Sanningen skall göra er fria

Under påsktiden läste vi i kyrkan texten om romaren Pilatus förhör med Jesus. Var det sant att han gjorde anspråk på att vara kung, en utmaning mot kejsarmakten? Jesus svarade kryptiskt att han hade kungamakt därför att han kommit till världen för att vittna om sanningen. Pilatus svar har genljudit genom historien: Vad är sanning? Och han tar inte Jesu sanning på allvar. Att hans kungamakt skulle var byggd på ett sanningsuppdrag räckte inte för en dödsdom. Begreppet sanning var för bräckligt. Pilatus går ut till folket och säger att han inte finner honom skyldig.
Vetenskaplig sanning gränsar till vad antika grekiska filosofer tänkte om sanningens logik. Om något är sant, kan inte motsatsen vara det. Om en forskare ger evidens för något, så är det sant, dvs andra forskare inte bara accepterar evidensen, utan tror också på resultatet. Än starkare blir tron om man uppfyller Poppers kriterium. Om man försökt visa att resultatet är falskt, men inte lyckas med det, så är det troligen sant.
Historien känner många exempel på handlande, som bygger på vetenskapliga sanningar. Lobotomi användes länge inom psykiatrin, vilket grundade sig på kunnande om mänskligt beteende. Det var sant att psykotiska och ångestfyllda patienter blev lugna. Äldre mentalskötare kan berätta om hur lugnt det blev på avdelningarna när lobotomin genomfördes.
Ingreppen upphörde, när en annan sanning föddes. Lobotomin medförde grava biverkningar, störning av personligheten, nedsatta intellektuella funktioner. Det var en sanning som uppstod först senare, de som i bästa tro lanserade lobotomin saknade tillgång den senare sanningen.
Ibland fuskar forskare genom att manipulera experiment eller hitta på data. Det finns en bred gråzon, forskare kan välja data som bäst passar det man vill visa utan att de är osanna. Photoshop har gett nya möjligheter att tydligare visa det man själv ser tydligt. Genom ökad kontrast kan även kritiska läsare bättre se det som forskaren är övertygad om, dvs tror på.
Forskningsfusk har inte det sanktionssystem som gäller för vanlig brottslighet. Förmodligen är tanken att forskning är självkorrigerande. Andra forskare försöker upprepa försöken, men får andra resultat och då har en första sanning undanröjts. Eller också finner forskare att resultaten var så sanna, att man själv överger gamla egna sanningar.
Människor i allmänhet har stort förtroende för forskning. Nästan ingen säger nej till att lämna blodprov, att låta forskare titta i journaler eller att besvara djupt personliga frågor. Ibland avslöjas obarmhärtigt osanna forskningsresultat. Då raseras förtroendet. När Reinharts och Rocards sanning, relationen mellan statsskuld och ekonomisk tillväxt visades bygga på ett fel i ett excel-program fick det konsekvenser. Innan misstaget upptäcktes motiverade det politiker, ofta med konservativ färg, att genomföra drastiska nedskärningar. När det uppdagades började vänsterpolitiker argumentera för motsatta åtgärder. Men att sanningen var så bräcklig, gjorde att förtroendet för vetenskaplig sanning fick en knäck. Fanns det en slags sanning i Pilatus fråga?
Sanning kan ha att göra med hur väl ett resultat stämmer med verkligheten. Det betyder att när verkligheten ändras, tex samhällsekonomin eller barns förutsättningar för skolan, så betyder det att gårdagens sanningar inte är tillämpbara, även om de fortfarande är sanna.
Vetenskaplig forskning har fått allt större betydelse som tillhygge i politiska debatter. Förmågan att välja den sanning som passar den egna agendan bäst har snart nått sin fulländning. En slags ayatollakultur, den som har sanningen (eller Gud) på sin sida kan inte ha fel.
Med all respekt för vetenskaplig sanning, det kan finnas anledning att reflektera över vad Jesus menade med sanning, en djupare innebörd; kanske ett budskap om ett syfte, en intention, en vilja, en tolkningsmöjlighet av vad Gud vill med världen.
Politik är att vilja sa Olof Palme.

Erik Lundgren

Klyftor och kluvenhet

Tonåringar jag träffar är väl medveten om hur våra kläder är uppsydda av unga tjejer under vidriga villkor, instängda i dödsfällorna till fabriker i Asien. Deras kläder, mina kläder. Våra blickar möts. Deras rymmer frågor, frågor till mig som representant för den vuxenvärld som snart är deras. Ansvarig.

I radion hör jag Lotten Kollins och Daniel Öhmans reportage om hur den norske redaren och chefsåklagaren båda viker undan den moraliska frågan om ansvaret för dödskottet mot fiskaren i Jemen. Nord mot Syd, våra rikedomar mot fattiga mindre värda människors liv i Tredje världen. Sonen och jag går igenom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inför dagens SO-prov. Dubbla bokföringar.

Jag har fått min gamla kyrkas tidning vid ett par tillfällen på senare tid. Folkrörelsefromhet i senmodern tid och jag känner mig främmande. Kluvenheten går genom mig. Så välbekant, så långt borta, inte bara från mig utan större delen av människors villkor i Sverige idag. Det går inte att komma ifrån, trots att jag har stor respekt för så mycket gott arbete som görs i denna gamla frikyrka, att det är en småborgerlig värld som träder fram. Den berör aldrig grundkonflikterna i vårt eget samhälle. Att vilja undvika konflikten är att vara borgerlig.

Att erkänna konflkterna är att vara kluven. Jag känner igen den. Kluvenheten igenom mig själv tillhörande den medelklass som privat får det bättre, som offentliganställd stressas sönder. På radion beskriver de offentliganställda inom Kommunal som är på lägre pinnhåll än jag; tretton timmars arbetsdag på delade turer, med arbetsgivare (kommuner) som liknar råa kapitalister med ”just-in-time”-filosofi mot sin personal. (Mitt landsting använder ”Lean production”). Till och med DN, med Maciej Zarembas goda reportage om New Public Management-filosofin, börjar vända sig emot eller åtminstone uppmärksamma de marknadsliberala idéernas konsekvenser.

- Det finns ingen tid längre för lite omsorg och värme med brukarna, det blir allt kallare därute i verksamheterna, säger den fackliga företrädaren i radion.

Idag framträder också statsminister Fredrik Reinfeldt med anledning av att Djurgårdens tränare och ordförande avgår efter hot från supporters, som tillhör firmor som finns runt lagidrotterna. Han talar bra. Vi har passerat en gräns i Sverige idag, nu måste vi stå upp, stå emot, menar Reinfeldt och vänder sig till oss alla som vill ha ett öppet, demokratiskt och rättssäkert samhälle. Samtalet pågår i Studio ett. Björn Eriksson, förre polischefen, utredaren talar om att demokratiskt återta våra föreningar. Journalisten Simon Banks sätter rätt ord på fenomenet som ska bekämpas; fascistoida krafter. Det handlar om den fascism som finns i Sverige och Europa idag.

Tecknen har varit tydliga en längre tid. Klyftorna mellan nord och syd, nu inom våra nationer och kluvenheten inom oss som individer. Det hänger ihop. Om jag skulle hålla tal 1 maj skulle jag försöka beröra detta; hur det hänger ihop. Och jag skulle vilja vädja till en medelklass att våga se vår kluvenhet och visa på ett val (så som han en gång valde, den som kyrkorna säger sig bekänna.)Välja perspektiv – och att vädja att tillsammans försöka handla därefter.

Anders Wesslund

Florens – kristen humanism

Den italienska staden Florens var på 1300- till 1500-talet ett centrum för nyskapande inom naturvetenskap och humaniora. Knappast någon annanstans finner man ett sådant koncentrat av konstskatter och vetenskapligt nytänkande.

För en kristen humanist är det en ynnest att åse en sådan rik skatt av kyrkor och kyrkokonst. Katedralen med Brunelleschis mäktiga kupol, Baptisteriet, Giottos kampanil, Santa Maria Novella, San Lorenzo och begravningskyrkan San Croce med flera. Här skolades universalgeniet Leonardo da Vinci. Här lärde sej Michelangelo skulptur, arkitektur och måleri. Konstnären Sandro Botticelli var verksam i Florens under 1400-talet. Gradvis blev människan alltmer naturlig i det konstnärliga avbildandet och den nakna människokroppen kunde avbildas.

 När det gäller ekonomi var bankväsendet i mycket härstammande från Florens. Släkten De Medici byggde sin maktställning på sin mäktiga bankrörelse. Pengar kunde frigöras för boklig bildning och antiken med filosofen Platon lyftes fram i akademin. En tidig intellektuell skolning var ett ideal.

 Det vetenskapliga tänkandet kom fram i Florens. Man hade börjat med källkritik. Likaledes började man med vetenskapliga experiment och empirisk forskning.

 Galileo Galilei (1564-1642) var ursprungligen född i Pisa. Han var huvudsakligen verksam i Florens där också Galileo Galilei- muséet finns. Galilei gjorde observationer med teleskop som visade att solen var centrum i vår del av universum, inte jorden. Han kom i konflikt med katolska kyrkan som menade att bibeln och traditionen föreskrev jorden som centrum. Galileo blev bannlyst och satt i husarrest strax utanför staden. Men han skyddades av fursten i Florens och kunde fortsätta sitt vetenskapliga arbete men förvägrades en kristen begravning. Sedermera har en gravvård satts upp i San Crocekyrkan. Katolska kyrkan beklagade domen av Galileo 1992 och den upphävdes år 2000.

 Kristen humanism innebär ett bejakande av vetenskapligt tänkande och ser det inte i motsatsställning till kristen tro. Det förutsätter därmed en fortgående tolkning av bibeln till vår tids världsbild. Bokstavstolkning (fundamentalism) är svår att förena med vetenskapligt tänkande och konstnärlig frihet nu som på Galileis tid i Florens.

 

Benny Fhager

Margaret Thatcher

Margaret Thatcher är död. I de första runorna och krönikorna talas det om henne som en av de stora ledarna i efterkrigseuropa. Där andras eftermälen bleknar och klingar av kommer Thatchers leva vidare, starkt, klart. Hon saknas, t o m av sina fiender: ”för att motståndarna älskade att hata henne”. Reinfeldt är diplomatisk nog att säga att hon skapade stora skillnader i uppfattningen om henne, mellan dem som ansåg att hon gick för hårt fram och dem som hyllade henne. Han vet ju vad folk idag tycker om nyliberal politik, när det fått känna av känna verkningarna av den också under hans styre.

Med Thatcher fick nyliberalismen med sina avregleringar och privatiseringar genomslag. Det började på 1970-talet med Chicagoskolans Friedrich Hayek och Milton Friedman, som fick pröva sina idéer i Pinochets Chile. Med bundsförvanten Reagan i USA och Thatchers hårdhänthet startade den politik som öppnat för de stora klyftor som sedan dess vidgat sig i västvärldens samhällen. Idag är Friedman ute och Keynes har återkommit på ekonomernas himmel, även bland många av de liberala ekonomerna. Sent omsider börjar de inse att nyliberalismen inte har några svar på de mycket allvarlig frågor vår tid står inför; nyväckt fascism, gigantiska klyftor och framför allt en global miljökatastrof.

Efter Thatcher kom filmare som Ken Loach och beskrev 2/3-delssamhällets (ett helt nytt begrepp för en ny generation) framväxt i Storbritannien. Där beskrevs hur arbetslösheten fördes vidare i generationer i norra Englands kolgruve- och industribälten. Där beskrevs misären. Våldet. Hopplösheten. Ruffiga hyreskaserner för the lower class. Ödsliga industrilokaler övertagna av kriminella och missbrukare blev scener som speglade verklighetens England efter Thatcher i kommande deckarserier från den forna stormakten. ”Old England is dying”. Falklandskrig och nationalistiska toner som ett sista dödsryck. Jag minns hur Maria Bergom Larson åkte runt i Sverige, för att få oss att få upp ögonen och empatin för människors villkor som konsekvens av den politik som vi kom att införa här något decennium senare. Det gällde synen på den lilla människan. Hennes människovärde. Var det i Ålidhemskyrkan i Umeå i slutet av 1980-talet? Jag tror det.

Rå, hänsynslös. Det är två epitet om Thatcher, men ord som också kännetecknar en hel tidsålder därefter. Gruvarbetarna strejkade ett helt år. Hårt mot hårt. Men de fick inget. De tvingades tillbaka, liksom hela fackföreningsrörelsen som slogs för mer än löner. För en värdighet. Kunde medel- och överklassen se eller än mer förstå det? Vad det innebar? De tvingades tillbaka till gruvorna, sedan ut i arbetslösheten medan Docklands och City i London senare kom att visa upp en pervertering av mänsklig gemenskap, d v s dess totala frånvaro i kapitalisternas cyniska rikemansliv sida vid sida med ökad slum och raskravaller i Brixton. På 90-talet var även svenska kapitalister med och köpte ”billigt” i London.

Jag var i Liverpool sommaren 2010. Den eleganta fotbollsarenan låg insprängd bland längor av förslummade bostäder. Tomma grushögar, glassplitter, bråte bredvid den tidigare folkliga fotbollens arena, där pojkars möjligheter idag handlar om att drömma om räddare som Steven Gerrard. Fortfarande håller fansen upp den gamla andan: läktarna. You´ll never walk alone”sjunger de som fortfarande har råd att komma in arenan. Annars får man se och sjunga på den lokala puben.

I London var det lika tydligt. Gulfmiljardärers kapital är nedplöjt i nya Emirates Stadium, där fotbollslaget Arsenal likt många andra i det nyliberala Europa sålt sina själar, köpts upp, blivit köpta tillsammans med dess spelare. Förr innebar ”uppköpt” att förråda, i nyspråket att vara en vinnare. Judas uppköpt? Nej, han trodde trots allt på sitt förräderi tills han i förtvivlan slängde sina trettio silvermynt och tog sitt liv. Vi lever vidare.

Andra världskriget följde på 20-talets marknadsliberala excesser med depressionen och 30-talets fascism i kölvattnet. Efter 1945 hyste få tilltro till marknadens magiska krafter. Man var snarare rädd för marknadens terror och i hela västvärlden valde politikerna – från höger till vänster – att sätta samhällsintresset främst genom olika regleringar. The New Deal och The Great Society i USA, idéer om en ”social marknad” och efterföljande ”ekonomiska under” i Västtyskland, nordiska välfärdsmodeller, den konservative brittiske premiärministern McMillans ord om ”överflödets tidsålder” och ” att ni har aldrig haft det så bra”, Les Trente Gloriueses i Frankrike som uttryck för utvecklingen i Frankrike. Syftet med all denna politik, säger Tony Judt (1948-2010), ledande historiker på efterkrigstidens Europa, var att hålla ojämlikheten stången. Han hyllar politikerna efter kriget ”som statsmän av högre klass” för deras moraliska hållning; var de än hörde hemma politiskt; konservativa, liberala, socialdemokratiska ledare såsom Léon Blum, Winston Churchill, Willy Brandt och Franklin Roosevelt. Ingen av nutidens västliga politiker kan mäta sig med dessa hos Judt. Han ser dem som ”Thatchers barn”, politiker som lett reträtten från sin företrädars ambitioner. Han skriver skarpt och klargörande om de vackra privatiseringarna och avregleringarna både i Storbritannien och Sverige: ”Det finns både vinnare och förlorare i privatiseringshistorien. Efter bankkrisen i Sverige som resulterade i ett allvarligt budgetunderskott omplacerade (den konservativa) regeringen i början av 1990-talet fjorton procent av pensionsfonderna, som dittills varit statsmonopol, från den offentliga sektorn till privata pensionsförsäkringar. Som man kunde förutse var det landets försäkringsbolag som drog störst nytta av denna omläggning. På samma sätt ingick det i villkoren då brittiska allmännyttiga företag såldes till högstbjudande att tiotusentals arbetare ”förtidspensionerades”. Arbetarna förlorade sina jobb och staten fick en ofinansierad pensionsbörda på halsen. Men de som hade aktier i de nu privata allmännyttiga bolagen slapp undan allt ansvar.
Genom att flytta över ägandet till affärsmännen kunde staten avsäga sig moraliska förpliktelser. Och detta var helt avsiktligt. Mellan åren 1979 och 1996, det vill säga under Thatchers om Majors regeringstid, steg i Storbritannien den privata sektorns andel av personliga tjänster som regeringen sålt ut från elva till tretiofyra procent. Störst var ökningen inom särskilt boende för äldre, barn och psykiskt sjuka. De nyligen privatiserade hemmen och vårdcentralerna sänkte naturligtvis kvaliteten på tjänsterna till ett minimum för att höja sin vinst och aktieutdelningen. På så sätt har man i smyg avvecklat välfärdsstaten, till förmån för en handfull företagare och aktieägare.”För den som vill läsa mer om konsekvenserna av Thatchers politik, är hans postuma Illa far landet, Karneval förlag, att rekommendera.

Mikael Timm avslutade sin krönika om Thatcher i Kulturradion med att säga att hon öppnade dörren till en tidsålder hon nog själv inte hade velat leva i. Det kanske kan tjäna som en av de viktigaste slutsatserna i eftermälet av denna kraftfulla politiker. Thatcher var begränsad i förmåga till medkännande, till att se sina medborgare, till att se vad hon själv släppte fram för krafter. Hon var mänskligt sett mycket begränsad  beträffande själsliga förmögenheter. Det är knappast ledarskap för eftervärlden att ta fasta på. Vad vi snarare behöver är ledare med en empatisk förmåga, som vet vad oförmåga att känna med svagare grupper innebär. Vi behöver erövra en ny vision om vad det goda samhället innebär i vår tid.
Med empatin och klarsyntheten som ledstjärnor.

Anders Wesslund

Dagar i Berlin

Berlin.
Kyla. Snö ligger kvar på trottoarerna. Under fem dagar tar sig solen igenom molntäcket en kvart.
Berlin.
In genom de små, kvadratiska intensivt blå glasfönstren i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche tränger inte mycket ljus. Det relativa mörkret därinne bidrar till ett lugn, en fokusering.
Människoöden. Kristus korsfäst på en av sidoväggarna. Texter drar i nuet in människor som under nazitiden i ord och handling stod upp för sin tro och fick betala med sina liv för sin tydlighet.
Där bredvid hänger Stalingradmadonnan. En bild av Maria som skyddar sitt barn. Bägge är de insvepta i en mantel. En kolteckning på baksidan av en rysk karta. En kolteckning som skänkte tröst och hopp till människor instängda i Stalingrad. Människor som alla dödades, dödades av andra människor.
Människoöden.
Sexåringen vill så gärna ha en hund. Men du är ju i skolan på dagarna, vem ska då ta hand om hunden, undrar mamma. Då ringer han först farfar och sen morfar, kan inte hunden få vara där under dagarna, undrar han.
Så många olika trådar i denna livets väv.
Det är Påskafton. De återvänder till kyrkan vid 18. En liten vokalensemble och några få instrumentalister delar med sig av sin och Johann Sebastian Bachs gestaltning av passionsdramat.
”Blute nur, du liebes Herz”. ”Blöd mitt hjärta. Barnet du burit blivit en orm, tänker en mördares tankar.” Denna smärtsamt vackra sopranaria.
Några dagar tidigare meddelade löpsedlar Wenche Behring Breiviks död. Hon var mor till Anders Behring Breivik.
Människoöden.
Denna väv med så många trådar.
Och många blir tydliga i Berlin en kall påsk.
I Historiska muséets kafé sitter i deras närhet två tonåriga japanska flickor. Flickorna pratar intensivt och fotograferar sig med mobilen där de sitter bredvid varandra uppfyllda av livets förväntningar.
På judiska muséet hade han sett en sjuttio år äldre bild, också den av två glädjefyllda och förväntansfulla tonårsflickor. En svartvit bild. Men texten under berättar hur den ena av flickorna tas till fånga och mördas i ett förintelseläger. I montern ligger den andra flickans almanacka. Ensam sedan ett år, står det tvärs över ett av uppslagen.
Så många människoöden.
Han noterar att människor i Berlin verkar lugnare än människor i Stockholm.
Väl hemma måste han berätta för några av sina vänner vilka utomordentliga utställningar de två museerna huserar.

Lars Söderholm

Icke-våldets intåg i maktcentrum

Jag satt för några dagar sedan i samtal med några intagna på ett fängelse. Fängelse-Alpha om ondskan. Gruppen representerade olika religiösa och icke religiösa livs- och världsåskådningar. Gruppen har växt varje vecka. Nu var vi nio med rötter i syrisk-ortodox, muslimsk, judisk, mormonsk, katolsk, luthersk, reformert och sekulär livssyn. Samtalet tog fart då vi kom in på filmen ”Ondskan” som bygger på Guillous bok med samman namn från läroverkstiden i Sigtuna. På frågan vilken erfarenhet det fanns i gruppen av fysisk mobbning på den nivån utlöstes en fnissande förlägenhet i halva gruppen med menande blickar. Fnisset blev snart allvar och ibland högröstat där jag fick anstränga mig för att komma in och styra riktningen. Två berättelser om Jesus lyckades jag stämpla in med engagerat lyssnande som följd. Den första var Jesus möte med djävulen i öknen som lovade honom makt att lösa hungerproblemen i världen, makt att kontrollera alla världens länder och makt att styra judarnas religiösa centrum, templet i Jerusalem – bara han erkände djävulen som Herre. Djävulens argument var bra – Om han var Guds Son hade han ju makt att göra världen god – Men Jesus sa NEJ. Varför sade han nej till att rädda världen om han hade makt att göra det? Den andra berättelsen var om Jesus som i bergspredikan menade att man skulle vända andra kinden till om man blev slagen på sin högra kind – att man skulle ge sin andra skjorta om man blev avkrävd den första – att man skulle erbjuda att vara bärare i två mil om man tvingades bära en mil. Nu blev diskussionen laddad av engagemang. Någon avfärdade det som käringsnack. En av de svenska killarna med skalad hjässa argumenterade skarpt och framåtlutad mot hela konceptet. Det blev ett tyst stigande intresse då jag drev tesen att det var ett väl genomtänkt ickevålds-koncept – som inte gick ut på att klara sig själv från våld utan så effektivt som möjligt hindra fienden att förnedra sig med mer onda handlingar. Att det krävs mod och kylig tankeskärpa för att kunna hantera det i en hotsituation.
Påskveckan inleds med Jesus intåg på en åsna i maktens centrum Jerusalem. En icke-vålds handling som med sina historiska referenser till kung Salomos kröningsritt 900 år tidigare borde haft extremt provocerande effekt på huvudstadens maktgrupper. Bara hans folkliga popularitet håller våldet stången under några dagar tills provokationen blir för stark och måste förintas. Det tycks vara Jesus strategi att låta våldet vinna så att hans icke-vålds koncept och den människosyn som följde med, likt en trojansk häst, skulle infiltrera både Jerusalem och Rom och resten av världen, till priset av hans eget liv på ett romerskt kors.

Lyckades han? Svaret är både ja och nej. Urkyrkan som föddes expanderade kraftfullt överallt där den fick smaka samma våld som Jesus. Urkyrkan blev efter några århundraden den starkast organiserade kraften i ett romarrike som drabbats av religiöst sönderfall med ett nytt andligt sökande som följd. Då fanns ännu ingen nytestamentlig kanon. Allt förvandlades med kejsar Konstantin som gjorde den kristna kyrkan till statsreligion – då blev våldet också en kristen metod att rädda världen med och maktpositionerna i kyrkan något man stred om och Nya Testamentets skrifter sorterades och kanoniserades.
Ordning på torpet.

Sedan dess har kyrkan varit delad – i en maktorienterad del och en del som undvikit makt och sökt sig mot icke-våldet mer eller mindre uttalat som ledstjärna. Fördelningen har svängt fram och tillbaka över tid. För det mesta har den maktägande delen lyckats innesluta och pacifisera upproren inom kyrkan, men på marken lever den – inte så mycket riktad mot kyrkans makt som reducerats avsevärt, utan mot politisk makt som idag är den dödliga makten. Demokratin, humanismen och de mänskliga rättigheterna är idag viktiga ingredienser i den kristna icke-vålds rörelse som lever bland kyrkornas gräsrötter och knyter band med likar över alla religionsgränser. Påsken kristna försonings- och fredsbudskap lever.

Sten Högberg

Samtal om religion och vetenskap

Lars Söderholm uppmärksammar ett samtal som förts i februari i år. Följ länken: http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/03/kan-religion-och-vetenskap-forenas.html