Guds avbild

26 mars 2012

För en tid sedan föreläste jag för några teologer om den nya biologin och dess förståelse av människan. Jag tog upp att vår art har tillkommit genom två slumphändelser; DNAs instabilitet, som leder till mutationer, och den miljö, som en individ råkar befinna sig i, just nu. Intelligent designad visserligen, men resultat av slumphändelser.

 Någon frågade, vad är då meningen med att vi finns?

Innan jag hann tänka hörde jag någon säga: Vi är skapade till Guds avbild.

 

Jag minns min häpnad inför citatet från skapelseberättelsen. En poppel har dubbelt så många gener som vi, skillnaden mellan vår art och schimpansen ligger på någon enstaka procent. Det unikt mänskliga ligger inte i vår biologi eller i de fysikaliska lagar som gör DNA tillräckligt instabilt för att gener ska mutera och kunna selekteras. Min förvåning gällde att tänka oss som Guds avbilder i samband med vår biologiska natur. Vi delar alla väsentliga delar av arvsmassan med möss och bananflugor, är de partiella gudsavbilder? Eller är det någon särskild gen som gör oss till Guds avbilder?

 

Nyligen deltog jag i en planering av ett kyrkligt kulturevenemang. Syftet formulerades och slutade med att vi som människor skulle växa som Guds avbilder. Det blev ännu konstigare. Finns det grader av avbildning? Kan man säga till någon, du är inte Guds avbild ännu, eller du kanske kan bli, om du ändrar ditt liv? Vilka är inte Guds avbilder, bedragare eller korrupta politiker? Min vän humanisten har vänt på bilden. Jag vet att Gud inte finns, säger han. Men om det dessutom är så att människor, med all sin förmåga till ondska är Guds avbilder, så vill jag inte heller tro på Gud. Inte ens som metafor eller symbol.

 

Är det en meningsfullt att kalla människor för Guds avbilder? Jag tror det. Om jag ser varje möte med en människa som möte med det allra heligaste, som Gud själv, så får det konsekvenser. Men alla? Jag tror också det. Även Breivik och bin Laden kvalar in. Deras brott är omänskliga, men vi ska inte tortera dem, inte avrätta dem. Av respekt för människans storhet ska även terrorister och massmördare få en så rättvis rättegång som ett rättssamhälle kan erbjuda.

 

Naturligtvis kan vi växa som människor, men att vara Guds avbild uppfattar jag som något absolut, att sätt att uttrycka en oändlig respekt för varje människa. Det ställer frågor. Hur ska vi hantera brottslingar, psykopater, eller bara vanlig vardagsoförmåga hos oss själva och dem som står oss nära? Det är mer självklart vad det betyder för jordbävningsoffer, genetiskt skadade eller sjuka. Det kan få politiska konsekvenser, vad betyder det för ställningstagande till löneskillnader, rovkapitalism, konkurrens eller individuell frihet? Att vi är Guds avbilder, kan vi förstå det annorlunda än med ord som jämlikhet, solidaritet, likhet inför lagen?

 

För någon vecka sedan träffade jag några unga prästkandidater på en antagningskonferens. En hade skrivit en intressant text, och använt begreppet Guds avbild. När jag ifrågasatte sa hon: Du har inte förstått att Gud är inget entydigt. Stor och allsmäktig har vi för vana att tänka, men även liten och obetydlig. Avrättad som förbrytare på ett kors, som skriker ut sin övergivenhet. Gud som överger sig själv och blir människa.

Jag såg plötsligt alla lidande, alla hemlösa, alla vardagsslarvrar, all brottslingar, alla lyckade i den lidande Guden. Begreppet ‘Guds avbilder’ säger något om vad människan är.  Ett oändligt värde. En möjlighet att förverkliga. En utmaning mot all rasism, alla klasskillnader, alla orättvisor, all egoism.

Erik Lundgren