Att tämja djävulen inom oss

24 oktober 2011

Blir världen bättre? Minnet av 1900-talets alla fasor gör det lätt att tro att våldet ökar. Statistiken visar att det är tvärtom. Under medeltiden mördades omkring 40 per 100 000, nu är siffran nere i 1,3 i den västliga världen. Undantag finns, i Centralamerika är den t o m högre än under medeltiden i Europa.

Steven Pinker, en välkänd psykolog och språkvetare vid Harvard University påpekar i en tänkvärd artikel (Nature, 309-311, 2011) att trots våldet under världskrigen, så har något hänt under andra halvan av 1900-talet, nämligen en förbluffande minskning av våld i mellanmänskliga konflikter. Krig mellan stater är jämförelsevis få, inbördeskrig dödar färre än mellanstatliga krig. Och färre har dött i mellanstatliga konflikter under 2000-talets första årtionde än de fem som föregick.

Vad är förklaringen? Pinker avfärdar evolutionära förklaringar, evolutionen behöver längre tid. Empati bygger på flyktiga känslor, och förklarar inte trendbrottet. Han avfärdar moral; religion och ideologi har troligen åstadkommit mer folkmord än hindrat dem. De ägg som knäckts i folkmord för att skapa utopiska omeletter, överträffar i antal de avskyvärdheter som amoraliska erövringar har gjort, lyder hans spetsiga formulering

Det han framför är förnuftet, utan att ange skäl för det, åtminstone som förklaring för trendbrottet. Den djupaste motiveringen ligger i det förnuftiga att inse att det finns ingen logisk motsättning mellan två påståenden; ”det är dåligt för dig att skada mig” och ”det är dåligt för mig att skada dig”. Informationsinnehållet ändras inte av bytet av pronomina. Det är tydligt att det dubbla kärleksbudet ligger nära.

Pinker bortser från att Hitler och Goebbels inte saknade förnuftiga argument för ett Lebensraum för tyskar efter första världskriget. Det kan finnas förnuftiga argument hos gängkrigare i El Salvador, som gör att dödstalet med råge överträffar dödstalet under medeltiden.

Det finns förnuftiga skäl för en ohämmad kapitalism. Vi vet inte just nu om dess kris kommer att slita sönder samhällen så att våldet ökar, om den historiskt sett fridsamma period vi lever i bara är en parentes. Liksom kapitalism behöver regleras, så behöver även förnuftet spärrar, inre moraliska begränsningar men även inre drivkrafter. Humanism och förnuft kan gå hand i hand, båda behöver varandra. Man kan humanismen lämna förnuftet åt sitt öde? Och hur ser dialogen ut med humanister, som anser att förnuftet i sig är tillräckligt som värdegrund för ett fridfullt, lyckligt, mänskligt samhälle?

Erik Lundgren