Ska 30-talet hinna ifatt oss?

Onda aningar fanns redan mot slutet av 1900-talet. De gällde även den närmaste omvärlden inom EU. Med 11/9-attentaten och starten av kriget i Irak (”Det värsta politiska beslut som fattats under efterkrigstiden”, Mats Karlsson, Utrikespolitiska institutet, SR 14/11 -15) trädde hela världen in i en ny ordning. De stora konfliktlinjerna beskrevs av alltfler konservativa ideologer mellan kulturer medan de liberala demokratierna i Väst agerade som om den ekonomiska kampen om fördelning av resurser redan var över. Globalisering var ordet som i realiteten innebar ökade spänningar och klyftor såväl mellan nord och syd som inom även de europeiska länderna – så även Sverige. Denna bloggtext skrivs klar samma lördagsmorgon som mörka nyhetssändningar berättar om gigantiska och närmast ofattbara terrordåd i Paris. Misstankarna går till jihadistinspirerade grupper, vilket ännu mer kommer att förstärka högerextrema krafter i Europa. Det är just dessa krafters framväxt denna text tar sikte på, med fokus socialdemokratins agerande förr och nu.

På 90-talet användes ideologiska övertoner. Carl Bildt talade om ”Den enda vägen”. De brittiska socialdemokraternas förnyelse under Tony Blair kallades ”den tredje vägens politik”, och skulle ses som en kompromiss mellan kapitalistisk marknadsekonomi och demokratisk socialism, men sade egentligen samma sak: kapitalismen under marknadsekonomin har segrat. Lika möjligheter, inte lika villkor, blev den tredje vägens riktmärke – liksom liberalismens. Det blev även kännetecknen för svensk och tysk socialdemokrati under Gerhard Schröders och Göran Perssons regeringsperioder.

Det blev en politik för starka, framtidsorienterade människor som kunde forma sitt eget öde; aktiva, företagsamma, riskbenägna; beredda att välja skola och vårdinrättning och att satsa sina pensionspengar på börsen. Antologin The Future of European Social Democracy (2013) skrevs i polemik mot denna linje. Bokens svenska bidrag av ekonomhistorikern Jenny Andersson är tankeväckande, skriver Ingemar Lindberg i Dagens Arena (http://www.dagensarena.se/magasinetarena/backlash-mot-tredje-vagens-politik/. Kapitlet visar hur ”svensk socialdemokratis rörelse bort från det gemensamma har skapat en känsla av övergivenhet hos stora grupper. En nyliberalt baserad höger har växt fram, vars tilltal inte längre tydligt skiljer sig från den nyttoinriktade socialdemokratins. I tomrummet växer en existentiell upplevelse av rotlöshet och oro för framtiden, som öppnar för en mycket farligare nyfascistisk höger.”

I en annan nyutkommen bok, ”Innan mörkret faller – ska 30-talet hinna ifatt oss?” (2015), kommenterar journalisten Björn Elmbrant samtidens mycket oroväckande politiska utveckling. Det sker genom en närläsning av de tyska och svenska socialdemokratiska partiernas vägval under de kritiska brytningsåren i slutet av 1920-talet och fram till 1933 när Hitler och nazisterna kom till makten. De åren avgjorde både Tysklands och Sveriges framtid; mörkerkrafterna segrade i Tyskland medan demokratin räddades med ett nödrop i Sverige. Som vanligt skriver Elmbrant, som tilldelades Stora journalistpriset 2000, mycket initierat med rikt faktaunderlag i botten, där man kan följa utvecklingen i båda länderna.

Man får en stark känsla av att han ser sig ute i ett mycket viktigt ärende, i en mycket kritisk tid. Han visar på återkommande mönster och även om det inte går att lägga karbonpapper på två skilda tidsepoker, är varningstecknen tydliga. Elmbrant anar att en ond tid väntar om inte svensk och europeisk socialdemokrati, just nu, förmår att fatta kloka beslut, att göra vägval som inte blir lika ödesdigra som de blev under 30-talet. Han talar om de ekonomiska felgrepp som ledde Tyskland in i nazismen och där liberaler och socialdemokrater var medagenter. Här hoppas Elmbrant att frågorna om ekonomi kommer fram mer i dagens debatt ”eftersom så många liberaler som utför en beundransvärd kamp mot högerextremismen, har en kraftig tendens att undervärdera ekonomins betydelse för demokratins framtid”. Han refererar till ”den kontinentala klubb av sociologer, jurister och statsvetare, som upptäckt att 30-talets ekonomiska ordning i Tyskland nästan är en avbild av det brutala som sker inom eurozonen idag, frågor som få känner för att diskutera i Sverige idag”.

Elmbrant skriver i en tydligt socialdemokratisk idétradition och han är, liksom författarna till antologin som nämnts ovan, kritisk till den nuvarande ekonomiska politiken som förts av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Han lyfter noga fram svensk socialdemokratis och liberala krafters betydelse för demokratins överlevnad på 30-talet. Rågången mot den tidens kommunister gör han tydlig och han belyser hur nazistvänlig borgerligheten vid sidan av liberalerna var. (En randanmärkning är att hans historieskrivning här gärna utgår från ett strikt socialdemokratiskt perspektiv. Det får dock inte skymma den stora betydelse socialdemokratin hade denna kritiska tid för den svenska parlamentariska demokratin.)

Enkelt sammanfattat kan man säga att mönstren och lärdomarna som måste dras från 1920 – 30-talen samt från 1990 – 00 -talen är att det behövs offentliga satsningar och aktiv ekonomisk (progressiv) politik, såsom den som en gång gav Folkhemmet skjuts. Den ultraliberala ekonomiska politik, som under mellankrigstiden havererade och bidrog till att demokratin maldes ned, har gjort comeback, skriver Elmbrant. Tysk socialdemokrati då höll fast vid denna liberala politik och avfärdade fackens program för offensiva satsningar. De hade inget svar till folket och förlorade makten. Istället tog nazisterna in den i sitt program. I Sverige hade socialdemokratin med Per Albin Hansson, Ernst Wigforss m fl mod att bryta med den förhärskande liberala ekonomiska politiken – och lyckades vända utvecklingen. Läget är likadant idag, egentligen värre efter den globala krisen 2008. Därför är det livsfarligt och öppnar än mer för fascismens krafter att fortsätta den nyliberala åtstramningspolitik som förts och förs inom Sverige och EU (se t ex Grekland).

Man får känslan av att Elmbrant tror att det redan kan vara försent. Hans ärende är angeläget. Själv börjar han bli gammal, skriver med den äldre mannens klokhet och maning till eftertanke och handling. Han skriver att kampen mot fascismen måste vinnas genom att bygga fungerande alternativ, och här pekar Elmbrant ut riktningen med empiriskt stöd i historien. Kanske är den största tillgången att han är så noggrann och en aktad röst både inom och utom intellektuella skikt i socialdemokratin.

Bokens viktigaste budskap kan inte nog upprepas. Folket vinns inte tillbaka från Sverigedemokrater och fascistiska krafter om man inte ger ett alternativ; ett hopp. Då måste den ekonomiskt liberala åtstramningspolitiken utmanas. Detta är en röst från vänster, så som vår tid ser ut, även om Elmbrant får uppfattas stå i mittfåran i traditionell socialdemokrati. Fackföreningsrörelse och radikal vänster har sagt detta länge. En samling med mittensamverkan i Sverige idag utan att ta detta i beaktande – det kan vara lika förödande som på 30-talet. Aldrig så många Decemberöverenskommelser kan hindra motsvarande utveckling i Sverige idag om inte Socialdemokraterna har mod att våga satsa offensivt ekonomiskt. Och om inte något borgerligt parti besinnar sig, som Bertil Ohlin på 30-talet, och överger sin ekonomiskt ideologiska blindhet – och stolthet.

I början av 30-talet försökte tysk socialdemokrati att först isolera fascisterna och stänga ute dem från politiska makten utan att ha en egen politik mot krisen bara för att öppna för en störtflod. Nazistpartiet i Tyskland växte från drygt 2,5 % i valet 1928 till över 37% 1932. Samma år fick svenska nazistpartiet 0,6% medan socialdemokratin med sin offensiva folkhemspolitik (det som senare kallades Keynesianism) 41,7% av rösterna.

(Sett från kyrkligt håll har både dåvarande påvens Pius XI:s encyklika 1931 och de två senaste påvarnas ståndpunkter inneburit kraftfull kritik mot den ekonomiska liberalismen; kapitalismen kan inte tillåtas styra själv. Den är teologiskt sett en avgud.)

Vi står igen i ett ödesdigert vägskäl. Tecknen har redan synts alltför länge.
I Sverige. I Europa.

 

Anders Wesslund

2 Responses to Ska 30-talet hinna ifatt oss?

  1. Anders Kristoffersson skriver:

    Tack för dina insiktsfulla ord, särskilt om Björn Elmbrandts bok, som jag läst på samma sätt som du! Det Elmbrandt lyfter fram, och det som borde vara hoppfullt, är att det på 1930-talet fanns utrymme för alternativ ekonomisk politik, som utnyttjades i Sverige men inte i Tyskland (där det är tragiskt att läsa om Rudolf Hilferding, den ledande ekonomiska tänkaren inom det socialdemokratiska partiet, och hans motstånd mot ett blygsamt ekonomiskt stimulanspaket). Jag säger borde vara hoppfullt därför att jag inte är säker på om våra politiker orka ompröva i riktning mot mer av ekonomiska stimulanser. Sedan är det i sak mycket svårare att bedriva stimulanspollitik nu än på 1930-talet därför att ekonomin är mycket öppnare vilket innebär att varje ökning av offentliga utbetalningar riskerar att riktas mot import (TV-apparater och sådant) och att exempelvis EU skulle orka bedriva en gemensam stimulanspolitik som skulle göra att alla skulle tjäna på stimulanser framstår som utopiskt. Men visst skulle man på goda ekonomiska grunder kunna satsa mer på investeringar och inte finansiera dessa krona för krona. Men det kräver att alla viktiga aktörer är överens och fortfarande är det ju så att tillräckligt många i de viktiga partierna tror att det egna intresset tjänar på att man inte kommer överens. Men låt oss hoppas att flyktingfrågan, klimatfrågan och Parisattentaten driver fram sådant som möjliggör omprövning och den våghalsighet och risktagande som krävs och att tillräckligt många politiker och tillräckligt många av oss andra kan säga: Detta är riskfyllt men vi måste försöka! Och låt oss hoppas att det finns en mental mottaglighet för ett sådant budskap.

  2. Anders Wesslund skriver:

    Ja, låt oss hoppas. Jag tror inte att de handlar om våghalsighet – så många ledande ekonomer och institutioner internationellt talar nu för offentliga satsningar – utan mer om mod. Vågar man riskera makten? Jag uppfattar det som att det var detta mod och risktagande Per Albin Hansson och hans regering hade. Då uteslöt de samarbete med kommunisterna, idag finns ingen anledning till att inte samarbeta med V. Det som gör mig missmodig är att Liberalerna – det heter så numera – troligen inte kommer att ändra sig. De verkar inte inse allvaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: