Några tankar om Maria

23 mars 2012

På söndag är det Jungfru Marie bebådelsedag och jag tänkte försöka bena upp några av mina tankar om Maria.

Jungfrufödsel är ju en grej som har stött många feminister och som också har gett upphov till en hel del begränsande kvinnoideal. Men det finns andra bilder också. En vän till mig kallade det queert: att ”don’t need no man” är startpunkten på vår tro. Idag är det ju en reell möjlighet; man kan få barn utan penetration av en man; i morgon kanske inte ens spermierna måste vara hämtade från en man. Vad betyder det i förhållande till det, att en helig Ande är barnets far (eller mor)?

Lydnaden, är en annan fråga som öppnar upp för många tolkningar. Den latinamerikanska marianismo-kulturen som parad med machismo-idealet för män leder till många kvinnors underordning i sina äktenskap, det är en. Självklart inte bara en latinamerikansk företeelse, men extra uttalad där, kanske. Jag tänker att Marias lydnad ju faktiskt går på tvären med väldigt mycket av alla andra förväntningar som finns på henne. Lydnad och uppror, skulle kunna vara titeln på en biografi. Maria lyder Gud och riskerar därmed att förlora allt.

Josef, den första plastpappan, vem var det som skrev om det? Jag tycker att tanken är lite cool. Jag funderar lite på Josefs insats för att rädda Marias skinn i allt tumultet. En möjlig fanfic (får man skriva sånt till bibelmaterialet?) är ju att Josef är en förälskad toffel och att det är Maria som med sin övertygelse driver.

Min favoritikon är en ortodox ikon för Jungfru Marie insomnande, som ser ut som en klassisk Modern-barnet-bild men där det är Jesus som håller Maria i famnen. Maria är då naturligtvis inte bara modern utan även kyrkan. Kom ihåg det, ni stora män i kyrkan! Er positions storhet, är att ni föder Kristus (som i sin tur föder er, i dopet). Er litenhet är att det inte är ni som är Kristus. Ni är människan, som Maria, som faktiskt också får vara liten i den gudomliga famnen. Eller liknande. Jag leker med tankarna, förlåt min dåliga renlärighet. I alla fall; tankarna kastas om lite.

Maria får ett svärd genom sin själ. Det är kanske alla föräldrars lott men kanske allra helst hennes som måste ge upp sina anspråk på sin son inte bara till andra människor utan till hela världen inklusive henne själv. Hon får ge upp sin föräldraroll för att lära sig av sitt barn. Det är också en spännande tanke.

Jag tror att man ska vara försiktig med att göra Maria till en feministisk förgrundsgestalt men lika försiktig med att göra henne till en underkastelseikon som i marianismo. Maria är en människa att leva med. Det är nog inte helt taget ur luften att kyrkans tradition har identifierat Guds moder också med Guds kyrka. Jesus har ju en tendens att göra samma med oss; vi vill möjligen vara förmyndare för ”vår” Jesus men till slut är det ju inte vi som har kommandot över den relationen.

Marta Gustavsson