Ukraina och Europa efter 2014

21 januari 2016

Något har skavt i nyhetsrapporteringen från Ukraina de senaste åren. Samtidigt som jag respekterar utrikeskorrespondenters viktiga och svåra jobb, ligger det i den massmediala strukturen att den bild som växer fram, blir ett slags genomsnitt, filtrerad som rapporteringen blir genom massmediernas och politikens kamp om världsbilden. Du blir utlämnad till föreställningar som blir svåra att tränga igenom eller längre värja sig emot – som att Ryssland är den onda aktören, makten, i Europa och att svenskt NATO-medlemskap snart är nödvändigt. Att ens invända, pröva andra tankar, intellektuellt försöka reda ut och förstå större geopolitiska skeenden har blivit allt svårare i det svenska klimatet. Den genomsnittliga bilden är dock ideologisk, en västlig beskrivning och förförståelse av vad som är sant och rätt.

Under julhelgerna har jag läst den brittiske Richards Sakwas verk Frontlinje Ukraina, i svensk utgåva på Karneval 2015. Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent. Han bekänner sig till en tradition av borgerlig objektivitet och politiskt sympatiserade han ”med förväntningarna som uppkom vid slutet av det kalla kriget 1989-91 om att ett nytt och enat Europa äntligen skulle kunna byggas”. Då, när muren föll, var det många som även inom EU proklamerade visionen om en enad kontinent ”från Lissabon till Vladivostok”. På 90-talet fanns också ljuspunkter; EU:s stabiliserande funktion mellan medlemsstaterna (främst Tyskland och Frankrike), den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter med Europadomstolen blev starkare, Rysslands engagemang för samarbete med EU och undertecknande av partnerskaps- och samarbetsaavtal 1994 samt Europarådets utvidgning till att omfatta 47 länder, inklusive Ryssland från 1998.

Det var då. Efter 2014 står Europa återigen inför en ”kall fred” med ett krig på sin egen kontinent i östra Ukraina. Den storslagna idén om Europa är skadad, krigsdemonerna har kommit tillbaka och gamla idéer från kalla kriget har återkommit. I Sakwas analys är detta ingen tillfällighet. Framtiden bestäms av hur freden sluts, menar Sakwa och pekar bl a på Versaillesfredens förödande konsekvenser och väg upp mot Andra världskriget. Den freden, liksom freden efter Kalla kriget, fick ett assymmetriskt slut. När nya allianser för Europas stater bildats de senaste tjugo åren har Ryssland lämnats ute i kylan och demoniserats som ond stat. Genom boken driver Sakwa konsekvent och övertygande hur farlig denna utveckling har varit. Krisen i Ukraina är egentligen två; en intern och en geopolitisk där USA med NATO är främsta aktör, och kriserna är inte alls överraskande. De utspelar sig i Europas gränsland, där öst och väst kulturellt möts, i områden vars jord genom historien färgats blodig i en ofattbar omfattning.

Vad Sakwa beskriver är att USA och EU:s nuvarande ledare utgår från sig själva som segrare vid den assymmetriska freden. Med detta har följt att man inte respekterat Ryssland i sin egen rätt utan drivit stormaktspolitik för att få Ryssland att underordna sig en triumferande västlig ”democratism”. Till skillnad från övervägande majoriteten av västlig beskrivning av kriserna i Ukraina tecknar Sakwa bilden av USA med NATO som redskap som aggressiv part, och det utvidgade EU med nya östliga medlemmar drivna av ryssfobi och revanschism. Sakligt, utan ställningstagande för Rysslands agerande, analyserar och beskriver denne statsvetare geopolitikens logik och gör aktörernas agerande begripligt, inte minst Rysslands. Putin framstår i Sakwas framställning många gånger som förnuftig och måttlig medan västliga ledare under aggressiv amerikansk ledning, driver utvecklingen i katastrofal riktning.

Ukrainas förbannelse är att ligga där det ligger, inklämt mellan två stormaktsblock utan frihet att oberoende bestämma sitt öde. Den oreanga revolutionen 2004 och demonstrationerna på Majdan 2013/14 förde starkt nationalistiska krafter till makten i ett korrupt styrt land av oligarker. De inre spänningarna mellan ”monistisk” nationalism och krafter för en mer ”pluralistisk” nationalism har exploaterats av stormakternas geopolitiska intressen. Inbördeskriget kunde ha stoppats, menar Sakwa. Där den allmänna bilden i Väst har varit att Ryssland är aggressivt med imperialistiska anspråk, går Sakwa detaljerat igenom de inrikes- och geopolitiska händelseförloppen. Där framträder försiktigt uttryckt en mer komplex bild utan samma självklara godhet i Västs agerande. Snarare kan man ibland se en omvänd bild till den dominerande i västliga medier. NATOs utvidgning österut och strategi att ”dämma upp” har sammanfallit med EU:s ultimativa påtryckningspolitik (välj antingen oss eller dem med ekonomiska sanktioner som följd) och har ökat osäkerheten i Europa på nytt. Annekteringen av Krim ses främst i ljuset av den dynamik som inre nationalistiska och militanta krafters agerande i Ukraina inneburit.

Sakwa menar att vi befinner oss i en axiologisk tid, där man utgår från att man har sanningen. Alla som vill pröva denna bild avfärdas, misstänkliggörs och misskrediteras. Behovet av en dialogisk hållning, ett prövande och respekterande av varandra som parter, från enskilda debattörer till stora aktörer, främst i EU och USA är trängande. Sakwa begär inte att läsaren skall hålla med honom, men han argumenterar kraftfullt för intellektuell, ärlig, rättvis och respektfull hållning både till fakta och till relationer. Det är inte minst viktigt i stormakters geopolitiska ageranden i förhållande till varandra.

Bilden som målas i Frontlinje Ukraina av våra ledares agerande den senaste tjugo åren eller av Europas framtid är inte ljus. Möjligheten att närma sig Adenauers, de Gaulles och Gorbatjovs tankar om kontinenten är åter långt borta och har fört oss tillbaka till kalla krigets tankestrukturer.

Efter läsningen blir det blir alltmer begripligt att vår tids och regions NATO-övningar över Norrlands inland är en del av geopolitiken. När Carl Bildt och Jan Björklund självsäkert pläderat för NATO-medlemskap är de små pojkars farliga, ideologiserade (och idealiserade) världsbild som syns. Vi lever i en tid där USA och deras allierade, som egenmäktigt utropade segrare efter kalla kriget, ser världen unipolärt – med dem själva som enda relevanta aktör. Det är en farlig bild och trycket är hårt på socialdemokratin, liberala, intellektuella och demokratiska krafter i väst att hålla huvudet kallt.
Anders Wesslund

 

(Texten har även publicerats i VK 16-01-16)


Grus och guld

05 februari 2012

JAK är medlemsbanken som arbetar för räntefri rättvis ekonomi. I deras tidning Grus & Guld läser jag att IMF ändrar krisrecepten nu sedan västländernas ekonomier börjat krisa (till skillnad mot den beska medicin u-länderna alltid fått): Istället för nedskärningar i offentlig sektor, satsa, beskatta de rika, höj lönerna för låginkomsttagare och se till att vanligt folk får råd att konsumera!

 -Jag slår vad om att ni inte tidigare hört en IMF-ekonom säga att lönerna måste höjas, säger IMF-ekonomen Michael Kumhof.

Även UNCTAD (FN-organet för handel och utveckling) och OECD talar för jämlikhet och utjämnande satsningar i offentlig sektor. Till och svenska Studieförbundet Näringsliv och Samhälle visar på att de osunda klyftorna beror på finanssektorns omfördelande kraft, läser jag vidare.

När kommer EU och ECB att lyssna till nya IMF-chefen, fransyskan Christine Lagarde, som också refereras, som uppmanar EU-länderna att satsa sig ur krisen, istället för att pressa tillbaka greker, irländare, britter och andra till fattigdom!?

I Flamman fångar jag upp följande notis: ”Jobbskatteavdragen har hittills tömt statskassan på 300 miljarder.” I samma tidning refereras en forskningsrapport ur Läkartidningen om hur vinster och bonusar försämrar och fördyrar vården – åtminstone i USA och Kanada där forskning bedrivits. Vidare berättas om 1,6 miljarder i rörelsevinster för vårdföretagen i Sverige enbart 2009.

Den svenska alliansregeringen går i otakt t o m med de institutioner de brukar luta sig åt. Vågar vi hoppas att även svenska folket börjar se att det som sker här och omkring oss, att kvartals- och riskkapitalismen ÖKAR klyftorna och fråntar oss gemenskap och hopp?

Till sist läser jag Maj Wechselmanns bok* Det är upp till dig! om Lundin Oils ageranden i Sudan och Etiopien. Om olja, folkmord och dina pengar är underrubriken. Det är brutalt smutsigt om hur kolonialismen ser ut idag – hur våra fond- och aktiesparande pengar används och gör oss till medförbrytare. Och i utkanten – eller centrum? – av detta står jämte Ian och Adolf Lundin en man som heter Carl Bildt. Åklagaren för Internationella åklagarkammaren Stockholm, Magnus Elfving, har inlett en förundersökning om brott mot den humanitära rätten i Sudan 1997-2003. Redan 2001 skrev Christian Aid i sin rapport att Carl Bildts uppdrag som styrelsemedlem i Lundin Oil var oförenligt med hans uppdrag som sändebud för FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. Om förundersökningen innebär att Bildt juridiskt kan bindas till brott är oklart. Han har däremot förbrukat allt moraliskt förtroende – trots det blev han och är fortfarande Sveriges utrikesminister. Hur länge?

*Boken är utgiven 2011 av Föreningen Ordfront och har skrivits i kulturell samverkan med Svenska kyrkan.

 

Anders Wesslund