En Gud som ställer människan framför sig själv

Jag befann mig för några dagar sedan på Kistamässan i ett seminarium om Frivilligheten som resurs i uppbyggnaden av ett tryggt samhälle.  Min roll var att berätta om det interreligiösa nätverket i Malmö; en sorts frivillighet som i seminariet fick stå sida vid sida med Sjöräddningssällskapet, vars frivilliga insatser bär på tyngd och stolthet. De är högt uppskattade av samhället och dess medborgare.  Men vilken uppskattning och vilken stolthet över denna uppskattning bär våra olika religiösa och etniska grupper i landet? Istället ser jag i mina kontakter med moskéerna, judiska församlingen, buddhisterna eller Krishnahängivna ett betydande mått av misstro och bortvändhet i mötet med samhället. Själv kan jag uppleva att det inte är någon självklarhet inom den kristna familjen att bygga förtroendefulla relationer till människor av annan tro. I den saken tycks många kyrkor gjort gemensam sak med den del av samhällskroppen som bär på främlingsrädsla – xenofobi.

Som kristen humanist lever jag med den uppfattningen att jag först har att se människan och sedan religionen eller trosföreställningen. För mig är det ett utslag av kristusefterföljelse , ett kristet lärjungaskap om man så vill. Att sätta människan först är humanismens viktigaste grundprincip, vilket under hösten har diskuterats livligt på Förbundet Humanisternas bloggar. Där har principen hävdats, att sätta människan före gud i första hand. För min del är det skillnad mellan Gud och gud, där gud står för föreställningarna om gud, god eller ond, röd eller grön, allsmäktig eller maktlös, existerande eller icke existerande. Gud med stor bokstav står för det som är större än människan, som är skälet eller orsaken till människan oavsett vilka definitioner vi skulle kunna åstadkomma. Religionerna omkring oss är sådana försök till definitioner av Gud och vi som är utövarna av dessa religioner inklusive kristendomen har bara tillgång till en bråkdel av vad vår egen religion innehåller av kunskap och insikt. Vad vi får tillgång till har att göra med vår andliga mognad och det är en fråga om tid, kultur och socioekonomi. Jag har själv valt den kristna tron av två skäl. 1 Jag har fått den med modersmjölken och bejakat det. 2 Jesus är den enda som definierat en Gud som ställer människan framför sig själv och är beredd att offra sig för hennes överlevnad.

Det gör i sin tur att jag för att vara en trovärdig kristen har att bygga tillitsfulla relationer till andra oavsett om de är ateister, agnostiker, asatroende, buddhister, judar eller muslimer. För att kunna göra det måste jag kunna reducera min egen eventuella maktposition. Det är här mina religiösa eller antireligiösa vänner av mer fundamentalistiskt snitt får svårt att följa med. Det är ett humanistiskt val i Jesu efterföljd.

 

Sten Högberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: