Det förflutnas ständiga närvaro

Jag är uppvuxen på en bondgård Ljunghalla i västra Lindome ett par mil söder om Göteborg. Framtill 1973 tillhörde Lindome Halland, innan det gick över till Mölndals kommun och dåvarande Bohuslän.

Gården låg precis där motorvägen och Lindomemotet idag är. Gården är i praktiken utplånad. Hus och ladugård revs av Vägverket på 1990-talet när LindoLjunghalla gårdmemotet byggdes. Motorvägen kom på 1980-talet. Bygden heter Gastorp och består idag förutom vägarna av villabebyggelse.

Mina första minnen är från sandhögen framför gärdesgården där jag byggde vägar. Framför ladugården hade vi en liten fotbollsplan. Jag var nära att köras över av en bil när jag sprang över vägen efter en fotboll sex år gammal. Varje torsdag cyklade jag österut till Lindome station för att köpa RekordMagasinet, vilket lag var på baksidan denna vecka? Jag samlade lagbilderna i en pärm. Vi hade allahanda djur och jag gav korna namn. Värst var när slaktbilen kom. Bilen hämtade kor för slakt eller kalvar. Djuren råmade så hjärteskärande när drogs in i slaktbilen för färden mot döden.

Jag gick i Lindome kyrkas söndagsskola till tolv års ålder och var med på gudstjänsterna på söndagarna med någon från släkten. Vi hade ingen påtaglig syndakatalog och andan var rätt fri även om det förutsattes skötsamhet och inget söndagsarbete . Mest betonades arbetsmoralen. Att gå och slå dank och att inte göra rätt för sej gick inte an. Men inget tvångsarbete förekom eller aga.

Det kom en bil med några personer körande på gårdsplanen. Allvarliga samtal jag inte förstod. Jag kan ha varit kanske 8 år gammal. Efteråt hörde jag mina föräldrar smågräla. Min mamma sa att gården gått i hennes släkt i fem generationer. Hon krävde en ersättningsgård men min far var mer medgörlig. Min mor gick bort när jag var 35 år, motorvägen var då bygd. Min far levde  till slutet av 1990-talet efter att gårdens hus förutom den gamla smedjan rivits. Gårdens verksamhet hade avvecklats successivt under 1960 och 70-talet.

Jag bodde några år centralt i Lindome vid den tidigare Metodistkyrkan efter jag gift mej. Min äldste son Carl är döpt i Lindome kyrka. Som medicine kandidat ledde jag en studiecirkel om döden i Lindome församlingscentrum och samarbetade i detta med bland annat dåvarande biskop Bertil Gärtner. Jag gick senare över till Svenska Missionsförbundet, min fru Barbros samfund. Men jag betecknar mej som ekumen och kom att engagera mej i KRISS och senare Förbundet Kristen Humanism. Jag lämnade geografiskt Lindome 1976. Mina stadsdelar i Göteborg kom att bli Johanneberg med sin Missionskyrka. På sommaren och vissa helger Donsö i Göteborgs södra skärgård där jag är skriven sedan 2007.

Jag lärde mej från barnsben att arbetet var viktigt. Tidigt hade jag en lust att åstadkomma något som skulle betyda något. En etisk dimension har jag alltid haft. Redan på 1970-talet hade vi med kamratgrupp i KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) analyserat den ekologiska krisen som vi idag ser bakom klimatförändringarna. Jag lärde mej tidigt arbeta för mänskliga rättigheter och såg det som en naturlig konsekvens av min kristna tro. Bokstavstolkning, fundamentalism tycker jag illa om då jag sett farliga konsekvenser av densamma.

Arbetsmoralen från uppväxten har inte alltid varit lätt att bära, kraven kan lätt bli för höga både på mej själv och omgivningen. Men jag har lärt mej navigera här med livet som läromästare. Jag blev läkare inom psykiatri med inriktning mot äldres hälsa. Har en tanke om att se människors livshistoria bakom sjukdomssymtomen.

Mitt arbetsliv närmar sej sitt slutskede men pågår alltjämt. Nya utmaningar väntar. Men jag ser framåt med tillförsikt. Livet är mer än arbetet.

 

Benny Fhager

Annonser

One Response to Det förflutnas ständiga närvaro

  1. Benny Fhager skriver:

    Efter förfrågan.
    Min mors släkt som hade gården Ljunghalla i Gastorp Lindome, hette Adolfsson. Hon gifte sej Carlsson som jag växte upp med. Tog själv Fhager som efternamn vid giftermål. Jag bytte ut Lindome mot öarna enligt en infödd Lindomebo.
    Ljunghalla var en relativt stor gård efter Lindomemått mätt. Det var annars små gårdrar i trakten. Bisysslan möbelsnickeri var väl utvecklad men avvecklades under 1900-talet. Våran smedja vars ruin finns vid nuvarande Lindomemot kan ha varit en bisyssla långt tillbaka i tiden, men mina morföräldrar Carl och Betty Adolfsson bedrev inget smidje. Man hade en likvagn och var föregångare till våra tiders begravningsentreprenörer. Samarbete med kyrkan var ett måste. Kyrkans ställning i bygden var mycket stark. Därtill fanns frikyrka med två metodistkyrkor. Johanneskyrkan vid Lindome station och Greggereds kapell långt i öster.
    Fascinerande att tänka över tidigare generationers samarbete med kyrka, tro och död.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: