Finns Gud i demokratiska samhällen?

16 februari 2012

Blir samhället bättre om det styrs av kristna värderingar? Vi känner igen en gammal debatt, som då och då blommar upp. Bo Rothstein har i en nylig artikel i Sans (2012:1, Guds tystnad främjar världen) redovisat från sitt eget forskningsprojekt (The Quality of Government Institute) att motsatsen gäller. Han har konstrurerat ett religiöst index, som visar att det finns en omvänd korrelation mellan människors grad av gudstro och hälsa, livslängd och skolutbildning. Ju mer privat gudstro, desto sämre liv. Och tvärtom, graden av korruption har en positiv korrelation med gudstro.

Hans slutsats är tydlig, om man vill ha ett gott samhälle bör man då eftersträva ett samhälle starkt präglat av religiösa värderingar? ‘ Svaret på den frågan är ett klart och entydigt nej’. I media kan man finna röster, som till och med går längre; religiösa eller kristna samhällen orsakar kortare livslängd, sämre utbildning och ökad korruption.

Argumenten bortser att samband inte är samma sak som orsak. Det är välkänt att ogynnsamma socioekonomiska förhållanden leder till sämre utbildning, sämre hälsa, frestelsen till korruption blir större. En mexikansk polisman med urusel lön mer eller mindre tvingas att ta mutor för att försörja sin familj. En följd av hans gudstro?

Det finns ett samband mellan det ökade bruket av högklackade skor hos kvinnor under 1900-talet och ökningen av lungcancer. Orsak?

Kan det vara tvärtom? I ett orättfärdigt, ojämlikt och korrupt samhälle erbjuder religion något som samhället inte kan ge. Tillit, hopp, kärlek? Opium för folket eller en drivkraft till ett bättre samhälle?

Betydligt intressantare är Phil Zuckermans analys i boken Society without God. Under ett år bodde han i Aarhus och intervjuade 150 danskar och svenskar om deras religiösa tro. Utgångspunkten var att Danmark och Sverige kommer mycket högt i ranking av välfärdsfaktorer, utbildning, livslängd, spädbarnsöverlevnad, jämlikhet men även skattebetalningsvilja eller solidaritet och biståndsvilja. Till hans stora överraskning trodde de flesta intervjuade inte på Gud. De misstrodde tankarna på ett liv efter detta, och en andel tänkte aldrig på Gud eller talade med vänner om Gud. Många var ändå med i kyrkan, men mest av traditionella skäl.

Varför? Varför saknar människor i några av världens mest jämlika och ekonomiskt mest lyckade länder en gudstro och ändå tillhör majoriteten kyrkan? Belong but not believe. Från sin egen judiska bakgrund diskuterar Zuckerman det han kallar kulturell religion. I det skandinaviska fallet har ett stort antal värderingar slagit igenom i samhället, allas lika värde, rättvisa, godhet, omfördelning, omhändertagande. Värderingar som också är kristna.

Vem har rätt, Rothstein eller Zuckerman? Fakta finns där, men tolkningen. För min egen del tänker jag på evangeliernas utsagor om Guds rike. Det är inte en fysisk plats, utan något som finns inom människorna. Hur tänker Gudsrikets invånare, har de en gudstro, försanthåller de undren, tror de på uppståndelsen, ett evigt liv för bara troende? Eller månar de om de fattiga, utslagna och av samhället förkastade? Det yttersta testet läser jag om i domsöndagstexterna, om det som vi gjort mot de minsta bröderna, inte hur mycket eller vad vi tror på.

Därför undrar jag vad som händer i Sverige just nu, ökande inkomstskillnader, fler utförsäkrade, ojämlikare sjukvård, flyktingar utslängda. Guds rike?

 

Erik Lundgren