När filosoferna skrattade

Vi minns hur det gick när Paulus försökte övertyga filosoferna på Areopagen i det antika Athen om att Kristus uppstått från de döda. De skrattade åt galningen.

Filosoferna hade en särskild ställning i Athen, Platon hade givit ett teoretiskt underlag, staten skulle ha tre klasser. Väktarna skulle som soldater skydda mot inre och yttre angrepp. Några bland dem skulle få särskild utbildning, de mest upplysta, filosoferna, skulle styra staten. Resten var det arbetande folket, de skulle inte upplysas, de skulle arbeta. En liten minoritet hade rösträtt, man anser att de utgjorde omkring en tiondel, och de röstberättigade var inte kvinnor, slavar eller invandrare.

Andra filosofer modifierade Platons tankar om en idealstat, men tanken levde kvar att några skulle vara befriade från vanligt arbete, en styrande, upplyst, manlig överklass. Det uppfattades som en naturlag, det var emot naturens ordning att de upplysta skulle arbeta. Inte underligt att man skrattade åt Paulus. Att alla var ett, män, kvinnor, slavar och fria. Det var otänkbart på Areopagen. Var det ett misstag av Paulus att ge en religiös motivering – att den som avrättats av staten som en förbrytare på tortyrinstrumentet korset var Guds son? Det var en titel som var reserverad för kejsaren. Dessutom skulle denne statens och kejsarens fiende ha uppstått från de döda. En amsaga.

Vår tid har nog svårt att uppfatta sprängkraften i Paulus budskap på sin tid. Finns den kvar? I vår tid har den hegemoniska tanken på individens frihet alltmer ersatt en tidigare dominerande tanke om medborgarskap, solidaritet, kollektivets kraft. Miljödebatten är ett vackert exempel. Som individer ska vi ta ansvar, släcka lyset, cykla, göra kloka miljöval. Det blir knepigare om kyrkor eller kristna från sin kristna värdering pekar på en annan världsordning, ett systemfel, ekonomismens primat över mänskliga värden, överförbrukningen som en global orättvisa. Tron är en privatsak, håll den borta från samhällsdebatten!

Skrattarna på Areopagen tänkte fritt och stort. De lade grunden till ett sätt att tänka, som varit omistligt, förnuftet, logiken, begripligheten. Den utskrattade la en annan slags grund, en rörelse som ändrade människornas inre, som gjorde dem beredda att aldrig glömma den minsta systern och den minste brodern. Vem hade rätt? Vi läser nu i kyrkorna domsöndagstexterna. Vad är det yttersta kriteriet? Tydligen inte att tro eller inte tro. Utan att se den minste bland oss, besöka, hjälpa, dela.

När ett samhälle riskerar att slitas sönder av klyftor mellan människor, när invandrare är obetalda, när åldringar ligger i nerkissade blöjor, när ungdomar utan framtidstro löper amok på gatorna, vad är vår uppgift som kristna, som kyrkor? Alla är ett, det är grunden. Men vi kanske ska lära av skrattarna på Areopagen att tänka fritt och stort.

Och vi är många, är vi ett?

 

Erik Lundgren

One Response to När filosoferna skrattade

  1. Lars Söderholm skriver:

    Fram till 300-talet rådde inom kyrkan delade meningar om hur man skulle förhålla sig till filosofin. Då valde kyrkan linjen att gå i dialog med filosofin, Platon främst. Augustinus använder mycket av Platons tänkande.

    På 1200-talet blev Aristoteles tillgänglig också genom arabisk förmedling. Då verkade Thomas av Aquino och hans tänkande är starkt relaterat till Aristoteles.

    Dialogen med filosofin är en värdefull tradition. Katolska kyrkan odlar den, inte minst jesuiterna.

    Det är så lätt att identifiera verkligheten med bilden man eller vi eller tiden har av den. Filosofin har något att bidra med här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: