Sekulär och demokratisk – om skyttegravar i DN

10 september 2011

Teologen Annika Borg och humanisternas ordförande Christer Sturmark skriver en tänkvärd gemensam debattartikel i DN den 10 september om att kyrkan bör gräva ned stridsyxan mot Humanisterna. http://www.dn.se/debatt/kyrkan-maste-sluta-fred-med-religionskritikerna. Det är lätt att instämma i att det är dumt att gräva skyttegravar mellan dem som tror på en Gud och dem som inte gör det. De hävdar att den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill bygga ett samhälle på sekulär och humanistisk grund och dem som inte vill det.

Att det sker övertramp på båda sidor i debatten mellan kyrkans människor och Humanisterna råder det ingen tvekan om. Att vi från kyrkans sida skall slippa höra att gudstro inte skiljer sig från tro på tomtar och troll kan bara välkomnas.

Men det finns ett grundläggande problem värt att fundera mer på. Båda författarna vill ha ett samhälle som inte kompromissar med mänskliga rättigheter till förmån för religiösa dogmer. Religion får inte styra till exempel lagstiftning, säger de.

Ordet ”sekulär” brukar översättas med ”världslig”. Läser man definitionerna i Wikipedia framgår det att en sekulär uppfattning innebära avståndstagande från en gudstro. Borg och Sturmark förklarar inte vad de menar med ”sekulär”. Hur är ”sekulär” i deras mening förenlig med rätten att fritt utöva sin religion offentligt i ett demokratiskt samhälle?

Mer konkret – om jag från religiösa/kristna utgångspunkter reagerar starkt mot orättvisor i samhället, så vill jag naturligtvis verka politiskt i det demokratiska samhället med denna värdegrund som bas. Författarna menar att kyrkans och Humanisternas normativa värdegrund sammanfaller i stort. Det är möjligt, och naturligtvis väl värt att pröva närmare. Men det är inte sant att basen för denna normativa värdegrund sammanfaller, tron på Guds existens är en faktiskt skiljeline.

Argumentationen för ett sekulärt samhälle kan uppfattas som en önskan att kristna håller inne med sitt politiska engagemang – nämligen om den bygger på gudstro. Den tenderar att förneka den betydelse som kristen tro har haft för demokrati, gemensam välfärd och mänskliga rättigheter.

I Sveriges grundlagar finns inte begreppet ”sekulär”, däremot ”demokratisk”. Folkstyre innefattar rättigheten till religiös tro som en av sina grundvalar. Religiös tro som leder till agerande i folkstyret, är det möjligt i ett sekulärt samhälle? Om man tar definitionen på allvar, att ”sekulär” utesluter gudstro, så innebär termen ett demokratiskt problem.

Räcker det inte att samhället är demokratiskt? Betyder ett sekulärt samhälle att detta tar ställning i frågan om gudstro?

Erik Lundgren