Om det politiska handlandets och tänkandets konst

21 februari 2012

Jag läser om Hanna Arendt. Eller rättare sagt jag läser en recension av en berättelse om Hanna Arendt – Arne Melbergs recension av Ulrika Björks och Anders Burmans (red) bok ”Konsten att handla – konsten att tänka: Hanna Arendt om det politiska” i Svenska Dagbladet.

Bara det. Att läsa en berättelse om en berättelse om ett liv och ett tänkande. Denna fantastiska möjlighet som expanderar våra horisonter i det oändliga, denna komplicerade process som distanserar oss från varandra. Att läsa om någon som har läst någon som har skrivit om någon annan.

Jag läser att hon, Hanna Arendt enligt recensenten av boken om Hanna Arendt, ”drar en tydlig gräns mellan en politisk sfär, som också är tänkandets och språkets område, och en social sfär, som är hemmets och det tysta våldets område”. Och jag tänker att en sådan gräns brukar normalt sett bara den kunna kosta på sig som äger sin trygga plats i offentlighetens ljus. En sådan hade förvisso Hanna Arendt, men det känns ändå främmande för hennes tänkande. Så som jag lärt känna det. Uttalandet nyanseras också i meningen efter. Men min tanke har redan vandrat vidare.

Någonstans här i en läsning om en annan läsning, sätter recensenten fingret på något fasansfullt avgörande.  Fasansfullt – det tysta våldet i hemmet saknar språk och till och med en klar tanke. Det är liksom otänkbart, det där fysiska men ännu oftare det mentala våldet. Det som sker mellan människor av olika åldrar i hemmet som är vår borg. När vi bestämmer och begränsar varandra på ett orättfärdigt sätt, med eller utan uppsåt. Det där som inte låter sig berättas då det inte finns några ord.

Avgörande – det är just denna kroppsliga erfarenhet av det tysta våldet som en del av oss bär med sig ut i offentlighetens och politikens klara tanke och pregnanta språk. Kanske färre än vi tror, kanske fler än vi vågar tänka. Men vad gör det med språket och tanken? Hur gör det med oss? Våldet kamouflerat i retorik om demokrati och jämställdhet, om solidaritet och omsorg. Kan det vara så? Ibland tycker jag att det går att ana men oftare döljs det i mekanismer och strukturer som inte omedelbart uppfattas som våldsamma. Det bara känns. Tanken känns förbjuden men har redan intagit min kropp.

Om det också är Hanna Arendts, författarnas till antologin om Hanna Arendt, eller recensentens av antologin om Hanna Arendts tanke vet jag inte. Men att en text om en text om en text kan leda till sådant engagemang svindlar.

 

Ulrika Svalfors