Radikaliserad tro och Ingmarsspelen i Nås

 

Jag deltog de fem första dagarna i juli som statist i Ingmarsspelen, ett bygdespel i Nås skrivet av Rune Lindström utifrån Selma Lagerlöfs första del av verket Jerusalem. Handlingen tolkar vad som hände i Nåsbygden under ”historiens minsta väckelse” som någon har uttryckt saken. Berättelsen handlar om en liten kristen sekt med band till en motsvarande sekt i Chicago i USA som växer fram under 1890-talet och utmynnar i en emigration från båda platserna till Jerusalem – för att vara på plats på Oljeberget när Jesus skulle komma tillbaka.

Dramatiken kretsar till konflikten i byn när rika bönder säljer sina gårdar och lämnar sin släkt för att uppgå i något större mer universellt i sektmedlemmarnas tycke. Omgivningen är oförstående för att man kan tänka sig att lämna släkt och jord för något helt okänt. Som åskådare är förståelsen riktad till dem som stannar och antipatin till dem som reser till Jerusalem.

Vår regissör Martin Lindström försöker påminna oss om att det handlar om oss nu och det ger mig anledning att fundera över frågan. Vad handlar det egentligen om? Är det berättelsen om processen i den klassresa som oupphörligt pågått sedan 1800-talet inspirerad av Upplysningstiden vindar. Om att lämna bondelivet, för industriarbetet eller storstadens möjligheter. Drömmen om att bli fri från ett kollektivt ok som i praktiken blev ett nytt kollektivt ok och fortsatta drömmar om individuell frihet.

Det som håller Ingemar Ingmarsson på plats när hans käresta Gertrud sugs in i väckelsen är en kristendom som gränsar till förfädersdyrkan och det himmelrike som förfäderna varit med om att bygga och som han är kallad att bygga vidare på. Det som driver Gertrud in i den nya kristna sekten är drömmen om närhet till källan för den livsstil hon fostrats till av sin far skolläraren som var bärare av den nyevangeliska väckelsens individualistiska kristendom som kretsade kring kraven på rättfärdighet och syndfrihet. Jag tror att de flesta frikyrkliga väckelser från 1800 och framåt är en del av upplysningstidens strävan mot individualism och är trots sina relativt starka kollektiva mönster, drivbänkar för en religiös individualism som vi ser effekterna av idag när nya generationer tolkar vad de lärt på nya sätt.

Idag talar vi mycket om religiös radikalisering som en muslimsk företeelse. Jag skulle vilja säga att det är en företeelse överallt där det sker radikala uppbrott från en tradition som nått vägs ände som framtidsdröm för en ny generation. En väg att radikaliseras är att fullständigt lämna en tradition och övergå till en annan, därför att den gamla traditionen har kollapsat som bärare av trygghet. Kollapsen kan vara ett krig som i Syrien och den nya traditionen kan vara den liberala, demokratiska och sekulära tradition som finns i Sverige. Det nya är inte kristendomen för den har man haft omkring sig och samlevt med i generationer. Men en radikalisering föder ny radikalisering när nästa generation jämför föräldrarnas steg ur det gamla med sina egna föreställningar om det förlorade paradiset.

När unga människor finner sig ha förlorat sitt ursprung och sin identitet på grund av föräldrarnas radikalisering och avståndstagande från det gamla, då kan det leda till avståndstagande från det föräldrarna vill bejaka – att följa lagar och ordningar i det nya landet. De vägar som bjuds är dels att frigöra sig från ordningar och regler både från det gamla och det nya landet, dels att ta tag i de traditioner föräldrarna försökt lämna och aktivt driva på för att återta dem inom ramen för nya lagar, dels att som individ välja att följa de gamla reglerna så som man uppfattar dem eller vägleds av andra förståsigpåare på nätet eller i källarmoskén. Alla vägar ut är individualistiska projekt för att lämna familjens förtryck och därmed en del av upplysningen och drömmen om frihet och sanning.

Processen mot individualisering är ständigt aktiv i hela den västerländska hemisfären och numera tydlig också i Mellanösterns muslimska processer. Detta kan vi inte komma ifrån. Europa och Västerlandet är motorn i den processen. I den teologi jag själv ansluter mig till är det Guds verk med mänskligheten. Vår roll som kristna är arbeta för att dessa processer sker med humana förtecken. Isolering i slutna sammanhang där ett enda tänkesätt odlas och ifrågasättande tystas är ett otyg som förstör vägarna mot den kristna friheten i Kristus där sorg och glädje vandrar tillsammans.

 

Sten Högberg

Annonser

One Response to Radikaliserad tro och Ingmarsspelen i Nås

  1. Jag tycker att inlägget innehåller mycket klokt om den radikaliserade tron. Men jag vill problematisera tanken att processen mot individualisering i Västerlandet och även Mellanösterns muslimska processer skulle vara ett uttryck för Guds verklighet med mänskligheten och att det är vår uppgift att ge den humana förtecken. Var finns det kristna gemenskapsperspektivet i detta?

    Vi har ju exempelvis Teilhard de Chardins, visserligen spekulativa, tanke på en kontinuerlig förtätning i utvecklingen eller processteologins panenteism där hela skapelsen och människor är inneslutna i Gud. Och så har vi de s k Radikala ortodoxerna som kritiserar modernitet och dess syn på människan som autonom och i stället lyfter fram den grundläggande gemenskapen mellan människor och Gud och mellan människor och skapelse i sitt tal om en deltagandeontologi. Detta behöver man ju inte köpa rätt av men det finns alltså problematiserande motbilder till en bild av av utvecklingen som en kontinuerlig progression mot en allt mer gudomlig autonomi för individer och mänsklighet. Dess motbilder får vi ställa mot det bonhoefferska talet om den myndiga människan som också ska vägas in.

    Möjligen ligger bakom vacklan mellan bilder och motbilder kring autonomi och gemenskap också en vacklan inför den myndiga människans förhållande till synden — hur tolkar vi i dag Luthers tal om vår samtidiga rättfärdighet och synd? Osv, osv. Tack Sten för att tankeprovocerande inlägg! Kanske är det så att ditt tal om att ge utvecklingen humana förtecken är just att hävda ett balanserande gemenskapsperspektiv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: