Mediebilden (”affärerna och turerna”), interna meningsskiljaktigheter inom (s) och Håkan Juholts personliga ledaregenskaper har säkert alla haft betydelse. I vilken grad är svårt att avgöra som medborgare. Likaså i vilken grad dolda maktintressen har inflytande över våra uppfattningar av verkligheten. Det man kan förstå är att den bakomliggande och delvis dolda kampen är nog så viktig. Inifrån den politiska sfären finns spinndoktorer och andra strateger. Medieföretagen i sin tur är stora och mäktiga, och i vårt land som andra styrda av kapitalstarka intressen. Bonniers har dominans inom press och alltmer inom trycksaker och TV-medier. Pressen i stort är koncentrerad och till mer än 80 % borgerlig. Vilken betydelse för våra världsbilder har detta? Vad vill männen (främst) i styrelserummen? Vilken frihet har journalistisken? Och i vilken grad har Public service valt att balansera och förmedla oberoende och fri journalistisk? Visst var det så SVT ville beskriva sig i fjolårets reklamkampanj? Man kan även fundera över vilka röster som inte hörs och kommer till tals i större grad i offentligheten – och vilka frågor journalister sällan ställer, och till vem de inte ställs.

Beträffande bilden av Juholts politik är det mest omedelbara och direktförmedlade man kunnat ta till sig de politiska tal han själv har hållit. Även dessa har förstås följt en agenda, men man kan ändå vid en jämförelse upptäcka att då framträder andra bilder – och världsbilder – än när medierna valt fokus, vinklingar och raster. I denna glipa pågår kampen om bilden, föreställningen.

Från en kristen utgångspunkt har förhållandet till makten redan från ursprunget varit i centrum. Det religiösa och politiska förtrycket var hårt för de första troende. Det var i opposition till makten tron växte sig stark. Så i vems tjänst makten stod, hade betydelse för det rent kroppsliga livet; om man fick överleva. Det handlade om hur makthavare stod mot enkla och fattiga människors längtan efter befrielse och värdigt liv. I någon mån är det samma kamp om makt och världsbild som upprepas också nu. Politik och demokratiska styresformer är de landvinningar den västliga civilisationen gjort sedan kristendomen föddes. Än idag handlar det dock om att avtäcka avgudar, avgöra motiv bakom och försöka avgöra i vems intresse makt utövas och världsbilder skapas och förmedlas. För makt i kristen tro ska stå i befrielsens tjänst, utgå från de svagastes perspektiv och att se varandra och andra som jämlika. Så när berättelserna om Juholts avgång berättats i offentligheten, vilka är bilderna som förmedlats och i vems tjänst? För de röstsvaga arbetarna som kom till tals i den borgerliga lokaltidningen (tack Norran!) var det tydligt att de fångat upp att andra bilder av verkligheten inte fått plats.

Anders Wesslund

Visst, det har alltid funnits ett vegetariskt alternativ – alla dagar. Men nu är det inte ett alternativ. Nu är det vegetariskt som gäller – alla måndagar. Hanna som går i tredje årskursen säger: ”Jag tycker det är skitbra! Nu är alla tvungna att äta vegetariskt, plus att man blir uppmärksam på varför. Alla tvingas tänka efter varför vi gör det.”

Och jag som läsare tvingas tänka efter och blir utmanad. Dessa ungdomar tar till sig ny kunskap och går från ord till handling. De bryr sig om miljön och inser att det är viktigt att ta konkreta steg. Det är ungdomar som driver på, ser det absurda i den ständigt ökande köttkonsumtionen och vill en förändring i samhället. Det är ungdomarna som har tagit ett initiativ och fått en hel skola att ifrågasätta det individuella valet. De har förmått kompisar att göra en kollektiv handling som låter den egna önskan stå tillbaka.  

Ett enkelt och tämligen ytligt reportage kan lätt aktualisera flera frågeställningar: människans roll i skapelsen, relationen mellan individ och kollektiv, mellan frihet och ansvar, kunskapens betydelse – bara för att nämna några. Vad vi äter till lunch rör vid den grundläggande frågan: vad är det att vara människa? Så tack elever på Spyken och reportrar på Sydsvenskan!  

Därtill: jag parallelläste manifestet som Kristen humanism skrivit. Det blev intressant! Jag såg tidningsreportaget som ett konkret exempel på det som manifestet talar om på ett mer teoretiskt sätt. Ett exempel på formulering i manifestet: ”Som människor har vi ansvar för oss själva, för varandra och för hela skapelsen. Skapelsens sårbarhet är vår sårbarhet.” Också andra delar kan kännas angelägna med anledning av Sydsvenskans reportage, ett reportage som drar in mig i ett viktigt samtal.

 http://www.kristenhumanism.org/om/att-vara-kristen-ar-att-vara-humanist/   

Hilda Lind

Vi troende människor är glada att ha den friheten, och ser statens roll som en garant för att vi kan ha religiösa uppfattningar utan att det politiska systemet lägger sig i. Staten uppmuntrar inte favorittrosriktningar, men skyddar samtidigt människor som vill utöva sin tro.

Nu har Kammarkollegiet fattat ett beslut att förklara Kopimistsamfundet som ett religiöst samfund. Media beskriver en ansökan som utgått från Piratpartiets ungdomsförbund, där man håller för heligt att fritt kopiera alster andra skapat och sprida dem på nätet, samt att missionera för inställningen.

Om man följer humanistbloggar eller Facebook-inlägg ser jag hur ateister skrattar, äntligen har sanningen om religionen avslöjats av en statlig myndighet – ett skämt.

Kammarkollegiets beslut är ett ovanligt lågsinnat avsteg från idén om den sekulära staten. Det finns en minst sagt omfattande litteratur om vad religion är, som ligger långt ifrån Piratpartiets politik. Även om företrädaren filosofistudenten Gerson anser principen att fritt kopiera och sprida vad man vill på nätet helig, så är det ett hårresande slarvigt användande av ordet helig, långt från dess innebörd för de flesta människor med en religiös tro. Man likställer människors livstolkningar, skapande av riter och gemenskap med en dagsaktuell internetfråga med på sin höjd perifer relevans för människors livssituationer.

Kammarkollegiet och staten har andra register som kan användas för att skydda ett namn på olika slags föreningar. Nu valde man att föra in Kopimisamfundet i samfundsregistret. Det kan inte undgå någon att handläggningen av detta studentikosa skämt är djupt kränkande för miljarder människor under många årtusenden.

Kammarkollegiet har använt medborgarnas pengar till att på ett uppseendeväckande sätt bryta mot principen om den sekulära staten. En statlig myndighet har brutalt åsidosatt principen att förhålla sig religiöst neutral.

Hånet som medel att bekämpa religiös tro är inte okänt i historien, en annan intellektuell nivå borde man kunna förvänta sig i dagens Sverige.

Erik Lundgren

Sten Högberg

Han är också känd för en intressant kritik mot religionen som anknyter till Karl Popper. Popper menar att en vetenskaplig teori eller hypotes måste vara falsifierbar. Och att vetenskapen utvecklas genom att hypoteser ställs upp som sedan utsätts för hårdast möjliga experimentella tester. Man försöker falsifiera teorin. Om man inte lyckas med det, så ökar tilltron till teorin.

I anknytning till Poppers vetenskapssyn kritiserar Flew religionen för att inte vara falsifierbar. (Flew och McIntyre, New Essays in Philosophical Theology, 1955/1983). Och han menar detta i en enkel vardaglig mening. Det var hans erfarenhet att när han talade med en troende människa, och denna fick klart för sig att en konsekvens av tron som han föreställt sig inte stämmer med verkligheten, så i stället för att lämna tron så modifierar oftast den troende sin tro. Alltså är tron inte falsifierbar. Denna brist på falsifierbarhet gör trons påståenden kognitivt meningslösa. Med andra ord: de säger ingenting om hur världen är.

När jag funderar över detta perspektiv väcker det flera reaktioner i mig. Jag känner ju igen mig själv i detta som Flew säger. Nya erfarenheter, livets svårigheter och kriser tvingar till djup omprövning. Det kan under en period kännas som om detta med Gud är något som försvinner bakom mig. Men hittills har frågan kommit tillbaka. På ett nytt sätt. I någon mening mycket enklare och på samma gång mycket mer närgånget.

Det känns som om Flew gjort en riktig iakttagelse. Frågan är om den pekar på en svaghet eller kanske en styrka i tron?

För övrigt tycker jag att Tal av Akademiens direktör herr Engdahl innehöll riktigt intressanta korn och iakttagelser. Horace Engdahl ger en bild av Upplysningen som är mer sammansatt än brukligt. Se http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2011/tal-av-akademiens-direktor-herr-engdahl

Lars Söderholm

Genom att  Stefan Attefall som civilminister har greppat om stödet till trossamfund känns jävigheten allt tydligare. Genom att till varje pris smörja de kristna evangelikalerna har man en väljarbas. Göran Hägglund har egentligen en mer socialliberal infallspunkt, men det gäller att mörka mot de evangelikala och samtidigt få borgerliga stödröster. I längden en omöjlig ekvation. Att som Stockholmsavdelningen gå med i Pridetåg retar de evangelikala som Skånberg, Enochsson och Sacrédeus med flera.

Vice ordförande Mats Odell  (pingstvän) har gjort uppror och fått med sej stjärnlöftet, Uppsalakommunalrådet Ebba Busch (med Livets Ord-anknytning) tillsammans med den lokalt populära Bengt Germudsson från Markaryd. Odell utmanar Hägglund om makten stödd av de evangelikala (värdekonservativa).

Valberedningen föreslår omval av Hägglund och inval av den mer liberale David Lega som andre vice ordförande. Odell petas av valberedningen. Mats Odell fortsätter sin opposition ända till kongressen 28/1. Återstår att se hur det går.

Återkommande krisrapporter inom äldrevården där Kd:s Maria Larsson basar övergripande talar sitt tydliga språk. Multisjuka äldre och psykiatri som nedprioriteras med nedläggning av sjukhusplatser för dessa grupper är ingen merit för socialminister Göran Hägglund.

 Att kristdemokraterna kan vara ett regeringsparti är en absurditet som förhoppningsvis går mot sin egen upplösning.

Benny Fhager

Jag bläddrar bland texterna. Det är uppfriskande efter julfirandets alltför återkommande milda och fridsamma jesusbilder att ta del av Lagercrantz text Människosonen, där han refererar till Ernst Blochs arbeten. Bloch har sett ”en annan Jesus än den som dominerar i kyrkornas förkunnelse… Om man inom kristendomen lyssnade på honom, skulle förutsättningarna för en religiös förnyelse världen över föreligga. Religion är längtan och en religion som bortser från de förhållanden under vilka människor lever är en usel religion”.

Kritiken uttalades 1969 i en tid av radikalisering. Det var efter Andra Vatikankonciliet (1962-65) och Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968. Den ekumeniska rörelsen fick en påverkan på kyrkorna i den riktning Lagercrantz önskade.  Men den religiösa förnyelse som svept över världen de senaste decennierna var knappast den Lagercrantz hoppades på. De religiösa rörelser som har haft framgång har varit mer fundamentalistiskt orienterade. Men vem kunde 1969 i horisontlinjen ana kommunismens sönderfall, nyliberalismens segertåg, miljöhotens omfattningar och hur kriget mot terrorismen skulle slänga in världen i nya dödsbringande motsättningar?

Det är ingen god tid vi lever i. Lögnerna fortsätter att berättas och de ekonomiska makteliterna tycks sitta ohotade. Lagercrantz kritik var en kritik från hjärtat, inifrån oavsett det handlade om brott mot de egna klassintressena eller om han uppfattade att kyrkan svek sina egna ursprungstexter och därmed sitt uppdrag.  Jag undrar vad han hade sagt idag.

Anders Wesslund

Några få balanserade inlägg har funnits, t ex Erik Helmerssons krönika i DN http://www.dn.se/ledare/signerat/advent-ny-strid-infor-fredens-hogtid, där han tog avstånd från de enkla svaren . Lennart Koskinen http://www.kyrkanstidning.se/debatt/lat-barnen-komma-till-oss-0 hävdade i Kyrkans Tidning att orden ”Låt barnen komma till mig” borde vara ledstjärna för kyrkan i detta sammanhang .

När jag tänker tillbaka på de adventssamlingar och skolavslutningar jag haft, slår det mig att jag nog aldrig har bett en bön eller läst välsignelsen. Jag har berättat historierna om intåget i Jerusalem och Jesu födelse, och jag har gjort det från den troendes perspektiv. Det har jag sett som min uppgift, men att be en bön har inte känts naturligt för mig i detta sammanhang. De här samlingarna är ju en lite svårbestämd genre. Det är inte en gudstjänst, fast det förekommer psalmsång och åtminstone någon form av textläsning/förkunnelse. Det är oklart vem som är värd och vem som är gäst – skolan är gäst i kyrkan, men prästen är inbjuden av skolan att medverka. Båda parter kan därför göra anspråk på att bestämma över samlingens innehåll.

Jag tänker ibland att det verkar som de militanta ateisterna har större känsla för kyrkorummets och bönens kraft än vi kristna. För oss är det så vardagligt att be i alla sammanhang, att vi kanske förlorat känslan för att bönen är en intim och laddad handling, som det inte är naturligt för alla att delta i – det kan kännas som påtvingad kroppskontakt.

Sedan undrar jag varför det just är vid skolornas besök som det prompt ska bes och välsignas. Vi har ju mängder av arrangemang i våra kyrkor utan inslag av förkunnelse och bön – tänk bara på alla konserter! Skulle man vara konsekvent kan vi alltså inte ha Musik i sommarkväll, och inte heller guidade visningar av kyrkan utan medverkan med bön och välsignelse av präst.

Är det så att det gått prestige i frågan från båda håll? I så fall skulle jag önska att kyrkan kunde släppa litet på den, och följa Lennart Koskinens uppmaning att överräcka evangelium i handling genom att hälsa skolbarnen välkomna utan att ställa krav på att allt ska gå efter våra ritningar.

Dessutom är det ju faktiskt så att detta i praktiken är ett problem på ganska få platser. På de allra flesta håll finns ett väl etablerat samarbete mellan kyrka och skola, och dessa samlingar utformas på många olika sätt – ibland kan det vara naturligt att foga in bön och välsignelse, i andra inte.

Till sist vill jag puffa för en fortbildningsdag för lärare, som sätter fokus på religionens roll i skolan, ”Måste vi ha Gud i klassrummet!” http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=639443 den 8 februari på Fryshuset. Tipsa alla lärare du känner!

Helene Egnell

Nordkorea är ett land som fängslar i tre led. Det innebär att om en kvinna eller man blir dömd till fängelse får hans/hennes föräldrar och barn följa med. Nordkorea är ett land där ingen får ta ett steg utanför de fysiska gränser som ritats upp med taggtråd och vapen. Än mindre ta kliva in. Nordkorea är ett land där ledningen inte berättar hur de tänker. Än mindre varför de gör som de gör eller kanske snarare varför de inte gör det de inte gör. Medan människor svälter. Och gråter öppet över sin plågoandes död. Kan man tänka sig något mer vansinnigt än att sitta och försvara detta i en svensk radio?

Jag tänker att det är ett utslag av kolonialism, ett utslag av orientalism.

Häpnadsväckande i vår upplysta tid. Men det är något med att sitta i en trygg studio i Sverige och säga vad man vill utan att behöva känna skräck för en direkt och skoningslös påhälsning av militär. Det är någonting med det där att uttrycka sin förtjusning över  ett tillstånd som på många plan och rent bokstavligt är livsfientligt för så många människor i ett annat hörn av världen. På TV får man se bilder av gråtande nordkoreaner som förmodligen godkänts av ledningen. Man får också se en bild på ett par svältande barn som förmodligen undgått ledningens ögon. Bara den som inte vet vad det innebär kan lovorda en sådan tillvaro som vacker och stabil. En man som hävdar det i väst, i Sverige, illustrerar den koloniala hållning som Said kallade orientalism. Där den Andre bara existerar som en romantisk bild i mitt inre.

Eller också är det bara ren galenskap. Det skulle vara skönare. Då behöver inte vi fundera över vad i vår kultur, vad i vårt samhälle, vad i våra egna tankestrukturer som gör det möjligt för denne svenske man att sitta där idag, december 2011, och lovorda ett land där majoriteten av dess 24 miljoner invånare saknar en egen röst och därmed en personlig historia och framtid.

Ulrika Svalfors

Nåväl. Jag skriver uppsats för tillfället och mina tankar gick snabbt till en tanke om paradoxer, motsägelser och absurditeter som hittas hos 1900-talsteologen Paul Tillich som också den är relevant när det lackar mot jul. Tillich, inspirerad av Søren Kierkegaard, påpekar den paradoxala karaktären i att Gud blir människa, att evigheten bryter in i tiden, att något fullständigt konkret på samma gång kan vara fullständigt absolut. Inkarnationen är en paradox. Samtidigt motsätter sig Tillich att det skulle vara en motsägelse, att tron skulle innebära att acceptera en absurditet, ett logiskt nonsens. Istället är det så, menar han, att det som är riktigt stort, grunden till vår mening och till vårt vara och livets djupdimensioner måste uttryckas motsägelsefullt under existensen. Det betyder inte att de är motsägelsefulla, tvärtom är de högst verkliga men så skilda från våra villkor att vårt språk nödvändigtvis låter motsägelsefullt när det försöker uttrycka det. Paradoxen är alltså den verklighet som motsägelserna pekar mot.

Jag funderar lite på om tomten är en absurditet, ett logiskt nonsens. Nja, kanske är det så om man nu skulle finkamma Nordpolen (förutsatt att det är där tomten nödvändigtvis bor), inte hitta tomteverkstaden och därmed behöva välja mellan att ge fröken och storebror rätt eller att ge sig in på att skriva metafysiska utläggningar för att lösa problemet. En paradox kan det däremot aldrig vara frågan om. Tomten gör mig veterligen inte anspråk på att vara absolut, evig eller Gud. Det finns kanske ett tomte-drag i barnatrons gudsbild också men kanske finns det en gudomlig verklighet som undflyr karaktären av jultomte. Vårt, med Tillichs ord, ytterst angelägna, vårt varas och vår menings grund, kanske är något vi måste fortsätta tala om oavsett vad fröken och storebror säger, inte som ett logiskt nonsens men som något absolut verkligt hur motsägelsefullt det än verkar.

Fridens /Marta Gustavsson