Är det religionen eller politiken som driver krig?

Allt oftare får jag höra att det är religion som orsakar krigen i världen. Och om man utrotade religionerna så skulle alla krig upphöra. Man skulle kunna avfärda påståendet som fyllesnack om det inte uttalades av högt utbildade journalister, politiker och företrädare för intelligentian i landet. Ibland i mina mörkaste stunder känns det som att vårt utbildningsväsende fostrat en elit av historierevisionister. Som väl är finns det öar av sansade tänkare som motsäger mina depressiva bilder.

Det kom bland annat upp i en dispyt i Aktuellt i förra veckan där ordföranden i Unga Muslimer ställdes mot Humanisternas ordförande. Muslimen erkände att religionen inte är oskyldig till konflikter och kan orsaka krig där olika konfliktparter identifierar sig med olika religioner och världsbilder. Men Humanisten vägrade erkänna att även liberal humanism kan bedriva våldsam krigsföring där oskyldiga dödas och höjde rösten för att muslimens exempel inte skulle tränga igenom.

Med det som ett aktuellt exempel vill jag fundera kring var denna retorik kommer ur och vad den kan göra med oss.

Åsikten att det är religionen som orsakar krigen i världen kommer som jag ser det ur flera källor. Den starkaste är det aktuella kaoset i Mellanöstern och terrorhoten från IS som identifieras som representant för islam. Det går att identifiera dessa konflikter som förmoderna världsbilders kamp mot moderna världsbilder där liberala idéer och demokrati står mot klantraditioner, nationalism och gamla sedvänjor kopplade till religiösa överbyggnader. När vi i vårt land identifierar hoten mot vår livsstil och världsbild har vi i alla tider målat våra fiendebilder i framförallt religiösa färger – de har inte samma religion som vi, eller i färger av nationalistiska sedvänjor och karikatyrer om vi formellt har samma religion. Det är en del av propagandauppbyggnaden inför en möjlig konflikt. Slutsatsen av det är att de flesta av oss låter oss luras av samma propaganda som vårt folk gick på under 30-åriga kriget då katolikerna var djävulens företrädare. All propaganda är till för att dölja de verkliga motiven, hos makthavare men också hos oss själva. Det finns motiv inom oss som vi inte vill kännas vid – då är det bättre att ropa med vargarna med samma invektiv. Vi är själva med och gör konflikterna till religiösa konflikter för att vi är för fega att erkänna våra rationella motiv.

En annan aspekt är den lutherska tvåregementsläran, som skiljer sig från både katolsk, calvinsk och ortodox syn på gudomlig och världslig makt. Luthers lära blev populär bland nationella härskare i Nordeuropa som tröttnat på att riskera exkommunion om man gått påven emot. Att bli utesluten från rätten att dela nattvard i kyrkan. Det var förnedrande för en härskare att bli förbjuden det som hans folk hade rätt till. En sorts politisk isolering från dem man ville utöva makt över. Med Luthers tvåregementslära kunde kungen utöva sin makt över folket utan kyrkans inblandning. Kungen hade svärdets makt och kyrkan hade ordets makt och bägge var givna av Guds nåde.

I vårt sekulära system av idag har riksdagen fortfarande svärdets makt – makten över våldsanvändningen men vill också ha ordets makt eftersom ordet påverkar lagarna som begränsar svärdets makt. Här kommer aversionen mot kyrkans inblandning i politiken är just ordets makt. Kyrkan har genom århundraden utövat sin intressepolitik och ställt till det för andra intressegrupper genom att hävda någon sorts gudomlig auktoritet som inte alltid varit rättfärdig ur folkets och övriga makthavares synpunkt. Den ojämnheten är ur min synpunkt en av orsakerna till vår exceptionella sekulära utveckling. Men i den utvecklingen har 1800-talets väckelserörelser bidragit till att synliggöra maktövergrepp och formera demokratiska grundmönster som funnits sen järnåldern i vårt område. Demokratin bland dem som berörs av livets verkligheter. En kristendom utan makt över andra.

Bland sekulära extremister får inte en kristen och framför allt en kristen företrädare uttala sig politiskt. Religion ska vara privat. Man använder sig då av den regel som också gäller politiken. Att vilket parti jag väljer att rösta på är en privatsak men vänder det upp och ned. Varför? För att tysta vissa obekväma åsikter? År det en kopia av Israels judiska demokrati där inga icke-judiska beslut tillåts få majoritet? Så långt har det inte gått, men det finns en tendens. Vad vill man stoppa? Att religiösa ståndpunkter av etisk och moralisk art ska påverka de politiska besluten kring våldsanvändning, maktutövning, affärsmetoder, ekonomiska marknadsideologier, hierarkierna i samfundet, utsorteringen av de svagaste, förhärligandet av de starkaste etc..?

Idag är vår heligaste ideologiska världsbild grundad på demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter och det ställs ofta i kontrast till vad Gud vill. För mig är det ett modernt formulerat koncentrat av vad Gud önskat hela tiden och vad Jesus gestaltat under hela sin vandring på jorden. Men dessa värden är vi beredda att föra krig för. Den nämnde muslimske debattören påpekade att västerländska liberala humanistiska länder är mer än beredda att bomba städer med tusentals moderata muslimer, kristna, yazidier och troligen också sekulariserade för att krossa en liten farlig skara beväpnade fanatiker som vill erövra världen med hjälp en muslimsk retorik de själva inte tror på.

Vad driver krig? Jo politiska maktintressen där alla metoder är tillåtna eftersom vill vi bygga ett eget land så att vi kan skapa våra egna lagar som svarar mot vårt egenintresse. Så länge en gudomlig lag stöder vårt intresse använder vi den men skalar bort allt som skulle gå emot vårt egenintresse. Ska vi för den skull förbjuda politik? Nej. Politik kommer alltid att driva krig så länge olika intressegrupper inte kan komma överens. I de flesta religioner finns kärnan och värdegrunden för sådana överenskommelser så länge man är beredd att underordna sina egenintressen en högre instans.
Det får vi alltid kämpa med och där kristendom, islam, judendom, buddism och andra religioner har verktyg att använda – om man är beredd att underordna sig gudomlig rättfärdighet.

 

Sten Högberg

Annonser

One Response to Är det religionen eller politiken som driver krig?

  1. Anders Wesslund skriver:

    Ett ord i din tänkvärda text jag uppfattar problematiskt är ordet ”gudomlig”. Hur avgör man vad som är gudomligt? Och vem? För mig ligger Habermas naturalism nära; att vi människor i dialog utifrån våra livserfarenheter formar moralen. I bästa fall fångar den det gudomliga. Hur ser du på dessa frågor?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: