Fröding en midsommardag

22 juni 2013

Midsommardag och jag läser dikter av Fröding. Ute regnar det, en dag för kontemplation och vila. Från sina undandragna platser, på hospital, kuranstalter eller vindsrummet i byn betraktade och beskrev han så levande mäniskors liv, personligheter och åthävor. Då som nu, känner man igen lyckan och längtan i det lilla, stridigheter, småaktigheter, jämförelser och rangordningar. Där finns naturromantik och en längtan till naturen barndoms bygder som kanske trots allt inte var så idylliska men tycks oskuldsfulla ur barnets perspektiv. Det återkommer hos Fröding bl a i dikten Strövtåg i hembygden, som blivit allmänt känd igen genom rockbandet Mando Diao som tolkat den på en skiva från ifjol. Ofta framskymtar en humanistisk, och kristen, grundhållning. I dikten Tro och vetande skaldar han:

Hur förena tro med vetande?/ Frågan lär ju vara viktig,/ kräva starkt arbetande,/mycket ivrigt letande. Dumbom, något oförsiktig,/svarar: ”jo, när tron är riktig,/är den vetande”.

En annan dikt som vädjar till hjärtat och att söka det sanna inom sig är Idealism och realism:

Nu är jag led vid tidens schism/emellan jord och stjärnor./ Vår idealism och realism, /de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus/får namn av konst och fägring./ En syn, som svävar skön och ljus/ i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus, / om ock i gyllne dosor,/ och rosor i ett sprucket krus/är ändå alltid rosor.
Fröding tilltalar mig. Han litar på människans förmåga att söka det sanna, både inom sig och i livet vi är en del av. Och där finns emellanåt en smittande känsla av det sinnliga och goda i att leva – samtidigt som han själv plågades psykiskt. Det är inte svårt att se midsommaraftonens glädje i Det var dans bort i vägen.

Anders Wesslund