Margaret Thatcher

Margaret Thatcher är död. I de första runorna och krönikorna talas det om henne som en av de stora ledarna i efterkrigseuropa. Där andras eftermälen bleknar och klingar av kommer Thatchers leva vidare, starkt, klart. Hon saknas, t o m av sina fiender: ”för att motståndarna älskade att hata henne”. Reinfeldt är diplomatisk nog att säga att hon skapade stora skillnader i uppfattningen om henne, mellan dem som ansåg att hon gick för hårt fram och dem som hyllade henne. Han vet ju vad folk idag tycker om nyliberal politik, när det fått känna av känna verkningarna av den också under hans styre.

Med Thatcher fick nyliberalismen med sina avregleringar och privatiseringar genomslag. Det började på 1970-talet med Chicagoskolans Friedrich Hayek och Milton Friedman, som fick pröva sina idéer i Pinochets Chile. Med bundsförvanten Reagan i USA och Thatchers hårdhänthet startade den politik som öppnat för de stora klyftor som sedan dess vidgat sig i västvärldens samhällen. Idag är Friedman ute och Keynes har återkommit på ekonomernas himmel, även bland många av de liberala ekonomerna. Sent omsider börjar de inse att nyliberalismen inte har några svar på de mycket allvarlig frågor vår tid står inför; nyväckt fascism, gigantiska klyftor och framför allt en global miljökatastrof.

Efter Thatcher kom filmare som Ken Loach och beskrev 2/3-delssamhällets (ett helt nytt begrepp för en ny generation) framväxt i Storbritannien. Där beskrevs hur arbetslösheten fördes vidare i generationer i norra Englands kolgruve- och industribälten. Där beskrevs misären. Våldet. Hopplösheten. Ruffiga hyreskaserner för the lower class. Ödsliga industrilokaler övertagna av kriminella och missbrukare blev scener som speglade verklighetens England efter Thatcher i kommande deckarserier från den forna stormakten. ”Old England is dying”. Falklandskrig och nationalistiska toner som ett sista dödsryck. Jag minns hur Maria Bergom Larson åkte runt i Sverige, för att få oss att få upp ögonen och empatin för människors villkor som konsekvens av den politik som vi kom att införa här något decennium senare. Det gällde synen på den lilla människan. Hennes människovärde. Var det i Ålidhemskyrkan i Umeå i slutet av 1980-talet? Jag tror det.

SANYO DIGITAL CAMERA

Rå, hänsynslös. Det är två epitet om Thatcher, men ord som också kännetecknar en hel tidsålder därefter. Gruvarbetarna strejkade ett helt år. Hårt mot hårt. Men de fick inget. De tvingades tillbaka, liksom hela fackföreningsrörelsen som slogs för mer än löner. För en värdighet. Kunde medel- och överklassen se eller än mer förstå det? Vad det innebar? De tvingades tillbaka till gruvorna, sedan ut i arbetslösheten medan Docklands och City i London senare kom att visa upp en pervertering av mänsklig gemenskap, d v s dess totala frånvaro i kapitalisternas cyniska rikemansliv sida vid sida med ökad slum och raskravaller i Brixton. På 90-talet var även svenska kapitalister med och köpte ”billigt” i London.

Jag var i Liverpool sommaren 2010. Den eleganta fotbollsarenan låg insprängd bland längor av förslummade bostäder. Tomma grushögar, glassplitter, bråte bredvid den tidigare folkliga fotbollens arena, där pojkars möjligheter idag handlar om att drömma om räddare som Steven Gerrard. Fortfarande håller fansen upp den gamla andan: läktarna. You´ll never walk alone”sjunger de som fortfarande har råd att komma in arenan. Annars får man se och sjunga på den lokala puben.SANYO DIGITAL CAMERA

I London var det lika tydligt. Gulfmiljardärers kapital är nedplöjt i nya Emirates Stadium, där fotbollslaget Arsenal likt många andra i det nyliberala Europa sålt sina själar, köpts upp, blivit köpta tillsammans med dess spelare. Förr innebar ”uppköpt” att förråda, i nyspråket att vara en vinnare. Judas uppköpt? Nej, han trodde trots allt på sitt förräderi tills han i förtvivlan slängde sina trettio silvermynt och tog sitt liv. Vi lever vidare.

Andra världskriget följde på 20-talets marknadsliberala excesser med depressionen och 30-talets fascism i kölvattnet. Efter 1945 hyste få tilltro till marknadens magiska krafter. Man var snarare rädd för marknadens terror och i hela västvärlden valde politikerna – från höger till vänster – att sätta samhällsintresset främst genom olika regleringar. The New Deal och The Great Society i USA, idéer om en ”social marknad” och efterföljande ”ekonomiska under” i Västtyskland, nordiska välfärdsmodeller, den konservative brittiske premiärministern McMillans ord om ”överflödets tidsålder” och ” att ni har aldrig haft det så bra”, Les Trente Gloriueses i Frankrike som uttryck för utvecklingen i Frankrike. Syftet med all denna politik, säger Tony Judt (1948-2010), ledande historiker på efterkrigstidens Europa, var att hålla ojämlikheten stången. Han hyllar politikerna efter kriget ”som statsmän av högre klass” för deras moraliska hållning; var de än hörde hemma politiskt; konservativa, liberala, socialdemokratiska ledare såsom Léon Blum, Winston Churchill, Willy Brandt och Franklin Roosevelt. Ingen av nutidens västliga politiker kan mäta sig med dessa hos Judt. Han ser dem som ”Thatchers barn”, politiker som lett reträtten från sin företrädars ambitioner. Han skriver skarpt och klargörande om de vackra privatiseringarna och avregleringarna både i Storbritannien och Sverige: ”Det finns både vinnare och förlorare i privatiseringshistorien. Efter bankkrisen i Sverige som resulterade i ett allvarligt budgetunderskott omplacerade (den konservativa) regeringen i början av 1990-talet fjorton procent av pensionsfonderna, som dittills varit statsmonopol, från den offentliga sektorn till privata pensionsförsäkringar. Som man kunde förutse var det landets försäkringsbolag som drog störst nytta av denna omläggning. På samma sätt ingick det i villkoren då brittiska allmännyttiga företag såldes till högstbjudande att tiotusentals arbetare ”förtidspensionerades”. Arbetarna förlorade sina jobb och staten fick en ofinansierad pensionsbörda på halsen. Men de som hade aktier i de nu privata allmännyttiga bolagen slapp undan allt ansvar.
Genom att flytta över ägandet till affärsmännen kunde staten avsäga sig moraliska förpliktelser. Och detta var helt avsiktligt. Mellan åren 1979 och 1996, det vill säga under Thatchers om Majors regeringstid, steg i Storbritannien den privata sektorns andel av personliga tjänster som regeringen sålt ut från elva till tretiofyra procent. Störst var ökningen inom särskilt boende för äldre, barn och psykiskt sjuka. De nyligen privatiserade hemmen och vårdcentralerna sänkte naturligtvis kvaliteten på tjänsterna till ett minimum för att höja sin vinst och aktieutdelningen. På så sätt har man i smyg avvecklat välfärdsstaten, till förmån för en handfull företagare och aktieägare.”
För den som vill läsa mer om konsekvenserna av Thatchers politik, är hans postuma Illa far landet, Karneval förlag, att rekommendera.

Mikael Timm avslutade sin krönika om Thatcher i Kulturradion med att säga att hon öppnade dörren till en tidsålder hon nog själv inte hade velat leva i. Det kanske kan tjäna som en av de viktigaste slutsatserna i eftermälet av denna kraftfulla politiker. Thatcher var begränsad i förmåga till medkännande, till att se sina medborgare, till att se vad hon själv släppte fram för krafter. Hon var mänskligt sett mycket begränsad  beträffande själsliga förmögenheter. Det är knappast ledarskap för eftervärlden att ta fasta på. Vad vi snarare behöver är ledare med en empatisk förmåga, som vet vad oförmåga att känna med svagare grupper innebär. Vi behöver erövra en ny vision om vad det goda samhället innebär i vår tid.
Med empatin och klarsyntheten som ledstjärnor.

Anders Wesslund

Annonser

2 Responses to Margaret Thatcher

  1. Benny Fhager skriver:

    Falklandskriget och imperialistisk avskyvärd krigsromantik blev Thatchers magnum opus. Men verkligheten hann ifatt henne med den demensjukdom hon led av de sista åren.

  2. Lars Söderholm skriver:

    På det utomordentliga Historisches Museum i Berlin blir det väldigt tydligt att Weimarrepubliken nådde ett mått av stabilitet efter perioden av hyperinflation och svält. Men genom finanskrisen, som startade med Wall Street-kraschen i New York och förde med sig den stora depressionen skapades de förutsättningar som gav Hitler möjligheten att ta över i Tyskland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: