J’accuse…

28 oktober 2015

Medan rapporteringen från dådet i Trollhättan rullade på Aktuellt fick jag ett meddelande från en god vän. Vet du något om det här, löd frågan.
Länken var från Mona Walters blogg. Jag länkar inte vidare, den som vill kan enkelt finna den via en sökmotor. Mona Walter är den somaliska sekulära muslimen, som mötte en konservativ form av islam när hon kom till Sverige, konverterade till kristendomen och nu ser det som sin mission att, ofta tillsammans med Sverigedemokraterna närstående personer, föra en kampanj mot islam.
Det inlägg som min vän fått sig tillsänt av en bekant handlade om en samtalskväll i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Kvällen ingick i en fördjupningskurs i kristen tro, där den ansvarige prästen valt att lägga in flera tillfällen där deltagarna skulle få bekanta sig med andra religiösa traditioner, bland dem islam, som det gällde denna kväll.
När SD-politikern Paula Bieler passerade kyrkan såg hon affischen som annonserade temat ”Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?”. Hon fotograferade och lade ut på Instagram och Facebook. Snart manade kommentarerna ”kunniga” människor att gå dit och ställa frågor: ”det kan bli roligt”. Hur detta gick till kan man se på en video som Jan Sjunnesson spelade in och lade upp på sin blogg, som Mona Walter länkade till.
Ett drygt 20-tal personer infann sig med det enda syftet att bevisa att Koranen bara handlar om våld och hat, och lyckades förstås dominera kvällen. Den aggression, maskerad under de arroganta flin som man ofta ser hos människor som vet att de har rätt och inte tänker lyssna på någon annan, som präglade deras uppträdande fick mig att må fysiskt illa och skaka inombords, när jag såg filmen parallellt med rapporteringen från Trollhättan. Det blev för mig tydligt att det finns en koppling mellan denna aggression och den som drev Anton Lundin Pettersson till hans dåd.
Nej, jag tror inte att någon av dem som var i S:t Jacobs kyrka denna kväll skulle vilja döda någon på grund av hens hudfärg eller religion. Inte heller att deras avsikt med att hetsa mot islam är att bana vägen för sådana dåd. Men jag menar att deras aktion har en koppling till det tankemönster vars yttersta konsekvens är terrordåd som det i Trollhättan.
Jag kan förstå att den som likt Mona Walter utsatts för påtryckningar av representanter för en reaktionär tolkning av islam, eller har flytt från mullornas Iran, som jag gissar att några av de andra i kyrkan den kvällen hade gjort, har svårt att se något gott i islam.
Men jag menar att den som medverkar till konvertering och dop av människor med dåliga erfarenheter av en annan trostradition har ett stort ansvar i att hjälpa dem att försona sig med den, och kunna se att den också har goda sidor. Den som tar emot en konvertit i sin kyrka måste göra klart att det inte är acceptabelt att förtala en annan trostradition och dess anhängare, utan att kristen tro handlar om försoning och om att ”hålla fred med andra så långt det är möjligt och kommer an på er” (Rom 12:18).
Uppenbarligen sprids denna YouTube-länk, och vilseledande information om vad som hände vid detta kurstillfälle av såväl enskilda kristna som av kristna publikationer. Jag menar att den som sprider material som på detta sätt hetsar mot islam, och misstänkliggör dem som för dialog med islam, bär en del av ansvaret för det samhällsklimat som får personer som Anton Lundin Pettersson att tro att de försvarar nationen när de mördar och sprider hat och rädsla. Detta ”kristet” inspirerade hat är en liten del av den hela bilden, men det är den del som vi som kristna humanister har ett särskilt ansvar för.
Min fråga till mina medkristna i alla samfund är idag: vill ni vara med och ta ansvar för att upprätta ett samtalsklimat där vi kan förstå och respektera varandras ståndpunkter och trosövertygelser? Trollhättan visar att detta är en fråga på liv och död. Så må vi då välja livet.
Helene Egnell