En resa in i kärnan av evangeliet

17 januari 2016

Klockan är 22.00 en torsdagkväll i januari. Jag går just på mitt pass som volontär i Vinternatt Europaporten i Malmö. Jag tar kontakt med de två som är anställda för att vaka hela natten. En är väktare från ett vaktbolag och en är anställd för omsorgen om nattgästerna och använda tiden till att tvätta sista nattens lakan. Jag säger hej då till de volontärer som hjälpt till med maten under kvällen och gör den sista disken tillsammans med en av kockarna i Europaportens konferensverksamhet. De hade fått mat över efter en konferens så det hade blivit extra mycket till kvällsmat den här kvällen och därmed mer disk. Det var dags även för honom att gå hem.

Det var drygt 30 gäster som befolkade 40 bäddar i den stora sovsalen som var avskärmad i fyra sektioner med låga skärmar så att vakten i sitt bås hade översikt efter krav som ställts av brandmyndigheterna. Trots att alla möjliga brandsäkerhetskrav var uppfylld fick kommunens politiker gå omvägar runt sina egna bygglovsregler som ett antal tjänstemän red på för att stoppa Vinternattprojektet. Projektet är initierat av Pingstförsamlingen, som äger konferensanläggningen i Europaporten, och som utmanat andra kristna kyrkor i Malmö till samarbete för att skapa härbärge under tre vintermånader för i huvudsak EU-migranter.

Det är ett projekt som påbörjats som vision redan förra vintern, men som nästan hamnade i bakvatten under den kraftiga flyktingvågen under hösten som fick transithärbärgen att växa upp som svampar utanför alla kommunala bygglovsregler -trots bygglovsbyråkratin som förbjöd fler än 8 eller 10 (osäker på siffran just nu) att övernatta i samma ”brandcell”. Sådana regler är nog bra i kommersiella sammanhang där människor riskerar att utnyttjas för vinning. För här var brandsäkerhetsskyddet så kraftfullt och genomtänkt att risken för spridning av eld eller våld var minimerad. Minst två vakande ögon som kunde övervaka hela lokalen hela natten, och två utrymningsdörrar med tryckstång, vid ytterlångsidans två hörn, direkt ut på gården.

Min uppgift var att vara sovande extraresurs om något skulle hända. Inget särskilt hände under natten, så jag steg upp kl. fem och anslöt till de två morgonvolontärerna som började bre smörgåsar och sätta på kaffe. Jag fick uppdraget att göra en karta över vilka sängar som var befolkade och som sedan skulle bäddas om. Väktaren hade slutat sitt pass klockan fem så det var vi andra som hade de vakande ögonen.
Klockan sex tändes ljuset i sovhallen, men innan dess hade de första kommit och tagit med sig en kopp kaffe och gått ut på gatan för att röka. Frukosten som erbjöds var inte så påkostad. Några smörgåsar med kalkon och ost och kaffe eller te. Några ville göra toast av sina mackor och det ordnades.
En av männen hade sovit dåligt och öste ur sig irriterade kommentarer på svårtolkad engelska om den ensidiga kosten på morgonen – ”samma smaklösa bröd varje morgon och det ska man leva på hela dagen!” Vi lyssnade och höll med att det var en näringsfattig frukost. Efter en stunds rökpaus ute kom han tillbaka och tog några mackor till ytterligare en kopp kaffe. Vi fick ögonkontakt och jag satte mig mitt emot honom med en kopp te och bad honom berätta varför han var där. Han berättade då att han slogs mot korruptionen var han än såg den. Jag undrade om han såg någon korruption i att han fick betala 15 kronor för soppa till kvällsmat, en bäddplats och lätt frukost? Nej, nej det var inga klagomål på oss – men han hade svårt att sova.
När jag frågade var han kom ifrån nämnde han en stad som jag inte lade på minnet, men resten av berättelsen minns jag. Han var sjukvårdsutbildad inom onkologi i Rumänien och fick jobb direkt efter utbildningen. Men bara efter några månader hade han blivit irriterad på att läkare och andra arbetskamrater hela tiden begärde svarta pengar för att de skulle utföra den sjukvård de var anställda för att göra. Han såg hela tiden att patienter tvingades lämna över dubbelvikta tomma pappersark där det skymtade sedlar som läkaren eller administratören lade i en låda. Han såg också att patienter som inte lämnade över dessa dubbelvikta papper blev avvisade med olika svepskäl trots att de var synligt sjuka. När han tog upp frågan till diskussion hamnade han snabbt i konflikt med sin chef som såg till att han blev avskedad på grått papper. Efter bara några månader var han alltså arbetslös och hur han än försökte få andra anställningar så avvisades han. Han upplevde sig nästan svartlistad trots att han var utbildad.
Sen dess har han varit arbetssökande tiggare i många europeiska länder. Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien. Överallt ser han denna korruption. De romer han möter och som har kommit upp sig tycks alla ha anammat korruptionens välsignelser. Här i Sverige ser han mindre av det men han ser det hos sitt eget folk och han var så förbannat trött på det. Vi satt tysta och drack resten av vad vi hade i muggarna. Klockan sju måste alla nattgäster ha lämnat med alla sina väskor och påsar. Om de ville övernatta här igen måste de anmäla sig på Stadsmissionen för att få plats tilldelad. Jag önskade honom en dag med så få korrupta som möjligt och gick för att bädda om sängarna med rena lakan och lägga rena handdukar för nästa natt.

Vinternattprojektet finns på fler platser i landet och det är positivt, men ändå bara en skärva av vår rikedom. Det löser inga långsiktiga problem, men ger några människor andrum att uthärda hopplöshet ytterligare en tid. Däremot är det ett försök till gestaltning och konkretion av den värdegrund som ligger i den kristna synen på gästfrihet. Gästfrihet är inte ett sätt att visa sin godhet som ger poäng inför himmelsfärden. Den är en biljett för en resa in i en annan värld, en annan verklighet där livet levs på nåd och inte på prestation. En biljett till en resa in i kärnan av det kristna evangeliet.

 

Sten Högberg


Katastrof-TV

05 maj 2014

Nej, det var inte många i mitt flöde på Facebook som protesterade. Men några inlägg tog tydlig ställning emot fenomenet humor och svältande barn kombinerat i en tv-sänd gala. Kvaliteten på TV4:s Unicef-satsning förra helgen är absolut en öppen fråga. Men i detta ligger kanske också en viktig pedagogisk poäng – det är svårt att göra bra tv, och kanske speciellt svårt att göra riktigt bra bistånds-tv.

Men betyder då det att konceptet humor och fruktansvärt orättvisa livsöden inte hör ihop? Jag är inte alldeles säker på att det finns ett enkelt svar.

För det första tror jag inte att begreppet kram-turism är tillämpligt – alltså ett för många verbet för det som människor i god tro gör när de på sin semester väljer att exempelvis arbeta gratis på ett barnhem eller hjälpa till att borra en brunn. Det är en stor skillnad mellan att fysiskt ge sig in i en annan människas kontext – utan någon kunskap eller förförståelse – och att skänka pengar till en organisation som ofta har både struktur och kunskap om människors liv och lokala marknad.

Så varför blir det då en mycket bitter eftersmak när Charlotte Perellis tårar blandas med drabbade barns fruktansvärda historier och en skojsig David Hellenius som bryter ryggen för att få formatet att hålla ihop? För att inte tala om hur Anja Persons kamp utför den svarta tv-pisten värker i varje tittares skämsmuskel. Möjligen är det en nypa beröringsskräck nedvänd i några deciliter okunskap.

Att världen består av orättvisa strukturer, att ansvar för vår nästa i det närmaste är en kränkning, att vi tillåter världen att mörkna – är det var och ens ansvar?

Nåja, nu är glappet i mitt resonemang kanske väl stort men det är liksom i det svaret jag önskar landa. Så länge vi accepterar att vi bara är människor, och som individer oförmögna att rädda världen, finns det då ett rätt och ett fel sätt att dela?

En av de personer jag beundrar mycket är Jonas Gardell, särskilt på scen. Ett av hans gyllene kort är att öppna upp sin publik med skratt, för att i nästa stund sticka in ett stort allvar – tvinga oss att sätta skrattet i halsen. Och det funkar för mig.

Jag landar varje gång i samma slutsats – det finns bra och det finns dålig tv. Så länge vi människor inte är beredda att splittra allt vi känner för en rättvis struktur, då blir också givandet som fenomen en halvmesyr i brist på verkligt delande – som bygger på en fördelning av världens resurser. Och kanske är det med det som med demokratin – inte perfekt men det bästa vi kan göra.

Thomas Ekelund