Tänkte inte på det…

Några studenter i Lund tyckte det var en kul idé att klä ut sig till afrikanska slavar med rep om halsen på en fest med ”djungeltema” för en tid sedan. För att ytterligare höja rolighetsfaktorn iscensatte de frampå småtimmarna en slavauktion i ett hörn av festlokalen. När de fick klart för sig att personer med afrikanskt ursprung inte tyckte att slavhandeln var något att skämta om, blev de ångerfulla, men visade samtidigt prov på stor aningslöshet. ”Tänkte inte på det”, som uppfinnaren i Lorry brukade säga.

Men de är inte ensamma om sin aningslöshet. Jag har på sista tiden haft flera tillfällen att begrunda behovet av att ta ansvar för hur vi använder olika texter och symboler.

Jag deltog i en diskussion om religionskritik, som tidningen Sans anordnade med anledning av den kritik tidningen fått för att sprida islamofobi. Nu tyckte vi inte i panelen att tidningen som helhet gav uttryck för islamofobi, men jag menar ändå att omslaget med en gestalt i burka mot svart bakgrund gav den signalen.

Burkan är en symbol för kvinnoförtrycket inom religionen, menade redaktören. Det är den, men den har idag också blivit en symbol för islam som det som hotar vårt samhälle. Innan Sverigedemokraterna gjorde sin valfilm där burkaklädda kvinnor jagar en pensionär, och de schweiziska minaretmotståndarna producerade sin affisch med kvinnor i burka och missilliknande minareter, skulle detta omslag ha varit relativt oskyldigt och öppet för tolkningar. Men nu måste man vara medveten om att det sänder andra signaler än man haft för avsikt.

Exempel på en liknande aningslöshet fick jag vid konferensen ”Stereotyping the other” som hölls i Lund i början av april. Johanna van Wijk-Bos gav exempel på hur redaktörer hade gjort små korrekturändringar i texter hon skrivit om Gamla Testamentet, som gav dem en ersättningsteologisk innebörd. Gunnar Haaland visade grovt antisemitiska bilder och texter ur en nyutkommen dansk-norsk barnbibel. Allt säkert utan ond avsikt, det var omedvetna föreställningar som kom upp i ljuset. Och: ”tänkte inte på det”.

Samma reaktion får jag när vi från Centrum för religionsdialogs sida hävdar att Svenska kyrkan måste avstå från Improperierna på Långfredagen, därför att de står i en tradition av att utpeka det judiska folket som gudsmördare. ”Jag förde dig ut ur Egyptens land – du reste korset åt din frälsare” – kan det vara tydligare? Nej, så har jag aldrig tänkt, säger folk oförstående.

Om vi inte hade haft en mer än tusenårig historia av judeförföljelser som kulminerade i Förintelsen, så hade vi kanske kunnat sjunga Improperierna som ett uttryck för den enskilde kristnes syndaånger. Men nu kan vi det definitivt inte. De är alltför belastade.

Krister Stendahl hävdade i sina ”Tio budord för predikanter” att ”du är ansvarig inte bara för vad du säger, utan för vad man hör dig säga”. Jag har inte hållit med om det, men nu börjar jag förstå vad han menade. Det finns inga oskyldiga bilder och symboler. När vi använder dem måste vi vara medvetna om vilka konnotationer de har, och avstå om vi finner att de är alltför belastade. Väljer vi ändå att använda dem, så får vi vara beredda på att de kan misstolkas, och att vi får stå till svars för det.

Helene Egnell

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: