Klyftor och kluvenhet

26 april 2013

Tonåringar jag träffar är väl medveten om hur våra kläder är uppsydda av unga tjejer under vidriga villkor, instängda i dödsfällorna till fabriker i Asien. Deras kläder, mina kläder. Våra blickar möts. Deras rymmer frågor, frågor till mig som representant för den vuxenvärld som snart är deras. Ansvarig.

I radion hör jag Lotten Kollins och Daniel Öhmans reportage om hur den norske redaren och chefsåklagaren båda viker undan den moraliska frågan om ansvaret för dödskottet mot fiskaren i Jemen. Nord mot Syd, våra rikedomar mot fattiga mindre värda människors liv i Tredje världen. Sonen och jag går igenom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inför dagens SO-prov. Dubbla bokföringar.

Jag har fått min gamla kyrkas tidning vid ett par tillfällen på senare tid. Folkrörelsefromhet i senmodern tid och jag känner mig främmande. Kluvenheten går genom mig. Så välbekant, så långt borta, inte bara från mig utan större delen av människors villkor i Sverige idag. Det går inte att komma ifrån, trots att jag har stor respekt för så mycket gott arbete som görs i denna gamla frikyrka, att det är en småborgerlig värld som träder fram. Den berör aldrig grundkonflikterna i vårt eget samhälle. Att vilja undvika konflikten är att vara borgerlig.

Att erkänna konflkterna är att vara kluven. Jag känner igen den. Kluvenheten igenom mig själv tillhörande den medelklass som privat får det bättre, som offentliganställd stressas sönder. På radion beskriver de offentliganställda inom Kommunal som är på lägre pinnhåll än jag; tretton timmars arbetsdag på delade turer, med arbetsgivare (kommuner) som liknar råa kapitalister med ”just-in-time”-filosofi mot sin personal. (Mitt landsting använder ”Lean production”). Till och med DN, med Maciej Zarembas goda reportage om New Public Management-filosofin, börjar vända sig emot eller åtminstone uppmärksamma de marknadsliberala idéernas konsekvenser.

– Det finns ingen tid längre för lite omsorg och värme med brukarna, det blir allt kallare därute i verksamheterna, säger den fackliga företrädaren i radion.

Idag framträder också statsminister Fredrik Reinfeldt med anledning av att Djurgårdens tränare och ordförande avgår efter hot från supporters, som tillhör firmor som finns runt lagidrotterna. Han talar bra. Vi har passerat en gräns i Sverige idag, nu måste vi stå upp, stå emot, menar Reinfeldt och vänder sig till oss alla som vill ha ett öppet, demokratiskt och rättssäkert samhälle. Samtalet pågår i Studio ett. Björn Eriksson, förre polischefen, utredaren talar om att demokratiskt återta våra föreningar. Journalisten Simon Banks sätter rätt ord på fenomenet som ska bekämpas; fascistoida krafter. Det handlar om den fascism som finns i Sverige och Europa idag.

Tecknen har varit tydliga en längre tid. Klyftorna mellan nord och syd, nu inom våra nationer och kluvenheten inom oss som individer. Det hänger ihop. Om jag skulle hålla tal 1 maj skulle jag försöka beröra detta; hur det hänger ihop. Och jag skulle vilja vädja till en medelklass att våga se vår kluvenhet och visa på ett val (så som han en gång valde, den som kyrkorna säger sig bekänna.)Välja perspektiv – och att vädja att tillsammans försöka handla därefter.

Anders Wesslund


De ”nya” Moderaterna och individualismen

21 mars 2012

Efter ett tips från Lars-Gunnar Frisk tog jag del av en artikel i Fokus (http://www.fokus.se/2011/10/propagandaministerns-plan/ ) om hur ”de nya” Moderaterna arbetat på att förändra bilden av Sverige i omvärlden. En idé som förfäktats av historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren (som skrivit ett omfattande verk om Olof Palme) är att Sverige varit ett land av radikal individualism, inte kollektivism. Den fångades upp av nye ”propagandaministern” Per Schlingmann som har drivit den vidare. Sedan Reinfeldt gjorde honom till statssekreterare förra året är det vi skattebetalare som avlönar honom. Han var på TV häromkvällen och talade om tolkningsföreträdet kring den svenska modellen. Tesen passar även Moderaternas strategi att ändra bilden av sig själva och av historien. Där Socialdemokraterna var duktiga på att skapa välfärdsstrukturer för att frigöra denna individualism, är nu de ”nya” Moderaterna de rätta arvtagarna till att utveckla denna individualism. Systemskiftet är inget systemskifte, bara en följdriktig logik. Tänk, så skönt att hitta en tes som ger moralisk legitimitet åt att man systematiskt ökar klyftorna människor emellan.

Men just behovet av att hitta en tes eller teori som legitimerar ökad ojämlikhet, att den bottnar i individuella skillnader, tyder på en moralisk konflikt. Eller på att tesen inte stämmer. I ett samhälle med extrem individualism borde det vara en anomali att människor alls går samman, förenas, vare sig det rör att förbättra sina villkor eller för att man bara vill vara tillsammans. Folkrörelser, fackföreningar, kyrkor, idrottsklubbar, körer, solidaritetsrörelser…

Om det förstnämnda gäller, att det handlar om en moralisk konflikt, innebär det att även nyliberalen erkänner att ojämlikheten och de grava klyftorna är ett problem. Det blir ett problem, inte bara strategiskt eller pedagogiskt utan för att det i hjärtat slår an en sträng av samhörighet med medmänniskan eller den utsatte. Och då blir det svårt att förfäkta den radikala individualismen. I Dagens Arena publicerades den 19 mars bilden på soppkön utanför S:t Klaras kyrka (http://www.dagensarena.se/valfard/bilden-som-satte-punkt/). Några serverar soppa – oegennyttigt, några står i kö. En bild av Sverige idag men också av solidaritet i ett samhälle där individualismen drivits alltför långt. Men har den segrat? Hoppet, det är att människor kan sträcka sig bortanför sig själva till varandra.

Och det sker om och om igen.

Anders Wesslund


Den mänskliga värdigheten i ekonomins väntrum

13 februari 2012

Jag bor med min familj i El Salvador, ett litet centralamerikanskt land med stora klasskillnader, med sociala klyftor, med fattigdom och låga löner. Jag tror att varken jag eller min familj kommer vänja oss vid att se fattigdomen och orättvisorna. Men vi måste ofta blunda. För att överleva, för att kanske kunna göra någon liten skillnad.

 

Men när min vän, som arbetar som psykiater i en mellanstor stad i Sverige skriver till mig, finns det ingen ursäkt för att titta bort. ”… jag blir vemodig och arg över misären som brett ut sig i vårt samhälle och som jag möter bland annat under mina hembesök i miljöer som nog få förstår faktiskt existerar i Sverige idag. Min kollega kräktes häromdagen när han var på hembesök iklädd skyddskläder för att det var så erbarmligt äckligt hemma hos en patient. Vårt samhälle sviker tyvärr de svaga just nu. Till exempel bedömdes en patient som fortfarande var inlagd på sjukhuset för tvångsvård, ha arbetsförmåga i en utredning som arbetsförmedlingen och socialen gjorde!! Flera av mina patienter står utan socialbidrag då socialen kräver att de ska söka jobb och komma på möten för att få ut sitt stödbidrag, vilket är just det de inte klarar pga sin paranoia. Utblottade, utnyttjade, misshandlade kvinnor som befinner sig illegalt i landet får inte den vård de behöver… privatiserad vård och apotek bortrationaliserar de mer allvarligt sjuka och krångliga patienterna. Men, men förhoppningsvis kanske man gör någon liten skillnad någonstans, för någon, och då är väl mödan värd?”

 

Så ser alltså Sverige ut idag, landet med en av världens starkaste ekonomier. Just det, tänker någon, vi får det vi förtjänar! Men herrar Reinfeldt och Hägglund, var det verkligen detta vi röstade på?

 

Jag tror det är dags för lite helig ilska. Någon förbannad ordning får det väl ändå vara i ett system? Det här är inte något annat än ett riktigt stort misslyckande! Jag är övertygad om att få politiska intentioner är onda, det finns en vilja att göra gott. Men när klantigheten lägger sin ljusskygga hand över de svagaste, då är det åter dags att spika upp teser på porten! När idiotin får låta den mänskliga värdigheten bli sittande i ekonomins väntrum, då måste vi säga ifrån. För missta er inte, kraften i evangeliet har förändrat förut.

 

Jag är övertygad om att detta inte är resultatet av ond politik. Men Reinfeldt och Hägglund, vet ni att det är så här det ser ut idag? Och i så fall, vad säger ni till min vän psykiatern? I El Salvador finns idag en politisk vilja till förändring. Jag hoppas vid Gud den viljan finns i vår allians.

 

Thomas Ekelund