Jag har lovat kyrkoherden här i Amman

Jag har lovat kyrkoherden här i Amman att komma till den Lutherska kyrkan på söndag. Men det bär faktiskt emot, det är den kanske svåraste söndagen på året, Tacksägelsedagen! I Episteltexten, Till de kristna i Thessalonike kapitel 5, läser jag:

 ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.”

Det finns så mycket att vara tacksam för, så många gåvor att förundras över. Men samtidigt Så Mycket Förtvivlad Ondska som trampar på varje atom som stavas mänsklig värdighet. Jag begriper att min stora tvekan inför Tacket nog är djupt mänskligt.

Inte heller jag är större än mig själv. Pojken som skriker i smärta av sina skador blir med ens min egen son. Förtvivlan hos den far jag mött som inte kan skydda eller rädda, den blir min egen. Jag tror det kallas empati, det få åtminstone bli min bleka tröst. Men om detta var jag, om det var min son, hur i hela världen ska jag då finna kraft att Tacka? För nog måste jag väl Tacka? Även då? För det jag har kvar?

Plötsligt uppstår ett vi och dom! Ett jag som är betraktaren, ett du som är mitt i smärtan. Och i den stunden jag vill jag bara kunna säga, ge mig! Jag tar din smärta en stund, gå och ta en kopp kaffe, glöm att du är människa för en stund!

Episteltexten avslutas, ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.”

 Må han… Inget löfte. Och hoppet jag så febril söker kanske finns i mina medmänniskor, de som med fasta steg leder mig till kyrkorummet på söndag. Inför söndagen skriver Strängnäs Domprost Johan Dahlman:

 ”På en källarvägg i andra världskrigets Köln ristade några gömda judar: 
’Jag tror på solen, även då den inte skiner.
Jag tror på kärleken, även då jag inte känner den.
Jag tror på Gud, även då Han tiger.’”

Tack, Gode Gud.

Thomas Ekelund