Samtidens outhärdlighet

Samtiden är närmast outhärdlig.
Bakomvarande veckas nyheter har burit på en extra tyngd. Jag tänker på bilder och texter som nått oss om människors utsatta situation på Balkan på väg norrut, på Lesbos där människor ramlar ihop i leran och regnet. Flyktingar. Mammor i jeans och jacka, barn med gympadojor med kardborrband och små färgglada ryggsäckar. Ensamkommande killar, förtvivlade röster vid stängslen: ”Släpp in oss!” Till det har nyheterna kommit om anlagda bränder i blivande flyktingförläggningar och de närmaste dagarna om morden på Kronans skola i Trollhättan med rasistiska motiv.

Sverige och Europa är åter plats för främlingsfientlighet och rasism. Det har varit så en längre tid nu; först i Frankrike och östra Tyskland, på Balkan på 80-90-talen. Rasbråk i Brixton och brittiska städer. Smygande har det kommit också till Skandinavien, för att plötsligt vara en del av våra nordiska samhällen. Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna är etablerade partier.

Det är samhällen som alltmer brustit, där framgång och välstånd vuxit för stora grupper samtidigt som andra hamnat utanför. Det är samhällen som inte längre haft annat än ytliga frihetsideal, konsumtion och materiella värden som politiska projekt. Makt har förflyttats; mer osynlig in i anonyma konferensrum hos storföretag och internationella ekonomiska institut, mer privat till medelklassens hem där val görs från barns skolor till privata inköp och inredning. Samtidigt kan lyx och fattigdom leva sida vid sida i Europas storstäder, som t ex i Islington i London (http://www.svd.se/stadsdelen-med-de-gigantiska-klyftorna).

Efterkrigstidens årtionden där klyftor jämnades ut har följts att tre decennier av ökande klyftor, mindre av gemensamt samhällsbyggande, privatisering av välfärd och allt större utanförskap. När så krigen, med geopolitiska rötter i Mellanöstern, skapar stora flyktingskaror samtidigt som de europeiska samhällena krackelerar, då har slussarna öppnats för främlingsfientliga krafter. Jämförelser med 20-30-talen har gjorts.

Liksom då har samhällena alltmer polariserats. Idag finns goda krafter med frigörande av ideella krafter för flyktingar å ena sidan och näthat, mordbränder och sabotage mot flyktinglokaler å den andra. Den tjugoårige Anton, mördaren i Trollhättan, agerade ut sitt hat i ett sammanhang. Hans dåd går att begripa hur fasansfullt det än är.

Det är analysen av samtiden och dessa sammanhang som är utmaningen för våra länder idag. Ska utmaningarna klaras, flyende människor få en framtid och främlingsfientlighet minskas finns lärdomar från det som ledde fram till 2:a världskriget. Och hur regeringar byggde samhällena därefter. Våra samhällen behöver slå in på jämlikhetens väg igen.

 

Anders Wesslund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: