främlingar och okända kvaliteter i projektet. Det är de okända kvaliteterna som ofta öppnar nya vägar och nya synsätt på gamla problem.

Men risktagandet i gästfriheten gör att det inte är en självklar framgångsmodell med guld och gröna skogar för egen del. Det är att dela med sig av det man har av rikedom och privilegier för att öka chansen att nästa generation ska få möta samma generositet. Alltså kräver gästfrihet en hög grad av mognad både av människorna och av det samhälle de lever i. Det kan vara en uppoffring med livet som insats, men det gör alltid skillnad även när man förlorar på det kortsiktigt.

Den som ser sig som Jesus efterföljare men agerar politiskt och socialt för att blockera gästfrihet och humanism bör göra en omläsning av bibeln med utgångspunkt i Nya Testamentets evangelier.

 

Sten Högberg