Vad gör vi med orden – vad gör orden med oss?

29 november 2015

För några veckor sedan kunde vi i en  debattartikel i DN läsa om hur utbredd den av vetenskapen vederlagda uppfattningen att det finns mänskliga raser är, uppdelat efter partisympatier. Inte oväntat hade SD-sympatisörer denna uppfattning i högre grad än några andra.
Men den tanke som slog mig var att det hade varit intressant att veta om det fanns någon korrelation mellan denna uppfattning och religiositet. Är aktivt kristna mer eller mindre benägna att tro att det finns raser? Och i samma stund sök en psalmrad upp i mitt huvud: ”bland alla mänskor, folk och raser här”. Den mycket älskade psalm 289, Guds kärlek är som stranden, visade sig torgföra uppfattningen att mänskligheten är uppdelad i olika raser! Visserligen vill psalmen säga att alla raser hör samman, men den utgår helt oproblematiskt från att människoraser är ett faktum.
Och detsamma gör psalm 97, vars refräng helt välvilligt förkunnar: ”varken tro eller ras eller namn sätter gränser.” Så kanske skulle en undersökning som tog med religion visa att aktivt kristna i högre grad än andra bär på föreställningen om mänskliga raser. I vår iver att förklara att ras inte spelar någon roll förstärker vi i själva verket idén om ras!
Kanske borde vi tänka på detta i nästa översyn av psalmboken? Jag är tveksam till att man i alla lägen ska ”redigera” äldre litteratur, men psalmboken är en bruksbok (vilket många kritiker av nya psalmböcker gärna bortser från) med normerande funktion. Båda psalmerna är skrivna av Anders Frostensson 1968, ett år då ”rasfrågan” var synnerligen aktuell genom kampen mot apartheid i såväl USA som Sydafrika, men då själva begreppet ännu inte hade ifrågasatts. Förmodligen skulle Frostensson inte önska att hans psalmer motverkade det syfte han skrev dem i.
En närliggande fråga är hur vi använder begreppen ”svart” och ”mörkt” för att beteckna negativa saker. Det var en ”svart” dag i Trollhättan den 22 oktober säger vi, vi lever i en ”mörk” tid med bränder vid flyktingförläggningar. Men när vi säger så använder ju ett språkbruk som stämmer överens med de rasistiska förbrytarnas sätt att tänka: svart hår och mörk hud är för dem något negativt. Kan vi hitta andra ord istället för metaforer som har med mörker och ljus att göra?
Erik Blombergs dikt ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där”, tonsatt som nummer 797 i Svenska kyrkans psalmbok, och Ylva Eggehorns ”Barn och stjärnor föds i mörkret” (744) kommer en bit på väg. Men kanske är det dags att gå lite längre i att upprätta mörkret som en god symbol. Mörker behövs för vila, för att frön ska gro. Ljus kan vara obarmhärtigt, att hålla fångar i ständigt upplysta rum är en form av tortyr.
Diskussionen om hur vi ska beteckna den extremistiska sekt som sprider död, skräck och förödelse inte bara i Mellanöstern utan också i Europa – Bör vi beteckna den Daesh för att inte spä på islamofobin genom att använda ”Islamiska Staten”, eller spelar det ingen roll?
Det finns olika teorier om hur vi påverkas av orden vi använder. Men jag tycker det är värt att begrunda möjligheten av att antirasistiska psalmer befäster oss i tron att det finns raser, och att vårt avståndstagande från ett rasistiskt dåd uttrycks i grundläggande rasistiska metaforer.
Helene Egnell