Kalla mig gärna teknikfientlig…

27 september 2011

Jo, när jag hjälpligt lärt mig de grundläggande funktionerna på iPhonen inser jag att den är rätt bra att ha, men jag hörde inte till dem som jublade och kastade sig över den lilla apparaten när arbetsgivaren försåg oss med den. Jag är dessutom i den lyckliga belägenheten att de senaste åren ha jobbat tillsammans med personer som är ännu sämre på datorer än jag, så jag har fått stärka mitt ego genom att visa dem hur man skapar ett Word-dokument eller en grupp i Outlook.

Men jag funderar ändå på vad det gör med oss att hela tiden använda arbetsredskap som vi inte förstår hur de fungerar. Min mamma, som arbetade som sekreterare hela sitt liv, lärde sig aldrig att byta färgband på skrivmaskinen. Även om hon inte var så händig, så förstod hon nog principen för hur en skrivmaskin fungerar: man trycker på tangenten, armen med typen far upp och klipper till färgbandet så det fastnar en bokstav på pappret.

Den överväldigande majoriteten av oss som använder en dator, har ingen aning om vad som händer när vi trycker på datorns tangenter eller klickar med musen. Hur blir det bokstäver på skärmen, och hur kommer de ut på papper genom skrivaren? När jag gick en kurs i datakunskap på Folkuniversitetet fann jag att flera av kurskamratenar var folk som jobbade i datasupporten på olika företag. Inte ens de visste alltså hur datorn fungerade, och dessvärre tror jag inte att de blev så mycket klokare efter genomgången kurs. Det blev i alla fall inte jag.

Hur påverkas vi av att använda redskap som vi inte förstår oss på? Även om vi lyckas lära oss hur man löser ett problem, och komma ihåg det till nästa gång, så förstår vi ändå inte vad det var som var fel, och vad som gjorde att felet avhjälptes. Jag misstänker att det bygger upp stress och frustration, en känsla av brist på kontroll och beroende av experter, som kanske förstärker och förstärks av andra förhållanden i samhället, i politiken, på arbetsplatsen.

Kalla mig gärna teknikfientlig, men jag tror de här frågorna måste ställas.

Helene Egnell